Molly och Malte busar så morbror Björn kan ta ett fotografi.
Johannes sitter på altanen och håller på med sin mobiltelefon.
Här äter jag och mitt ansikte mjukglass en dag i Kungsträdgården.
Äntligen är hemsidan klar!
Innan jag börjar berättandet om mig och min familj vill jag passa på och hälsa dig varmt välkommen till "bjornthoren.se", min alldeles egna hemsida. Här är det jag som bestämmer vad som ska publiceras eller inte. Men, det finns ju alltid ett men, och det skulle vara ifall ni inte vill vara med på bild. (OBS se texten här intill.)
Anledningen till att jag har satt ihop denna hemsida är att jag vill visa för alla vilken oerhört fin familj jag har och själv har fått. Jag är verkligen stolt över min familj. Vilket jag hoppas ska framgå av både text och bilder.
Anledningen till att inte alla släktingar finns med beror på två saker, brist på foton och att hemsidan skulle bli för stor om ALLA skulle vara med. Jag har också puffat för mina bloggar och på de sidorna hittar du självklart länkar till bloggarna. Jag hoppas att du ska finna glädje i att besöka min hemsida och mina bloggar. Med dessa ord hälsar jag dig varmt välkommen.
OBS! OBS! OBS! OBS!
Om du finns med på bild och verkligen inte vill vara med på min hemsida är det bara att skicka ett e-postmed-delande så tar jag bort bilden direkt.
Skicka då ditt
e-postmeddelande till "nalle@bjornthoren.se".
På kondis i Älvsjö år 2015.
Björn Thorén alias Nalle
Här sitter jag i min första lättvikts rullstol som var en Meyra och bara vägde cirka 20 kg. Idag är det skrattretande men på den tiden var den hightech.
Ungefär vid tiden, då jag är cirka 14-15 år, när fotot här bredvid är taget döper mina vänner nere i Lund om mig till Nalle. På barnreumatologen avd 50 i Lund var jag ofta i unga år. Det blev mitt andra hem på många sätt och vis. Inte minst på grund av den trevliga och kärvänliga personalen som ganska enkelt trollade bort min hemlängtan. Jag skulle vilja påstå att personalen fick oss att känna det som om vi var en stor familj. Ibland kunde det till och med vara roligt att vara patient på avdelningen trots jobbiga och smärtsamma operationer och all gymnastik. Många av oss patienter kom varandra väldigt nära och jag minns hur jag ibland fick läsa godnatt sagor för ungarna. Vi drog sängarna tätt intill varandra och så kröp ungarna ner medan jag skulle ligga i mitten och läsa sagor. Om jag minns rätt så var det en gång när jag hade läst klart en saga som en av ungarna sa att hon saknade sitt gosedjur som var hemma och nu undrade hon om jag kunde vara hennes nalle istället, för då skulle jag läsa en till saga för hennes gosedjur sa aldrig nej. Självklart sa jag varpå resten av ungarna började stoja och gapa Nalle, Nalle, Nalle en saga till!
Sedan dess har jag kallats för Nalle. :-)
Vicente och jag hamnade i Amsterdam där vi fastnade en hel helg på väg ner till Spanien och Llerida och Barcelona. Året är 1994.
Vicente och jag poserar år 2015.
Vicente och jag ser hårda ut, ena riktiga gangsters. LOL
Johannes har varit hos farmor, men först en fika innan hemgång. 1993.
Två polare firar trettio års vänskap!
Det är 31 år sedan Vicente och jag träffades för första gången. Det var genom en gemensam bekant som vi träffades. Mycket har hänt sedan den dagen vill jag lova. Bland annat har vi bilat ner till Spanien vilket i sig var ett äventyr med krånglig bil och gratis hotell i Amsterdam.
En annan gång, när vi var på Grand Canaria, hade vi fått biljetter till en show med lättklädda damer. När jag och Vicente kom dit hade vi inga pengar med oss så han springer till hotellet för att hämta pengar. Och lämnar mig ensam. Det ska man aldrig göra! :-) Jag är dess utom duktigt onykter och somnar till en stund i rullstolen. När jag vaknar upp har ett rykte börja sprida sig i lokalen att en maffiaboss från Miami var på väg. Jag sitter där i min ensamhet, och tittar på scendraperiet som aldrig går upp, när det kommer fram två skönheter som är "mycket" lättklädda. En av dem sätter sig i knät på mig och den andra börjar beställa in champagne - och jag känner mig dummare än tåget. I samma stund som Vicente kommer tillbaka blir plötsligt stämningen otrevlig. Och samtidigt vill inte Vicente att vi ska betala för tjejerna och skumpan, (han pratar spanska med dem), eftersom det inte var jag som beställde in det. Stämningen är inte alls trevlig så vi får backa ut från stället, som visade sig vara en "skum" klubb, bara för att kunna se dom som följde efter oss. Till slut när vi är halvvägs uppe i trappan som leder en ut från stället kommer två andra kompisar till mig och Vicente, som också pratar spanska, och dom hotar ställets chef med att jag är en maffiaboss från Miami och det här ska minsann få påföljder. Väl ute på gatan slår Vicente något i huvudet på mig och säger tala engelska för fan. Sedan börjar vi gå allt snabbare därifrån tills vi var i säkerhet. En erfarenhet rikare under en oförglömlig resa där varje kväll blev en erfarenhet rikare. Nåja, alla har ju varit ung och dum.