Vart är vi på väg?

Ikväll blev jag vittne till hur två ungdomar ”pangade” en stor ruta mitt i mot där jag bor utan att någon av förbipasserande ingrep. Innan jag hann öppna min altandörr och åka ut med rullstolen hade de lunkat därifrån utan större brådska. När jag kom ut hörde jag, (såg ej), hur en vuxen man sa till ungdomarna på skarpen. ”Vad håller ni på med? Så där gör man inte!” Till svar fick han höra saker som ingen ska behöva höra.

Cirka femtio minuter senare kom polisen och efter dryga tio minuter gick de ur bilen för att kolla rutan. Det vill säga då mannen som blev hotad knackade på polisbilens ruta. Polisen klev ur och prata med honom och frågade mig om jag hade sett något. Jag sa att jag såg två ungdomar men att jag inte kunde identifiera dom men att en hade en grå mjukis jacka med luva. Den killen ”såg jag bakifrån och från sidan” ta upp någonting tungt, såg ut som ett rör av något slag men det kan också ha varit en gatsten, från marken och slänga mot fönstret. Jag vet inte om det var han i mjukis jackan som slängde båda gångerna men han var mycket noga med att fönstret skulle gå sönder. Ungdomarna hade varken bråttom med sitt illdåd eller brydde sig speciellt mycket om att de blev sedda. Jag skulle inte bli förvånad om en av dom var påverkad av något..?

Det är inte konstigt att de har svårt att hyra ut lokalerna här omkring eftersom slöddret sabbar så fort de får chansen och fönsterrutorna har byts ut eller väggarna målas om för att få bort klotter och olika tags. Jag kan fatta att ungdomar inte har något att göra och att det är jobbigt nu på sommaren, jag kan även komma ihåg känslan av frustration och behovet av att agera utåt. Men mycket av det som många ungdomar, (långt ifrån alla ungdomar då de flesta är bra killar och tjejer), gör idag var otänkbart när jag var i deras ålder. Om vi sabbade eller revolterade så kanske vi också sabbade en ruta som dessa ungdomar gjorde idag, eller slog sönder en parkbänk eller klottrade men vi hotade inte småbarn och äldre och vi snodde inte så dyra saker som mobil telefoner o.dyl. och vi misshandlade inte barn eller äldre. Nu för tiden blir man mörkrädd för vad som kan hända och händer i samhället och riktigt rädd för dessa utåt agerande galningar vars handlingar vi alla kan läsa om i tidningar och höra på nyheterna.

Jag har haft personlig assistans sedan 1990 och på den tiden var det ingen av mina anställda assistenter som inte vågade gå till Älvsjö station för att ta bussen eller pendeltåget. De senare åren om det är onsdag, fredag eller lördag vågar de inte gå själva från mig till stationen efter klockan 22:00 eftersom de är så lite folk där senare än kl 22:00. De jobbar till kl. 23.00, ibland senare än så. Och i ärlighetens namn så tycker jag det inte är roligt att släppa iväg dem efter klockan 22:00, speciellt på vintern men även nu på sommaren eftersom det ofta är olika gäng, fem – tio ungdomar, så står strategiskt utplacerade så de kan verbalt trakassera, (i bästa fall), förbigående kvinnor. Tack o lov har mina assistenter ”bara” fått glåpord efter sig. Om man nu kan säga bara?

Det konstiga är att många av de ungdomar som slänger ur sig glåpord som ”öh, horan!” eller ”kolla snygg häck på horan!” och som är svenskar med föräldrar från andra länder eller invandrare som kom hit i unga år, är snälla som små lamm när man träffar de ensamma eller tillsammans med deras föräldrar, speciellt mamman eller en äldre syster. Då är de artiga som få med ett fånigt skamset ansiktsuttryck. Svenska ungdomar med svenska föräldrar är precis likadana så det är ingen större skillnad. Det är min erfarenhet i alla fall. Jag säger inte att det är så utan att jag har den erfarenheten. Hur som helst så tror jag inte att någon av dem, födda i Sverige eller inte, skulle tycka det var speciellt roligt om någon ropade efter deras mamma eller syster lika skamliga kommentarer som dom själva gör, eller?

