Jag har verkligen lärt mig mycket. Livet har läxat upp mig med ödmjukhet och samtidigt hånat mig genom att sätta på mig dumstrutens vara. Där insåg jag att kärlekens tårar lätt kan glöda samman två själar, eller bränna dig så illa om du ej är vaksam att du inte längre känner dig förmögen att älska. Aldrig igen. Lika enkelt kan din allra käraste släcka förälskelsens eld du så länge saknat, och det fort – innan du ens hinner känna att ditt hjärta redan har börja leta efter nytt syre att andas ihop med.
Dessa nya andetag ger hopp om att åter få glöda, att hitta henne – hon som alltid skall vara vid din sida, en kärlek och vän som får evigheten att kännas allt för kort, plötsligt rider vi där längs med lyckan på livets vågor. Där ord, hur dyra och heliga de än är, saknar värde utan uppbackning av hjärtats agerande och gemensamt handlande.
Jag har verkligen lärt mig mycket. Klädd i kärlekens färg märker jag att denna soldat har blivit sårad, en vän knackade nyss på min dörr. Dumt nog öppnade jag. Dumt nog släppte jag in henne, in i mitt trasiga hjärta där minnen från historiska slag fortfarande bjuder på obekväma vägar som smärtar vid beröring. Dumt nog öppnade jag min dörr. Ej beredd kläddes jag i den rödaste av färger, med dörren på vid gavel, jag öppnade min dörr. Men aldrig mer. Aldrig mer.
Ta hand om er!
Nalle
