Tag Archives: integritetskränkning

Försäkringskassan = ångest!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Ett brev dimper ner. Logotypen lyser med sin misstro. Fan! Det är dags nu! Mitt hjärta börjar plötsligt banka hårt och extra fort. Blodtrycket skjuter i höjden. Farligt mycket, eller? ÅNGEST! Tryck i bröstet och min assistent springer för att hämta Nitromex, en av fem mediciner jag fick efter hjärtinfarkten för drygt tre år sedan. Jag måste lägga mig för jag orkar inte med trumsolot i bröstet, eller ångesten. Jag tar en Stesolid mot ångesten. Allt detta för att jag har fått brev från försäkringskassan! (Brevet kom den 7 oktober och meddelade att mötet är torsdag den 17 oktober.)

fkassan

Imorgon väntar ångestfyllt möte där framtidens vara eller icke vara står på spel. Ett möte med förklädd myndighetsperson och falsk välvilja. Ett möte där varje ord och mening skall vägas, varje ansiktsuttryck och ögonkontakt måste tänkas igenom mycket noga, för att besökande myndighet inte ska kunna läsa in eller tolka mina ord på fel sätt. På ett sätt som de vill. Det är ett tag sedan LASS lagens innehåll och intentioner följdes av dess skapare.

Rädslan över att morgondagens möte ska leda till ett liv i ännu större utanförskap eller till andra hemska konsekvenser såsom att inte komma upp på morgonen, att inte kunna äta eller gå på toaletten när jag vill, att inte kunna plocka upp det jag tappar eller byta kläder när jag spiller, med mera, är en hemsk upplevelse. Resultatet efter mötet i morgon kan leda till att min funktionsnedsättning komma att förvärras i upplevelse. Men också fysiskt. I verkligheten.

”I drömmarna ser jag hur försäkringskassans handläggare, klädd som en engelsk domare sittandes högt ovanför alla, slå ordförandeklubban i bordet och vråla ut över alla samtidigt som han pekar mot mig, Vi dömer dig till total ödeläggelse! Sedan vaknar jag och inser att drömmen inte bara var en dröm.”

Men varför ta ut något i förskott? Varför vara så negativ? Gaska upp dig! Det kan ju gå bra, eller? Men va fan! Det är just det som är problemet. Att inte veta om lagen ska gälla mig denna gång eller inte. Min sjukdom och smärta och rörlighet är sämre. Med andra ord mitt funktionshinder är större liksom mitt behov av personlig assistans – Men det gott folk är ingen garanti för att få utökade timmar eller att ens få behålla assistansen!

Problemet med en lagstiftning vars innehåll kan förändras när som helst genom godtyckliga tolkningar och beroende på hur dessa handläggare mår för dagen eller hur deras personkemi går ihop med den sökande, ger en rättsosäkerhet och en lag med oroliga assistansanvändare som känner ångest inför kontakter med försäkringskassan.

Jag har suttit och våndats framför datorn hela dagen för att svara på frågeformuläret som följde med brevet. Jag ska också skriva ihop något där jag berättar hur mitt assistansbehov ser ut så jag är förberedd inför mötet i morgon. Men det är galet svårt. De ska veta hur många timmar och minuter varje liten sak tar. Hur lång tid tar det att gå på toaletten? Hur länge skiter jag? Hur lång tid tar det att kissa? Att tvätta och torka sig i häcken? Att klia sig i häcken? Att peta öronen? Att borsta tänderna? Att kamma sig? Att trimma skägget och klippa naglarna? Att äta och laga mat? De vill att jag ska bena upp varje liten sak i små jävla beståndsdelar och klocka varje del. Hur sjukt är inte det?

”Jag har ett stort jävla funktionshinder och reumatism sedan barndomen vilket betyder att jag är kroniker och att jag blir sämre för varje år. Tror de att jag ska bli frisk och lura dem på assistans, eller?”

Med tanke på att jag har haft ett assistansbehov på sexton till sjutton timmar per dag sedan 1994 samt att jag i flera år även har haft sovande jour eftersom jag blir stel i kroppen och fastnar och behöver hjälp med att vända mig plus att jag periodvis har svår ångest på nätterna, plus att jag ibland behöver hjälp med annat som att gå på muggen så borde man slippa dessa två års bedömningar. Det borde räcka med ett hembesök och OM handläggare misstänker att någon har mer assistans än vad behovet kräver – då skulle de kunna göra en ny bedömning.  

Även om jag inte än har målat fan på väggen är det inte mycket som talar för ett positiv möte eller resultat. Jag känner flera, som känner ännu flera och tillsammans är vi många som har blivit av med många timmar eller rätten till personlig assistans där staten är huvudman. Min oro och ångest bottnar inte i fantasier. Men självklart hoppas jag att det kommer gå bra. Vem vet, min handläggare kanske tycker om mig och därför anser att jag har rätt till att få mina behov tillgodosedda? Den som lever får se.

Ta hand om er!jag_2013_10
Nalle

Share Button