Det är inte utan att man blir rädd för vart vi är på väg moraliskt sett och ur ett medmänskligt perspektiv. Vi föräldrar måste ta vårt ansvar och sätta tydliga gränser på vad som är okej och inte och det måste ske tidigt. Vi måste ställa krav på att våra barn sköter sig och behandlar andra med respekt. Skulle jag höra min son när han var liten eller tonåring svära, visa finger, vråla glåpord efter någon på gatan eller hota någon så hade han inte haft det roligt efter det. Vi föräldrar måste visa i handling och agerande hur man uppför och beter sig eftersom barn inte alltid gör som vi säger – men du kan vara säker på att de tar efter våra beteenden och gör som vi gör.

Nej, oavsett nationalitet, ålder och kön ta hand om och var rädda om varandra och bemöt människor med samma respekt som du själv vill ha av andra.

Ta hand om er!
Nalle

 

Håller datorerna på att fördumma oss?

Illustration6

Smet in på bloglovin för att kolla mina prenumeranter och kollade även då vilka som låg först bland alla bloggar. På första plats fanns en ung kvinna som heter eller kallas Kenza och på andra plats fanns den kända Blondinbella. Med så många besökare varje dag steg nyfikenheten över vad dessa ungdomar skriver om som kan trollbinda och locka så många så länge.

Vem har inte hört talas om Blondinbella och hennes blogg? Av oss som bloggar så har säkert de flesta hört talas om henne. Men ska sanningen fram har jag aldrig besökt hennes eller Kenzas blogg. Även om jag var nära en gång efter att ha sett ett TV inslag där Blondinbella blev intervjuad i egenskap av lyckad bloggare och ledamot för MUF, moderata ungdomsförbundet Norrmalm. När jag nu ändå var inne på bloglovin och bara ”one click away” kunde jag inte låta bli att stilla min nyfikenhet. Sedan intervjun, när Blondinbellas namn har nämnts, har jag tänkt ”vad kul att en så ung tjej har lyckats så bra med sin blogg och vad smart att blanda politik med annat som ungdomar gillar.”

Dröm om min förvåning och besvikelse
För det första fanns det inte speciellt mycket skrivet utan det var mest bilder och en massa reklam. Samma sak gäller Kenzas blogg. Jag har långt ifrån läst alla deras inlägg utan jag klickade lite på måfå och läste cirka tio – femton inlägg vardera. Något som gick väldans fort att göra. Det positiva jag hittade med deras bloggar är att dem visar vägen för andra populära ungdomar hur man kan tjäna pengar på sitt bloggande. Fast det är ju under förutsättning att man får en herre jösses massa besökare. Något som dessa två unga tjejer visar att man kan få även om man inte kan skriva intressanta inlägg.

Men vad är det då dessa tjejer har som gör att så många besöker deras bloggar och troget kommenterar inläggen? Det är självklart att jag, som är en 47 årig gube, inte finner deras texter speciellt givande vilket gör att jag inte har en aning om vad som lockar i texterna – men är man intresserad av mode så kan jag förstå intresset hos besökarna. Under förutsättning att man står ut med all reklam som även återfinns i texterna.

Här sågas inget!
Tro nu inte att jag sågar Blondinbellas- eller Kenzas blogg för det gör jag inte. Hur skall jag kunna göra det när jag dels är i fel åldersgrupp och när så många andra tycker deras bloggar är värt ett besök. Sågandet får stå för andra. Även om jag inte kommer att besöka dessa unga tjejers bloggar igen så kan jag inte låta bli att beundra dem för deras affärskänsla. Även om jag gissar att de med största sannolikhet har fått en del hjälp på traven.

At-Computer-Mesmerized

Hur ser framtiden ut?
Genom att ha lyssnat på min son men också på bekanta som jobbar med barn och ungdomar har jag fått erfara att ungdomar idag inte bara har ett helt annat slags tal och skrift utan de har också andra värderingar. Kanske tyckte våra föräldrar likadant när vi var unga? Det är mycket möjligt men på den tiden fanns inte datorer och mobiltelefoner. Allt sedan datorerna och Internet och mobiltelefonerna klev in på marknaden har nya sätt att kommunicera skapats. Jag tänker på MSN och Skype och SMS. Idag kommunicerar man med korta SMS och MSN texter som är svåra att förstå eftersom texten består av förkortningar och talskrift. Det ”kanske” är att ta i att påstå att ungdomarna har skapat ett eget språk men dom har i alla fall ett eget sätt att kommunicera på.

