Tag Archives: sociala

Vad är jag värd?

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

I dessa tider då massmedia har fått oss att tänka på fusk och missbruk av skattemedel så fort personlig assistans nämns vill jag säga en sak. Våra lokalpolitiker får själva bestämma hur stor löneökning de är värda. Tänk om vi andra, till exempel jag som sjukpensionär och funktionsnedsatt medborgare och som på grund av detta inte längre kan arbeta och måste förlita mig på försäkringskassan, också fick bestämma sin löneökning. Då skulle jag se till att jag kan betala min hyra och el och de vanligaste räkningarna och ändå ha pengar kvar till mat och kläder.

Även om det finns lagar och regler som politikerna har beslutat om och som handläggarna på till exempel försäkringskassan skall följa finns det ganska stora tolkningsutrymmen för dem att utnyttja. I praktiken innebär det att vår ekonomi, livskvalité, mycket väl kan hänga på om de som bestämmer över våra liv har en bra eller dålig dag på jobbet. Eller hur de mår privat.

I mitt förra inlägg kommenterade riksdagsledamot Agneta Gille (S), vilket jag blev jätteglad över, hon säger: ”Jag har tillsammans med mina (S)-kollegor här i Riksdagen drivit kampen mot regeringen och den otroligt orättvisa politik som idag förs. Vi har inte lyckats, de små borgerliga partierna säger en sak men när det gäller så röstar de med moderaterna i alla fall.
Jag lovar dig att fortsätta kampen och vill tacka för att du skickade ditt blogginlägg till oss.”

Många vet om tackvare att Agneta valde att blogga om sin svåra tid då hon fick bröstcancer och att hon besegrade cancern. Starkt jobbat Agneta. Jag kan bara försöka föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit och vilken enorm kraftansträngning som krävdes av Agneta. Men under sin kamp mot sin sjukdom hade hon en stor fördel om jag jämför oss. jag tycker egentligen inte om att jämföra personers olika sjukdomar eller funktionsnedsättningar eftersom vi alla är olika och har olika förutsättningar att gå hel ur kampen. Men den största skillnaden, gissar jag mig till, är att hon inte behövde slåss samtidigt mot stora väderkvarnar och monster som Gohliat för att klara sig ekonomiskt.

Jag är inte unik på något sätt utan det finns många som är i liknande situation som mig och i värre situationer men jag har kämpat de senaste 42 åren mot min fiende, barnreumatismen och det omfattande rörelsehinder som jag fick på köpet, så att säga. Under den vuxna perioden har jag behövt utkämpa ett ekonomiskt krig för att överleva samtidigt som jag skall bemästra min reumatism och funktionsnedsättning med alla hjälpmedel och personlig assistans. Nej, allt är inte skit. Långt därifrån. Mycket är bra i vårt land och många saker har blivit bättre för oss med funktionsnedsättningar. Men mycket har också samtidigt blivit sämre. Mycket, mycket sämre. (Läs mitt förra inlägg..)

En heldel av våra politiker har en sak gemensamt, oavsett politisk färg, vilket är att de ganska ofta saknar erfarenhet av hur verkligheten ser ut för många av oss med funktionsnedsättningar. En annan gemensam nämnare för försäkringskassans handläggare är, har det visat sig vara ganska vanligt om man läser RESURS hemsida, att man tolkar lagar och regler efter interna agendor där handläggare tvingas följa chefens ord för att få en klapp på axeln och höra ett ”bra jobbat!” Eller så blir man omplacerad eller värre..?

Jag känner inte längre igen det land jag älskar och har varit så stolt över. Det har alltid funnits de inom politiken som anser att funkisar som har behov av många timmar personlig assistans lever ett lyxliv rent ekonomiskt. Att vi har det lite för bra också och är inget annat än krav maskiner. Vi är ju trots allt funktionshindrade och då får man räkna med att man inte kan åka kommunalt eller gå i trappor och få allt serverat. Det finns till och med politiker som anser att vi som inte kan arbeta bara är lata och inte vill jobba av bekvämlighet – för det vet ju alla hur svårt det är återgå till jobbet efter avslutad semester.

Mitt liv blev drastiskt mycket bättre när jag fick personlig assistans 1990. (Här är tre länkar till tidigare inlägg om detta ämne.)  Här kommer några till tidigare inlägg. Länk 1 | Länk 2 | Länk 3.

Men sedan den dagen jag fick personlig assistans har samtidigt min privata ekonomi blivit allt sämre och speciellt för den grupp jag tillhör idag. Det vill säga de medborgare som inte kan arbeta på grund av en funktionsnedsättning, sjukdom eller på grund av båda anledningarna. I mitt fall har jag blivit sämre och kan inte längre arbeta och på så sätt påverka min inkomst. Det här vet staten, och även om regeringen som styr just nu är värst så var inte socialdemokraterna mycket bättre dom heller.

