Tag Archives: respekt

Är det jag som gör fel?

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

IMG_0314_300pxNär en assistent är ny och jag berättar om yrket och hur det är att arbeta som personlig assistent är det sällan några större frågetecken som dyker upp. När jag berättar vad jag förväntar mig av dem är det mesta självklart över hur man ska sköta sitt arbete. Men efter ett tag, det kan röra sig om ett halvår upp till två år, händer något som jag inte fattar eller förstår varför det händer?

Plötsligt har en konstig millimeter rättvisa uppstått mellan assistenterna och man börjar ifrågasätta det mesta, allt ifrån vad som är skäligt och vad man tänker ställa upp på. Och detta sker utan några större förändringar i varken arbetsuppgifter eller schemaläggning. Och vi pratar inte om några konstiga arbetsuppgifter. Ibland händer det till och med utan att någon förändring alls har skett. Jag vill klargöra att jag aldrig gör några större eller mindre ändringar utan att redogöra och oftast även diskutera med mina assistenter.

Förändringar
Jag har haft personlig assistans sedan 1990 och under dessa 19 år har enormt mycket positivt hänt. Det har gått så lång tid att det ibland är svårt att minnas hur jag var innan jag hade personlig assistans. Men hur mycket positivt som än har hänt och hur mycket jag och min assistans än har förändrats finns det en sak som inte har ändrats speciellt mycket och det är just det som jag nämner ovan. Ibörjan var jag alldeles grön som arbetsledare och när jag ser tillbaka så skäms jag lite och inser att jag har utvecklats även på detta område.

Bristande respekt
Eftersom jag har förändrats med åren är det väl egentligen inte konstigt att mina assistenter också gör det efter något år eller två. Det jag däremot tycker är underligt och förbannat jobbigt är att förändringen oftast är till det negativa och tyvärr ganska ofta slutar med att vi skiljs åt. När jag har pratat med andra arbetsledare och användare av personlig assistans och även andra assistenter, får jag en klar uppfattning om att jag har haft tur genom åren. Jag har så gott som alltid fått tag på bra, duktiga och seriösa personer som har tyckt om att arbeta som assistenter och som har trivits hos mig, även om ytterst få av dem har valt yrket som första val.

Bara för att vi har kommit så bra överens och fungerat bra ihop så är det extra jobbigt att känna hur respekten till jobbet och mig brister hos dem så mycket att de tycker det är helt okej att ifrågasätta om arbetsuppgifter är befogade. Eller att man tycker det är okej att klaga på att vissa saker inte är gjorde av assistenten som jobbade innan. Jag trodde det var jag som var arbetsledaren och valde när saker och ting skall göras vilket borde tillhöra några av de viktigaste reglerna i lagen LSS/LASS. Det vill säga att den funktionshindrade får välja vem som ska assistera och med vad och när.

Vänskap, sympati och respekt
Men vad beror det här fenomenet på? Är det jag som gör något fel eller kanske inte gör något som förväntas av mig? Jag vet faktiskt inte? Jag tycker att mina assistenter och jag har en sund och öppen yrkesrelation. Jag känner respekt från båda hållen och vi brukar ha lätt att prata med varandra. Däremot har jag märkt att bli vän med sina assistenter är inte alltid så bra rent yrkesmässigt. Om vänskap uppstår får man väl göra ett val så småningom. 

Trots det har jag under alla år träffat på ganska många som först gör en fenomenal arbetsinsats, ibland i flera år, men som plötsligt verkar strunta i om de överhuvudtaget gör ett bra jobb eller inte. Till sist verkar det bara handla om vem som gör vad och att få välja vad som ska göras och när och hur det ska göras? Det är tråkigt eftersom jag hatar att anställa nya assistenter, att behöva öppna sitt hem och liv för en vilt främmande person och återigen lära upp och få dem till assistenter som fungerar för mig. Det är inget jag tar lätt på.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Varje mynt har en baksida

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Vad är baksidan på myntet personlig assistans?
Oj, det finns så mycket att säga och berätta om yrket personlig assistans och hur det är att leva med personer så nära inpå som ofta är en nödvändighet om man har ett assistansbehov som mitt. Det finns så mycket positiva saker att säga om personlig assistans, om livet sedan rättighetslagen LSS/LASS trädde i kraft 1994. Men det finns också en heldel baksidor, en del anmärkningsvärda, mörka och tråkiga samt kännbara baksidor som uppstår på grund av mänsklighet.

Jag visste redan innan jag vaknade idag att den här dagen skulle börja extremt dåligt, att den kanske till och med skulle fortsätta vara en kass dag ända fram till det är dags att lägga huvudet på kudden. Anledningen till denna vetskap är att igår kväll började min personliga assistent att må dåligt, så pass att hon var tvungen att gå hem innan hennes pass var slut. Jag frågade vad felet var och om hon tyckte att jag skulle ringa in någon annan assistent till morgonpasset dagen efter – men självklart kunde hon inte sia om hon skulle vara dålig även dagen efter. Det var hon – men eftersom hon lovade att komma och ta upp mig på morgonen så sitter jag i alla fall i rullstolen. Sedan att jag luktar ”pigg” och att någon har käkat hundskit med min mun får ses som en av baksidorna på detta mynt.

