3 minuter, 45 sekunder

Politikernas väloljade ovilja

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Hur länge till ska vi behöva slåss för att kunna nyttja våra grundläggande mänskliga rättigheter? Hur länge till ska vi behöva argumentera att bristande tillgänglighet ÄR diskriminerande? Hur länge till ska vi behöva förnedras med kränkande och intima frågeställningar inför främmande människor som ska handlägga våra ärenden som rimliga eller orimliga? Hur länge till ska vi orka att snällt ta emot politikernas väloljade ovilja att klassa otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning, politikernas konstiga attityder som våra ministrar genom bristande handlingsförmåga legaliserar, något som föder en otäck syn på personer med funktionsnedsättning!

Vilka är då vi? Jo, vi är 500 000 stycken. En halv miljon. I Sverige har var femte person en funktionsnedsättning som påverkar deras vardag. Jag vet inte mycket om politik men om jag var politiker så skulle jag väldigt gärna ha över en majoritet av dessa 500 000 till mitt parti. I alla fall i år, det är ju val i år.

Regeringen har gjort anka när det gäller sjukförsäkringsreformen, det kan man läsa i DN. Och med en sådan urusel handikappolitik kommer sittande regering att få problem med att behålla deras väljare som har en funktionsnedsättning. Inte för att jag tror att det andra blocket är speciellt mycket bättre men jag inbillar mig att de har en något större medmänsklighet. Fast det vette tusan? De brukar åtminstone säga att de vill höja skatten så barn, gamla, sjuka och funktionsnedsatta ska få det bättre.

Hur länge ska man behöva hålla på att strida för sina rättigheter att få leva ett vanligt och värdigt liv? Här om dagen ringde jag försäkringskassan för att klargöra min ekonomiskt ohållbara situation. Efter att ha berättat min historia för fyra personer, blev kopplad fram och tillbaka till olika handläggare, fick jag rådet att inte vara så otrevlig och att höra av mig till det sociala. ”Du behöver inte vara otrevlig! Du kan inte få mer pengar av försäkringskassan. Det är så här reglerna är nu. Du får höra av dig till sociala eller till kommunen”.

Okej. Jag var arg. ”Jag har sjukersättning, handikappersättning och bostadsbidrag och eftersom jag inte kan påverka min ekonomi genom att jobba extra då och då så borde jag ju kunna överleva på pensionen, eller? Jag kan inte få ner kostnaderna genom att flytta till en mindre lägenhet då jag behöver en stor lägenhet på grund av mina el rullstolar och övriga hjälpmedel plus mina personliga assistenters arbetsmiljö. Hur än jag vänder och vrider på det så har jag likförbannat bara 3500 kronor kvar när hyran är betald. Så vad fan ska jag göra med alla andra räkningar, med maten och kläder?”

Det var nu jag var otrevlig och som hon sa att jag får söka hjälp hos det sociala. Telefonsamtalet slutade så. Jag fattar ingenting? Det är andra gången jag får bita i det sura äpplet och klä av mig stoltheten och plocka fram tiggeri mössan. Förra gången sa sociala att jag låg drygt tre tusen under normen. Men okej, då får jag äntligen hjälp, tänkte jag. Men icke sa nicke. Jag fick ingen hjälp för de tyckte att försäkringskassan inte hade gjort allt. Eftersom jag hade arbetat i lite mer än tio år menade de att jag skulle ha sjukpenning istället för sjukersättning. (Sjukpenningen är baserad på min senaste inkomst och inte på något jävla fantasibelopp som kallas för basbelopp).

Det är underligt att inte massmedia har skrivit om det här förr? Men tydligen är det så att vi har fått det så dåligt i Sverige att vi inte längre har råd att se till att de som har sjukersättning kan leva på det, (och på eventuellt bostadstillägg), utan nu förtiden blir vi hänvisade att söka socialbidrag. Nej, grundläggande mänskliga rättigheter ska ligga hos staten och inte hos kommunen!

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Kommentera här!

4 comments

  • Mamma

    Ja, jag kan bara säga, att det är för jävligt. Kram/mamma

  • Ja, det är förjävligt mamsen. Kram på dig också, min goa mor!

  • Ulrika Båhlerud

    Hej Nalle!
    Jag håller med dig i allt, speciellt den stora lägenheten. Det är något som sticker de flesta i ögonen.
    Jag är rullstolsburen och bor ihop med en rullstolsburen man. Det blir sammanlagt två el-rullstolar och två manuella stolar och dessutom två manuella liftar. Så fort någon ny människa kliver in i vårt radhus kommenters hur stor ytan är. Som om vi inte behövde den.
    Svängutrymme när vi kör rullstol(vi kan inte annat) och förvarings yta för övriga hjälpmedel kräver denna stora yta!
    Vad jag blir frustrerad.
    Ulrika

    • Hej Ulrika!
      Jag känner igen mig i din beskrivning av läget plus din frustration. Det är svårt att inte ge upp och det är lätt att känna sig som en belastning, en oönskad figur som samhället egentligen inte vill ha att göra med. Usch, ja..! Fast när det gäller s.k. vanliga människor som kommer på besök, kompisar, släkt och bekanta som undrar varför man har en så stor lägenhet så kan det vara tröttsamt att alltid behöva förklara. Men det brukar inte bekomma mig nämnvärt.

      Det som däremot är frustrerande och kränkande är när våra förtroendevalda beslutsfattare, våra politiker, inte förstår att vi måste ha en stor lägenhet när man använder elrullstolar och andra skrymmande hjälpmedel. Och stora lägenheter är dyra! De som SKA förstå och de som SKA se till att vi kan leva ett vanligt och värdigt liv med en vettig ekonomi, med en inkomst som man kan leva på, de fattar inte eller så struntar de i vår situation.

      Det enda att göra är att organisera sig och ”som vanligt” slåss och kämpa för våra mänskliga rättigheter.

      Ta hand om dig/Nalle

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *