4 minuter, 26 sekunder

Ge aldrig upp!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

154346Jag brukar inte tycka om att berätta om min sjukdom eller funktionshindret som det reumatiska helvetet bär ansvaret till. Inte heller brukar jag finna någon glädje i, eller att det skulle komma något positivt ur, att skriva social pornografiska texter som gottar sig i hur svårt och smärtsamt livet och vardagen är. Fastän jag aldrig har gillat att beklaga mig över hur dåligt jag mår fysiskt/psykiskt finns det stunder där jag är beredd att göra undantag. Ett sådant är om min berättelse kan stärka och hjälpa andra. Så efter att jag fick en förfrågan skrev jag texten nedan.

Med trasiga lungor och ett cigg paket knackade verkligheten på dörren som så många gånger förut – men den här gången hörde jag knackandet och öppnade dörren. Jag har bara varit så rädd en gång förut i mitt liv. Skulle jag orka resa mig ännu en gång?

I hela mitt liv, från sex årsålder, har jag åkt in och ut på sjukhus och opererat mig över tjugo gånger. Ungefär hälften av alla ingrepp har de satt in proteser eller bytt ut gamla och trasiga proteser. Jag har ledproteser i axeln, armbågen, båda höfterna och knäna. I höger höften har jag min tredje protes.

Det senaste årtiondet har jag inte mått speciellt bra. Jag har vid olika tillfällen åkt in akut men också lagts in mer planerat på sjukhus. I min ungdom betydde en sjukhusvistelse att jag skulle opereras eller träna som jag nämnde ovan – men numera åker jag in för att nacken, magen, hjärtat och lungorna inte är som de ska. Eller så har jag spattat som en galning med kramper som följd. Med allt det i facit är det nog inte så konstigt om jag tappar lusten ibland och tron på någonting bättre i det här livet. Eller?

Efter att ha varit på vårdcentralen i förra veckan och efter att jag gjort en lungröntgen har jag lust att stoppa huvudet i sanden och bara glömma bort både röntgen och läkarens ord och förmaningar.

Att stoppa huvudet i sanden hjälper ju föga. Jag har aldrig tyckt synd om mig själv, (jo, självklart har jag också haft stunder då mina känslor har bubblat upp och ledsenheten och sorgen har visat sig), för att jag sitter i rullstol, har ont och är stel och hela tiden blir sämre. Förbannad har jag däremot blivit många, många gånger. Speciellt på samhället och alla knäppa beslutsfattare.

Att jag inte klarar av daltandet, både från mig själv och från andra, har gett mig mycket positivt. Jag skaffade mig en familj, tog körkort, utbildade mig och skaffade jobb. Men allt har tyvärr en baksida. Allt detta medförde att jag inte alltid har lyssnat på min kropp. Det har varit svårt att skilja på det reumatiska och vad som är kroppens varningssignaler. Därför sprang jag in i den välkända väggen – med dunder och brak för cirka tio år sedan. Och det höll på att gå riktigt illa.

Idag håller jag fortfarande på med att försöka komma tillbaka till livet men för varje gång jag har försökt dyker den där jävla väggen upp igen. Är det inte väggen så är det alltid något annat skit som händer. Jag menar, tio år borde väl räcka? Jag hatar att inte jobba eller göra rätt för mig. Det är nog det värsta jag vet.

I somras såg jag väggen komma mot mig igen så jag sa upp mitt förtroende uppdrag och drog i handbromsen för att undvika ytterligare en smäll. Och först verkade det som om jag hade lyckats. Allt var frid och fröjd.

I förra veckan efter att ha varit på röntgen, tagit en del prover och träffat VC läkaren fick jag reda på att jag har fått KOL. Jag har känt av symtomen ganska länge men valt att blunda eftersom jag inte har orkat kämpa för att få vård för även detta. Det har varit jävligt jobbigt och trögt att slåss för rätten till vård för min reumatiska sjukdom och alla de konsekvenser sjukdomen har givit mig. Men efter att ha öppnat dörren till förstånd och insikt kommer jag ännu en gång spotta i nävarna och göra det som behövs för fortsatt livskvalité i detta liv.

