Det har pågått under så lång tid nu, att min fysik och själ slåss om rätten att bejaka sina egna intressen och behov. Och i mitten finns jag, pappan, med sitt subjektiva väsen. Att slåss med sig själv av skäl som att få finnas till är säkert legitimt men är också ett stort slöseri med energi när all kraft behövs till att besegra besvärligheten till att vilja existera. Varje morgon.
Oj, vad det här inlägget verkar bli mörkt och tungt. Men ge dig lite tid. Efter något stycke kommer mungiporna att glida upp mot öronen och innan du vet ordet av ler du.
De flesta, som är föräldrar, förstår när jag säger att jag skulle göra och ge precis allt för min son och hans välbefinnande. (Detta påstående gäller förstås inte föräldrar som i denna stund håller på att formulera en annons på Blocket med följande text: ”Illbattingar säljes billigt.”). Att jag älskar min son över allt annat här i världen är inget påstående som får ögonbryn att höjas direkt. Inte heller att kärleken till sina barn är en mycket effektiv livsmotor och en av våra starkaste känslor. Faktum är att i många år var det allt jag behövde för att ge smärtan en pung spark och orka komma upp om morgnarna.
Fast åren går. Kärleken till min son fyller tjugo år i sommar och navel strängen är så lång den kan bli. Den har börja brista på sina ställen och det är precis så det ska vara.
Jag har funderat på lämplig present till min tjugoåring? Hade jag en massa kulor, (kulor är stockholmska och betyder i detta avseende pengar), vore allt mycket enkelt. Då hade han fått en flådig bil och en grundplåt till körkortet. Men som fattig svenne vad köper man då? En resväska och ett SL-kort, eller? (Jaha, där åkte mungiporna upp en bit, eller?)
Eftersom det bara har varit han och jag här hemma har vi blivit extra tajta. Inget konstigt med det. Även om det inte är hans jobb som son så tror jag nog att han kommer oroa sig lite för hur det kommer att gå för farsan den dagen då han flyttar hemifrån. Min oro har typ redan börja men så är det ju också mitt kneg som farsa.
Som jag nämner i början händer det allt oftare att faderskärleken inte är tillräckligt för att få igång viljans startmotor att komma upp och igång på morgnarna. Speciellt de dagar jag med enkelhet skulle kunna svälja ett apotek bara för att orka stiga upp. Dessa dagar kan man ge sig fan på att moment 22 knackar en i bakhuvudet och att eftermiddagen hittar en golvad och utslagen. Summan av kardemumman: ”Ibland är spontant leverne inget att hurra för.”
De gånger jag inte hittar någon anledning till att fortsätta är utmaningen extra stor att komma upp på morgonen. I det tysta ligger jag gömd under täcket och försöker ljuga ihop anledningar till varför just denna ”härliga” dag kommer bli speciell och värd att besöka. Förr räckte det med att höra Johannes. I och för sig förvånas jag över hur lättlurad och förbannat nyfiken människan är, och tur är väl det för hur skulle jag annars klara av att lura mig själv att fortsätta narras varje morgon, där jag ligger under täcket, att bara du kommer upp så ska du se att något fantastiskt kommer hända. (Ja, jag vet. Men jag har aldrig sagt att jag är smart).
Okej, det är inte speciellt upplyftande att skriva om det här. Det kanske inte är så kul att läsa heller. Men jag tror att det kanske kan hjälpa någon där ute i etern att förstå att livet inte är värre eller mer än vad man själv gör det till. Okej, om smärtan hånler och triumferat visar dig den enkla vägen till flykt och galenskap ska du vara på din vakt. Det finns inget negativt eller fel att be om hjälp. Jag lovar. Jag har gjort det många gånger.
Nej, det är inte alltid så enkelt, även om det är betydligt roligare, att skriva om de dagar när jag spottar på den enkla vägen och visar fingret åt galenskap. De gånger går jag segrande hela vägen hem. Värken har jag lagt i en påse som jag har slängt över axeln bak på ryggen, och där i leker kärleken till livet och morgondagen ler starkare än solens strålar. När jag så önskar låter jag erotiken hälsa på och tillsammans dansar vi på sommaräng, med löfte om evig vänskap vi älskar och ger varandra det vackraste vi har.
Tiden har kommit då jag ska börja prioritera mitt liv och välbefinnande. Min son, min eviga stolthet, har börja prova sina vingar. Och jag ska åter lära mig att leva som man. Hur man nu gör det? Jag tror jag vet. Jag tror jag vet det nu!
Ta hand om er!
Nalle