Oron är verklig!
Dessa förkortningar och talskrifter har förändrat ungdomarnas språk negativt och jag skulle inte bli förvånad om SMS och MSN försämrar för många av våra barn och ungdomar att uttrycka sig i tal och skrift. Det borde i förlängningen betyda att många ungdomar inte kan sätta ord på hur dom mår och/eller känner eller vad det är för fel? Kan det få våra barn och ungdomar deprimerade? Jag vill påstå att datorerna och mobiltelefonerna håller på att ta död på vårt skrivspråk, (och i förlängningen även vårt talspråk), eller åtminstone ändra på det drastiskt till det negativa enligt min mening.

Är det konstigt eller inte?
När jag pratar med unga tjejer och killar märker jag att ganska många har svårt att föra en konversation när samtalet hamnar utanför ämnen som de i vanliga fall brukar prata om. Jag vet inte om det är konstigt eller inte utan det är bara något jag har lagt märke till. Men så fort jag för in samtalet på kända områden börjar de prata obehindrat fast med upprepningar och gärna med ord som förstärker dessa upprepningar och gärna då svordomar. En annan sak som jag har märkt hos ungdomar och unga vuxna är att de ofta är irriterade och saknar tålamod. Det är inte så konstigt för jag vet själv hur frustrerande det är att inte hitta rätt ord. Jag undrar om det beror på våra datorer? För att använda datorer använder vi tangentbord. Med andra ord behöver vi inte skriva med penna lika ofta längre och datorerna rätt stavar till och med åt oss om vi vill och orkar bry oss om stavningen. Vi behöver inte ens lära oss stava heller.

Computer-Baby250Många av våra mest besökta hemsidor är så pedagogiskt utformade att ett barn kan surfa, (just för att alla ska förstå och ha glädje av hemsidan vilket är jättebra både för besökarna och för ägarna till hemsidan eftersom de får fler besökare att återkomma), men är det bra i ett längre perspektiv? Jag menar om vi får allt serverat utan att behöva tänka blir vi inte lite lata eller lite dumma till slut? Är våra datorer, som de används idag och antagligen i framtiden, fördummande eller är jag orolig i onödan?


Ta hand om er!

Nalle

Ska det va så jävla svårt att..!?

Den senaste tiden har jag allt oftare skrämmande reflekterat över människors handlande och det som händer i vårt samhälle som en följd utav det. Dessa ringar på vattnet får mig att ifrågasätta det sunda förnuftet. Jag undrar om det ska vara så här? ”Ska det va så jävla svårt att..!”, eller ”vart är vi på väg någonstans?”. Det låter kanske enfaldigt eller dystert att ifrågasätta förnuftet hos folk men ibland (tyvärr allt oftare) verkar det som om folk inte har en susning om hur man lever ett liv? Självklart finns det dom som inte stämmer in på det jag berättar här. Tack och lov! :-) Fast dom är oroväckande många dom som förväntar sig att livet SKA gå på räls och fyllas, per automatik, av typ olika sorters lottovinster. Genom hela livet – speciellt i början! Ett underbart och skrämmande exempel är en god vän till mig vars kompis tackade nej till ett jobb med anledningen att han tänker minsann inte ”slava på ett skitjobb med dålig lön” utan ska han jobba så ska han göra det som chef och ha ”duktigt” betalt. 

Självförtroende i all ära
Det är jättebra att man tror på sig själv men att denna unga man på fullaste allvar förväntar sig att hans första jobb ska vara ett guld jobb med en fet lön, fast han varken har utbildning eller arbetslivserfarenhet, är enbart skrämmande och tragiskt. Allt oftare har jag fått höra liknande historier med beteende och åsikter som jag anser är både destruktiva och farliga för våra ungdomar och unga vuxna. Det verkar ha gått så långt att det har blivit en fixering över jaget. I denna jag-ism där alla jag-kära egotrippar drömmer om att bli någon, helst genom att göra så lite som möjligt och framför allt inte göra något utan egen vinning, annars är man ingen. Bara en unyttjad dumskalle!