Jag vet att jag är tjatigt och upprepar mig men vad fan ska jag göra?
Hur gör man? Eller vad gör man när det är så uppenbart att staten har tagit ställning MOT oss, mot mig – det enskilda fallet. Vad gör man när ens land verkar bry sig mer om hur Sverige uppfattas internationellt än om hur vi har det i verkligheten? LSS och framför allt LASS, det vill säga personlig assistans, ser förbannat bra ut och är fortfarande en unik lag och rättighet. Något vi ska vara stolta över. Men har det verkligen blivit så kallt i vårt underbara land att våra politiker och medborgare inte längre bryr sig ifall den minoritet som jag tillhör kan klara sig ekonomiskt eller inte?

Om vi inte är uppmärksamma kommer de inom kort även att återta den makt vi fick att själva få bestämma över vissa delar i våra liv genom personlig assistans.

Till nästa gång…

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Blodigt allvar!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Efter försäkringskassans två jabbar, en hård uppercut, som visste var den träffade fick de in en kraftig höger krok – sedan började det skymma. På väg ner i mattan brukar den sportsliga backa och låta naturen ha sin gång. Men inte denna motståndare. Inte försäkringskassan! Sådana impulser som medmänsklighet existerar inte längre. För nu är det krig och det är på blodigt allvar.

Vi blir allt fler. Vi är människorna som far illa. Vi är idag många som misshandlas duktigt och slängs ut som sopor utanför samhällets skyddsnät. I en del fall har vi dött av de skador som åsamkats oss av dem som misshandlat oss. En del av oss har gett upp i kriget mot försäkringskassan för man orkar inte alltid slåss, förklara eller krypa till korset för att tiggande be om sina rättigheter. En del av oss har inte sett någon annan utväg, när avslag och kompletteringar har duggat tätt, än att ta sitt eget liv. Det är en grym misshandel som pågår här och nu i vårt underbara land Sverige. Vi som misshandlas är människor som av olika anledningar inte klarar av att arbeta och tjäna pengar på egen hand.

I mitt fall beror min oförmåga att tjäna pengar på att jag har en sjukdom och ett funktionshinder. Det är därför jag inte är speciellt önskvärd i vårt samhälle. Jag tror också det är därför som staten och kommunen, (samhällets mamma och pappa), är arg på mig och att det är därför de gör sådana som mig illa.

Den här typen av misshandel ger inga synliga blåmärken. Den knäcker inga näsor och de inre skadorna och dess blödningar syns inte på röntgen utan kan endast ses av psykologer och psykiatriker eftersom sådan här misshandel förstör människors självkänsla och knäcker självförtroenden. Förutom de egna problemen med funktionsnedsättningar, sjukdomar, operationer, hjärtinfarkter och försämringar och alla vardagliga måsten skall jag slåss för något som sägs vara mina rättigheter. I den ena ringhörnan har vi människan som redan har gått (minst) tolv ronder mot andra motståndare och i den andra ringhörnan har vi Goliat. Staten och kommunen. Och bland publiken finns du och alla ni andra som tysta ser på vad som händer. En del av er stöttar i kampen för något som borde vara en självklar rättighet. Rätten av få känna sig värd att finnas till och inte enbart vara ett bekymmer och en kostnad.

Idag fick jag ett brev från försäkringskassan där de meddelade att de hade tagit bort mitt bostadsbidrag, eller om det var bostadstillägget, vilket innebär att jag kommer få en inkomst på 5 500 kr efter skatt i juli. Min hyra inklusive el är på 9 700 kr. Anledningen till min dyra hyra är storleken på min lägenhet vilket jag dessvärre måste ha på grund av stora hjälpmedel och elrullstol.

Tidigare om man inte hade någon annan inkomst än den från försäkringskassan gick staten, dvs försäkringskassan, in och betalade den stora lägenheten och efter det hade man cirka 6-7 000 kr att leva på som skulle räcka till mat, kläder och andra räkningar. Men så är ej fallet idag. På måndag ska jag, tvingas jag, säga upp mitt telefonabonnemang, min hemförsäkring, pensionsförsäkring och tv-licensen. Sedan måste jag vända mig till sociala för att se om de kan hjälpa till vilket de inte kan så länge jag inte har fått bostadsbidrag/tillägg från försäkringskassan. Snacka om moment 22.

Nej, snart skiter jag i det här och ger upp. Att sälla sig till de som gett upp har aldrig förr varit så lockande som nu. Tack för allt! Tack för inget!!

Ta hand om er!
Nalle

Share Button