Om man lever ett liv där man är beroende av andra personer för att klara av vardagens mest triviala och självklara saker som att klä på sig, tvätta sig, fixa frukost och göra morgontoalett, gå på muggen, laga middag och handla, till exempel – finns inga självklara dagar och inget självständigt liv till 100%. Nu finns det säkert många, i alla fall inom mitt älskade Stil – Stiftarna av Independent Living som hickar till och tycker att jag inte vet vad jag talar om. Att det visst går att leva ett självständigt liv bara man vill och vet vad man ska prioritera – det vill säga lägg ner all dn kraft och tid på att få din assistans att fungera. Visst, det stämmer! Min personliga assistans blir bättre ju mer arbete jag lägger ner på den. Men frågan är bara hur självständigt mitt liv blir om jag ska lägga ner all min tid & kraft på att sköta min assistans och på att arbetsleda på ett korrekt sätt.

Det är svårt ibland, rent av utmanande!
Det är svårt att hela tiden behöva tänka på hur ordinarie assistenter mår och att försöka ligga steget före, att ständigt oroa sig för om de kommer dyka upp på morgonen eller inte. De sista åren har jag haft tur då detta sällan har hänt och om det har hänt så har oftast ordinarie assistenter kunnat hoppa in för varandra. Men om en assistent inte dyker upp på morgonen på grund av sjukdom eller ”what ever” börjar jagandet efter en vikarie som kan hoppa in samma dag på några timmars varsel, vilket brukar vara en omöjlighet. Så var fallet idag!

Det tär på en att hela tiden behöva organisera och arbetsleda så man inte sitter där en dag, (som denna), utan assistans. Det är som att sköta ett företag med fyra till åtta anställda med allt vad det innebär av arbetsledning, schemaläggning, arbetsmiljöarbete, timförbrukning, ekonomi, kvittohantering och motiveringar hit och dit – bara för att leva! Därför anser jag att det inte går till 100% att förena ett fritt, s.k. normalt, liv som jag vill leva med att sköta den personliga assistans på ett professionellt sätt. Det vill säga på ett IL-ideologiskt sätt. Att IL-ideologin, Independent Living-ideologin, är det näst bästa sättet för väldigt många med funktionshinder, likaså för mig, är ingen nyhet. Ju mer du satsar på din arbetsledning/assistans ju bättre assistans får du. Man får den assistans man ger sig själv – så att säga! Det bästa sättet att leva ett Independent liv är självklart utan funktionshinder! (Hepp..!)

Ett tufft liv, ett tufft jobb – men oftast fungerar allt väldigt bra!
Att arbetsleda sin egen assistans och att jobba som personlig assistans är allt annat än okomplicerat. Jag har ännu inte tagit upp alla dessa nära relationer som brukar uppstå mellan mig och mina assistenter, fastän jag arbetsleder efter konstens alla regler. Jag har märkt genom åren att just denna del i arbetsförhållandet mellan arbetsledare och personliga assistenter är viktigt för mig och att det tar sin tid i anspråk. För att slippa känna att jag lever och bor på någon annans arbete har jag valt att vara ganska privat gentemot mina assistenter vilket kräver en stor portion känslomässig styrka och socialkompetens och som sagt var en heldel tid.

Men det kräver också sin man/kvinna, både tids- och känslomässigt, att gång på gång behöva förklara sig och motivera för sina assistenter varför. Som till exempel varför de inte har med vissa saker att göra, som varför vissa arbetsuppgifter inte har blivit gjorda passet innan, dvs varför assistenten ska behöva diska morgondisken när hon jobbar kvällspasset? Eller när en assistent gång på gång ifrågasätter ens arbetsledning av andra assistenter och varför jag hela tiden är så envis med att göra på mitt sätt. Jag undrar om ett sådant bemötande är vanligt inom andra yrken mellan anställda och deras närmaste chef.

För det mesta fungerar allt väldigt bra, riktigt, riktigt bra. Men så plötsligt händer något och då sviktar förtroendet, viljan och respekten och ersätts ofta av ett slags personligt ovilja, en egoistisk diskriminering som kan urarta till ett respektlöst agerande. Omedvetet hoppas jag! Kan man återbygga ett förtroende och återfå en respekt för en person som anser att hennes sätt och arbetsmiljö går före min rätt att bestämma över mitt eget liv. Det är enormt svårt eftersom det alltid finns ett beroende med.

En annan baksida på myntet
När förändringar sker inom LSS/LASS, när ett komplext yrket som personlig assistans utsätts för granskningar med lupp i strävan efter att spara in kostnader, när den nya ATL-lagen trädde i kraft, är det mycket svårt att fungera som arbetsledare för sina personliga assistenter samtidigt som man ska leva ett s.k. normalt liv. Till en början tar oron över. Samma sak uppstår fast mer akut när en eller flera assistenter blir sjuka. Då ska jag som arbetsledare ringa in extra assistenter vilket jag kanske behöver göra cirka 15 – 20 ggr per år. Personer som vill jobba så lite och på så lösa grunder att de ”kanske” kommer få jobba är extremt svårt att få tag i. Men varje mynt har en baksida!

Nu kom min assistent som ska jobba kväll – så nu jävl.. ska jag på muggen!

Trevlig helg!
Nalle

Share Button