Att livet bjuder på motgångar oavsett var vi befinner oss på livets stege har säkert de flesta erfarenhet av. Förr när det var motigt tog vi emot hjälp av familj, nära och kära eller av goda vänner. Idag går vi hellre till främlingar. Vi människor är flockbenägna och har sedan urminnes tider levt i små grupper, i byar och städer. (Det är vad jag fått höra i alla fall). Där lärde de äldre upp de yngre. Idag är de äldre rädda för ungdomar och respekten mellan unga och gamla är borta. Vilket inte är konstigt på något sätt för hur ska de unga lära sig respektera de äldre när de vuxna (politiker och andra beslutsfattare) bokstavligen och fullständigt skiter i våra äldre. Varför ska de unga respektera de äldre (tänk på att ungdomar tycker att en 35 åring är lastgammal) när ingen annan gör det? Alla kan se och höra på tv flera gånger om varje månaden hur vi missköter och behandlar de äldre med respektlöshet.

Ibland, i mina drömmar, vaknar jag till en värld där inga jag-fixerade egotrippar existerar, all utseendefixering är borta och vi har lärt oss att bemästra vår oro över vad andra ska tycka och tänka om oss, vi jagar ej längre efter framgång i yrkesliv, ekonomi eller för att vara häftig eller se bra ut i andras ögon. I grundskolan mellan årkurs 1-9 jobbar i varje klass minst en äldre person som har gått i pension för att dela med sig av deras livserfarenheter. Vi som lever i ensamhet är betydligt färre. Till och med bjöd drömmen på fler lyckliga familjer. Ett rosa skimmer över den drömmen. Hm, ja jag vet!

Idag verkar det som om egoism, jag-ism, vilsenhet och ensamhet styr och ställer i vår värld. Handen på hjärtat! Hur många gånger har vi inte gjort en ego handling fast vi visste om redan innan att det var fel. Som sagt, vi gör mycket bara för att glänsa eller känna oss viktiga eller behövda. Samtidigt blir vi allt fler som lever ensamma – självvalt eller inte, fler och fler mår så pass psykiskt dåligt att medicin eller vård krävs. Ensam är stark? Jo, säkert!

Nu låter jag som en deprimerad psyko som hatar livet eller tycker synd om sig själv?
Tro mig, jag varken hatar eller tycker synd om mig själv! Jag älskar livet och är i allra högsta grad förtjust i mig själv. På ett vettigt sätt, givetvis. ;-) Det är bara det att jag har svårt att förstå logiken i vissa åsikter och argument som när jag hör konversationer som ”…Äh, men lägg av, han e ju äcklig! Du ser ju hur han ser ut… som ett jävla äckel, ett cp-miffo”. Gapskratt och elaka hånleenden avlöses omvartannat. Riktigt frågande och ledsen blev jag för någon vecka sedan när jag hörde en diskussion mellan två tjejer i 19-22 års åldern som jobbar eller jobbade på servicehus, ”..men vaddå fattaru..? Jag fattar i alla fall inte varför jag fick sparken? Den där gamla kärringen har ju ändå ingen nytta av pengarna, hon e ju senil så vad ska hon med pengar till? Hon e ju aldrig ute och jag tog ju bara en hundring. Hon hade typ flera, ju! Jag tycker hon som sparka mig var jääävligt orättvis! Fy faaan, alltså! Vilken jävl.. fi..a”.

Jag har alltid undrat varför vi människor färgas så lätt av varandra? Varför vi tar efter oavsett om det är dåliga beteenden, åsikter och ytligheter i vårt samhälle. Även om de är destruktiva så är vi fårskallar väldigt många och snabba med att sälla oss i leden. Varför är det så?

Ni som har kollat in mig tidigare här på wordpress eller på http://nallesblogg.bjornthoren.se/vet att jag är en funkis, det vill säga en funktionshindrad man som använder elrullstol och personlig assistans. Att jag har en funktionsnedsättning kanske spelar en viss roll till att jag nosar på frågor som dessa. Det existensiella har alltid roat mig på olika sätt och nu när det handlar om att vi människor har blivit alltmer egoistiska och jag-fixerade så tror jag att det kommer leda till katastrof! Ingen vinner på egoism. 

Vi hörs igen.

Kram på er!
Nalle