Här ser vi mig och morfars bil när vi var uppe i Idre på semester.

Här ser vi mamma i unga år. Bebisarna är jag och Lena.

Här ser vi Bernt som passar sin lillasyster Britt-Inger, dvs min mamma.

"Tänk att man har varit en söt liten unge"

I början var det bara mamma och jag, dvs innan pappa och mina syrror kom in i bilden, men från den tiden kommer jag inte ihåg så mycket. Jag kommer bara ihåg en del små minnesglimtar såsom sjukhuset Serafen där de var dumma, dagiset utanför mormor och morfar och självklart första gångerna jag träffade pappa.

Här är vi lyckligt ovetandes om vad som komma skall. Ingen av oss, varken mamma, lilla Katarina, pappa eller jag vet om att jag ska börja få problem med att gå. Jag minns första gången som om det var igår. Jag var sex år och mamma och jag hade bråttom för att hinna med tunnelbanan i Skärholmen, för vi skulle åka till mormor och morfar i Råcksta. Mamma bad mig snabba på lite - men det gick inte. Det gjorde ont i foten och i ena knät. Men mest i foten.

När vi kom fram tittade morfar på min fot och såg att den var svullen och då hände någonting konstigt. Mormor sa något i stil med, "han ska väl inte bli sjuk igen". Jag fattade ingenting. Men tydligen hade jag haft en släng av reumatisk feber, eller något liknande, mellan jag var två och tre år.

Sedan efter den dagen har jag varit barnreumatiker. Fast den diagnosen lät dröja på sig för på den tiden fanns det inga barn som var reumatiker, sa man. Det var bara vuxna som fick reumatism. Jo, tjena! När jag var tolv år kom jag så äntligen ner till Barnreumatologen avd 50 i Lund. Det var landets enda avdelning för barnreumatiker fastän cirka 100 - 200 barn per år blir reumatiker. Men det var då. Idag har läkarvetenskapen kommit väldigt långt när det gäller reumatiska sjukdomar. Tack o lov!

Vill ni veta mer om barnreumatism och andra reumatiska sjukdomar kan ni klicka på länkarna! Och om ni vill läsa lite hur livet kan te sig för en barnreumatiker är det bara att besöka min blogg, "Nalles tankar från roten", som ni kan se här nedan.

Min mamma var ju en riktig skönhet i unga år. Ja, okej då du är lika vacker idag också, mamma.

Tänk att man har varit en söt liten pojke med hängslen. LOL

Så här fin är min mamma idag

De allra flesta av oss har en speciell slags kärlek till sin mamma. Jag vet att jag har det i alla fall. Hon är min och hon är perfekt precis som hon är. Det glädjer mig att mamma och Göran har funnit lyckan i Spanien där de bor under vinterhalvåret.

Även om jag inte minns speciellt mycket från tiden då det bara var jag och mamma så minns jag desto mer från tiden då jag var runt 12 år och nyopererad på Barnreum. Avd 50 i Lund. Jag hade gjort en dubbel operation, vänster knä och höft, och var ganska dålig efter narkosen. Där ligger jag i sängen helt ovetande om vad som komma skall.

Jag ber mamma om hjälp med sängens ryggstöd som går att höja och sänka. Mamma skyndar fram för att hjälpa sin son, hon ska sänka ryggstödet men vet inte riktigt hur hon ska göra - och så plötsligt SLAM! Så åkte mitt ryggstöd ner med ett jäkla brak, så där låg jag och vråla med det nyopererade benet uppe i luften medan mamma får en skrattattack.

Mamma fick väl en smärre chock, kan jag tänka, för hon tittade på mig samtidigt som hon pekar på mig medan hon bara dör av skratt. Jag vet att jag i alla fall fick en chock.

Idag skrattar vi båda åt det minnet. Sa jag att jag har världens finaste mamma? Ja, för det har jag i alla fall.