Till andra kämpar, stora som små, ge aldrig upp! Tillåt dig själv att deppa ibland – men ge aldrig, aldrig, aldrig upp fighten mot sjukdom, attityder, otillgänglighet, dödshjälp och ekonomiska värderingar av liv och livskvalité. GE ALDRIG UPP!

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Kommentera här!

4 comments

  • Anita Salin

    Tack Björn för att jag fick läsa om ditt liv!

    Jag vet inte vad jag skall skriva men jag började för att inte ge upp.
    Jag kände mig som om jag klagat över saker som inte är oöverkomliga. De har de inte heller varit, jag har alltid gått vidare.

    Första gången som allt kom emot mig, var när jag hade kläderna som hängde kvar på byggsträcket. Då fick jag en lärdom att det viktigaste var att min familj var vid liv.
    Min bror sade då, att allt har två sidor, som ger oss lärdom om livet. Något gott med de dåliga som händer. Det gick många år före jag förstod det och nu tänker jag när livet gör sig besvärligt för mig att finns det något gott i det.

    Jag går inte in på mina alla motgångar, jag har varit pensionerad sen 1987 efter en bilolycka men jag är inte alls i ditt tillstånd. Jag kan säga att jag är frisk, mot vad du har att möta dagligen.
    Men du ser så underbart snäll och belåten ut på facebook profilen. Jag blig glad när jag ser dig på min sida, så nåt gott för du med dig. Du får en gammal tant lycklig!

    Jag hoppas att du inte slänger mig i sopkorgen efter att ha läst vad jag skrivit. Jag är inte bra på att skriva och så går det lite på finlands svenska.
    Jag hoppas att du skriver om ditt liv.

    Jag tycks inte få slut på skrivandet. Min första man var invalid och våra 3 barn blev vana vid att allt inte funkar, alltid, så deras kompisar lärde sig det med. Min man var ett exempel på att allt inte går normalt till. Jag vill komma med detta, att ju mer olikheter barnen lär sig så tar de det, som normalt.
    Nu slutar jag och önskar bättre dagar för dig, våran Nallebjörn!

    KRAM,
    Anita♥

  • Hej Anita!

    Tack för din kommentar.

    Jag tror att vi alla behöver ett visst mått av klagande för att överleva och gå hel ur alla våra stötar och motgångar här i livet. Skulle vi aldrig få klaga bara för att någon annan har det värre skulle väldans många av oss gå sönder, tror jag.

    Det du skriver om, kläderna på byggsträcket, förstår jag inte riktigt men att allt har två sidor här i livet är jag övertygad om. Ying/Yang är en av mina källor till stöd. Att det finns två av allt, man – kvinna, natt – dag, sommar – vinter, etc. gör det hela mycket enklare.

    Jasså, du tycker jag ser snäll och belåten ut på facebook, ha, ha, ha. Ja, det fotot är lite roligt. Och jag uppskattar att jag kan få dig att känna lite lycka då och då. Det värmer mitt hjärta.

    Barn är den sanna glädjen och livskraften. De är så härliga i sina funderingar och tankar kring allt i livet. Det är endast av barn och mina hundar, som jag har känt att de skiter fullkomligt i om jag sitter i elrullstol eller inte, om jag har ont eller inte, osv. Vuxna människor har alltid på ett eller annat sätt haft förutfattade meningar om hur jag är som person. Nej, tacka vet jag barns kvicka acceptansförmåga och hundars, ”Var är mitt godis, jag känner att du har godis”, underbara luktsinne. Nej, nu ska jag fortsätta skriva på något annat.

    Tack för din kommentar.

    Jag önskar dig en trevlig vecka!
    Nalle

  • Ge inte upp. Jag förstår dig helt och fullt, ibland känns det bara skit. En olycka kommer sällan ensam och det talesättet stämmer ganska bra tycker jag. Allt ska komma på en gång hela tiden, varför ska det alltid vara så och varför ska vissa få allt medan vissa glider genom livet på en räkmacka.
    Jag har länkat till dig från min blogg, hoppas det var okej om inte kan du väl hojta till.

    • Hej igen, Marie-Louise!

      Visst är det konstigt att olyckor eller liknande oftast kommer flera åt gången. Knäppt men så är det bara. Därför är det så viktigt att aldrig ge upp! ALDRIG!!

      Hälsningar
      Nalle

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *