Tag Archives: smärta

En kontroversiell väg till smärtfrihet – zip, zip pass!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Jag har i över trettio år levt med svår smärta som uttrycker sig på olika sätt och vis. Innan jag fick komma till smärtenheten på Huddinge sjukhus bestod mitt liv av överdoseringar och alldeles för mycket alkohol och även av narkotika, framför allt Cannabis och amfetamin/kokain. När det är som värst är det lätt att man hamnar i ett paniktillstånd där man provar allt för att bli av med smärtan. Det var inte alls ovanligt att jag kunde ta upp i mot 24-30 tabletter Distalgesic per dag när det var som värst. Min normala dos var 18-20 tabletter. Den högsta tillåtna dosen var 8 tabletter per dag.

Jag sitter i rullstol med mitt barn i knät som äter godis. Bakom ser man fönster och prydnadsaker och en tv.

Johannes och jag på Julafton 1991

Mitt liv fungerade inte speciellt bra. Jag brukade säga att jag levde i ett fungerande helvete. Efter att ha testat det mesta blev jag mer eller mindre bortstött av min reumatologläkare. Men innan vi gick åt varsitt håll skrev han, tack o lov, en remiss till smärtenheten som vände mitt liv till att bli ett så gott som smärtfritt och positivt liv. När smärtan blev hanterbar klarade jag av att fylla livet med vettiga saker såsom jobb, karriär, familj, körkort och bil.

Fastän de första tio åren hos smärtenheten resulterade i så många olika positiva saker stötte jag ofta på patrull hos andra läkare men också hos vänner och bekanta. Det dom hakade upp sig på var att jag, efter en blindtest utav läkemedel svarade bäst på morfin, numera stod på Dolcontin. Det var inte alls accepterat att jag som var reumatiker skulle få ta morfin mot min smärta.

sprutaEfter ytterligare tio år blev jag sämre igen. Jag började få olika smärtutbrott så jag och smärtenheten började testa oss fram för att se om det fanns något annat som jag kunde ta till när smärtan var som jobbigast – men det enda som har fungerat är just morfin. Därför får jag sprutor att ta när det är för jävligt. Här någonstans började jag märka en attitydförändring, åt det positiva hållet, både hos andra läkare och hos vänner och bekanta.

Sedan en fem, sex år har jag återigen haft ett helvete med försämringar och smärtproblematik där jag ibland har så förbannat ont att jag mer eller mindre bara lägger av. Jag tuppar av helt enkelt. Tyvärr har det medfört att jag, efter att ha stått på samma dos Dolcontin i tjugo år, har fått höja dosen med en extra tablett per dag. Men i min desperation har jag själv letat smärtlindring. Jag har köpt en massa dyra preparat på hälsokost men också annat som växer ute i naturen som jag inte kan köpa på hälsokost. Cannabis. (Nu blir det kontroversiellt igen, kan jag tro?) Läs denna länk.

cannabis blad ovanpå rund pin med röd bakgrund och med fett vitt kors

Medicinsk cannabis finns redan i Sverige

Till min stora förvåning har jag märkt att cannabis fungerar otroligt bra som komplement till morfinet och jag blir inte alls lika trött och påverkad som när jag tar extra morfin. Det finns vissa smärtor som morfin inte fungerar lika bra på och jag misstänker att det just är dessa smärtor som cannabisen fungerar mot. Jag vet inte men tänker ta upp det med min smärtläkare nästa gång vi ses. Men så länge innan jag kan få cannabis på recept finns bara två alternativ för mig att välja. Det ena är att vara kriminell och nästan smärtfri och det andra är att inte vara kriminell men ha en massa smärta. Det finns i och för sig en tredje väg som jag hittills använt mig utav och det är att droga ner mig med extra morfin när smärtan är som värst. Vad ska man göra? Till sist blir man knäpp och tar till vilka metoder eller lösningar som helst bara man slipper den eviga smärtan.

Nu fick jag en vision där jag som gammal gubbe sitter i en ring tillsammans med andra gubbar/gummor ”smärtpatienter” på terapin för att lära oss röka marijuana. Zip, zip, pass! Zip, zip pass! Host, host, host. Zip, zip pass..! 🙂

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button

Är Nalle tillbaka vid tangenterna?

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

auraruntmigEfter dag kommer natt, efter uppgång kommer nedgång och efter positiva perioder kommer alltid de negativa. Och så rullar det på..? Nej, men vänta lite nu! Det där lät alldeles för negativt så det vill jag ändra på. Nu! Omedelbart! Det låter mycket bättre att säga, ’efter natt kommer dag, efter regn kommer solsken, efter motgång kommer medgång och efter sorg kommer glädje.’ Eller hur? Min verklighet dock är den att de senaste åren blev ljuset långsamt till ett mörker jag aldrig tidigare har upplevt. Jag föll lika obarmhärtigt som mörkret spred sig, ner i ett stort nattsvart djup, där en gränslös passivitet och destruktiva känslor härskar i en evig nutid – och där gick jag vilse för ett tag. Ett ganska långt tag.

Men innan allt tog slut hittade jag en själens väktare och vägvisare, tack o lov! Hon fångade upp mig på så många olika plan. Hon öppnade mig och värmde mitt inre, lyssnade tålmodigt och tog sedan min hand och började visa mig vägen. Efter år av stor möda och enträget vandrande har mörkret börja skingra sig något. Djupet är inte längre lika stort och dess destruktiva urkraft är inte lika omänsklig i sin styrka, den gränslösa passiviteten är inte alltid lika orubblig eller duktig på övertalning. Emellanåt händer det att små korta perioder av ljusets läkande kraft flämtar till ovanför mig och långt bort i horisonten, samtidigt som jag känner ursprunget djupt inne i mitt bröst. Som en skäggig gammal sjöbjörn med sextant letandes efter vägen fäster jag blicken upp mot stjärnor som glimmar på natthimlen, i hopp om att återigen bli upplyst för att veta åt vilket håll min färd ska gå när jag åter ensam är, dagen då vägvisaren släpper taget. Vägvisaren tände hoppet om att jag en dag kommer hitta upp ur djupets mörker, detta likgiltiga och passiva tillstånd där inte mycket annat än självförakt och utanförskap existerar. Men först måste jag lära mig hitta.

20141027_100230Att reumatiska sjukdomar långsamt förstör kroppen med inflammation, värk och stelhet och så sakteliga äter upp skelett och ledytor är ingen nyhet. Men att samma helvete, i stor hemlighet, mer än gärna kan tugga i sig vett och sans och själens förmåga att må bra och att orka kriga för ett värdigt liv, var dessvärre en stor nyhet.

Med ett steg i taget letar jag efter framtidens karta och kompass och självklart viljan att fortsätta ett tag till – med att kriga. Fastän jag på många sätt har mörkrets forntida skuggor och skepnader bakom ryggen är det allt annat än lätt att leva, eller ge sig ut. Det är ingen överdrift att jag påminner en hel del om Bambi på hal is i det mesta jag tar mig för. Det är ingen vacker syn, humoristisk möjligtvis, men det får ändå anses vara helt okej så här långt efter mörkrets triumf och ångestens segertåg. 

Okej. Nu när en del av anledningen är känd till varför jag inte har bloggat på ett bra tag, vore jag tacksam för ett visst mått av överseende med en eventuell hackig kvalité i början. Om jag är tillbaka vid tangenterna eller inte får framtiden påvisa. Men oavsett hur det går var det här ganska kul. I alla fall den här gången.

 

Må så gott!
– var rädda om varandra.
Nalle

Follow my blog with Bloglovin

Share Button
1 2 3 4 6