Tag Archives: sjukvård

Tänderna tillhör väl också kroppen?

tand2_73197166_136053484Jag undrar hur många av oss som drar sig för att gå till tandläkaren? I en del fall kan rädsla vara en anledning och i andra fall, i stort sett alla, kan ekonomin vara en stor faktor till att man inte vill gå till tandläkaren. Själv tillhör jag båda dessa grupper. Jag är av någon anledning livrädd för att gå till tandläkaren och eftersom jag inte hade råd att gå till tandläkaren höll jag mig därifrån mellan åren 1988 till för ett par år sedan. Eftersom jag inte hade råd lät jag mina nötter falla sönder.

Men så plötsligt fick jag höra att personer som hade problem med att sköta sina tänder på grund av funktionsnedsättningar och/eller medicinska problem såsom till exempel muntorrhet på grund av mediciner kunde få stöd via LSS. Jag sökte och så småningom fick jag ett tandläkarkort som ger mig möjligheten att gå till tandläkaren som om jag går till en vanlig läkare där högkostnadsskyddet tar den största kostnaden. Efter några år börjar jag få ordning på mina tänder fast det är en hel del kvar att göra. Snacka om att jag har stora ångestkval som lät mina tänder bli så förstörda innan jag gick till käftis. Jag hade i och för sig inte råd men jag kunde ju ha gått till tandläkaren var tionde år eller något liknande för att laga det värsta problemen. Observera att även en tvättäkta barnreumatiker med i stort sett en totalkvaddad kropp tror sig i unga år vara oförstörbar och odödlig. 🙂

Det är ganska fantastiskt att vi i Sverige har ett sådant system att vi kan söka hjälp hos vilken läkare som helst och vi behöver inte betala mer än högkostnadsskyddet varje år. Ja, det vill säga alla läkare förutom tandläkare.

Ju mer jag tänker på det ju tokigare tycker jag det är att inte tandvård också hamnar under högkostnadsskyddet. Tänk om det var samma sak för ortopeder. Stina 19 år har ramlat illa och brutit båda benen på flera ställen och Dr. Benknäck ska dra Stinas ben till rätta och för det behövdes en mindre operation där de drog benen till rätta och satte fast dem med benskruvar. På uppvaket kommer en sköterska med en faktura på 65 000 kronor. Eller Herr Bengt som sitter på akuten med krossat knä och när det är hans tur får han frågan hur han vill betala de första 30 000 kr för knän ligger utanför högkostnadsskyddet och herr Bengt kommer säkert behöva flera operationer innan knät fungerar igen. Absurdum, eller hur?

Jag fattar inte hur tänderna inte kan räknas till kroppen och högkostnadsskyddet? Tungan, halsen, näsan, stämbanden, kinden och läpparna är okej MEN INTE tänderna! Man kan ju undra varför? Kanske är det så för att det ska vara en klassfråga för hur ska vi annars kunna se skillnad på en fattig knegare och en brett leende överklass?

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button

Hårt skal, vassa armbågar och talets gåva

Jag vet inte om jag är ensam om det här men de gånger jag är på akuten och vid medvetande händer alltid två saker. Förutom att jag är dålig och har förbannat ont och känner mig liten och rädd händer följande.

Det första är att allt runt omkring mig förstärks. Ljud som till exempel röster, en sköterska skrattar åt en kollegas skämt, en patient ojar sig i smärtor eller ropar på syster, telefoner som ringer, dörrar och skåp som öppnas och stäng och sängar och stolar som flyttas hit och dit, förstärks oerhört mycket. Jag blir konstigt nog känslig för ljud.

Det andra som händer är att mina känslor och sinnen hypas och gör mig extra känslig för vad som händer runt omkring mig. Det är som om min kropp hamnar i ett slags varningsläge och tar in allt, ljud, dofter och känslor för att avgöra om hot eller fara föreligger. Båda dessa saker är obehagligt och borde vara onödigt eftersom jag är van att vistas på sjukhus, både på akuten och som inlagd patient. Jag undrar varför det har blivit så här?

De flesta av oss som har sökt akut sjukvård känner säker igen sig i att man som patient kan känna sig maktlös och utlämnad. Till och med rädd. Jag har behandlats så många gånger på sjukhus, både akut och som inlagd patient, att jag vet att kvalitén på ens behandling ofta hänger mycket på vilken läkare man får och hur engagerad han eller hon är, men självklart också på hur väl och informativ ens egna svar är på läkarna frågor. Ibland kan det gå riktigt illa vilket det höll på att göra för mig.

Det var 1990, ett dygn efter att jag hade blivit pappa. Jag vaknade hemma på morgonen, tidigt, och märkte när jag var på toaletten att min vänstra fot var svullen. Men eftersom jag var nybliven pappa och bara ville att klockan skulle bli dags för att åka in till sjukhuset och min son och fästmö gick jag och lade mig igen för att tiden skulle gå fort. Jag hade ganska ont men tänkte inte så mycket mer på det. Jag somnade. Två timmar senare vaknade jag med ett skriiik och en fot som var så svullen och gjorde så ont att jag grät och trodde att jag skulle bli galen.

Jag ringde efter ambulans och min personliga assistent och när ambulansen kom var foten så svullen att man knappt såg tårna. Vi åkte in och väl framme fick jag en skvatt galen läkare som vägrade ge mig smärtlindring innan hon hade röntgat mig. På röntgen syntes inget och hon beskyllde mig för att fejka allt ihop eftersom jag tre år innan hade varit inlagd på avgiftning. Det hade nu gått cirka två timmar och jag skrek mer eller mindre oavbrutet under hela den tiden. När hon beskyllde mig för att jag var där för att snylta morfin frågade jag henne, (med skrikande röst eftersom jag inte klarade av att prata normalt på grund av smärtorna), om hon inte trodde att jag hellre ville vara på BB några våningar upp hos min nyfödda son istället för att ligga här och skrika. Jag var sjöblöt av svett.

Nu tittade en annan läkare in i undersökningsrummet för att stilla sin nyfikenhet. När jag såg honom skrek jag att jag ville byta läkare och att hon kunde fara och flyga till ett varmare ställe. Han tittade på mig och sedan med allvarlig blick på sin kollega och frågade om hon hade tagit tempen på mig. Nej, sa hon. När han frågade varför svarade hon att patienten är en före detta missbrukare och vill bara ha morfin. En sköterska tog tempen medan han förklarade att jag knappast kunde fejka feber och att det måste vara svårt att få till en sådan fot. Jag hade 40,1 i feber.

Nu blev det bråttom. Jag fick en spruta och två alvedonsup i ändan och sedan satte de en kanyl i andra foten som gav mig smärtlindringsdropp, en cocktail, sedan försvann jag. Nästa gång jag vaknade, ett dygn senare satt, (min sons mamma), vid sidan av min säng och grät. Vid fotändan såg jag en sjukhuspräst som höll i en bibel och på andra sidan sängen fanns en ny läkare och en sköterska som gav mig två nya alvedonsup i rumpan. Jag minns att jag frågade min fästmö hur Johannes mådde och att hon inte skulle vara orolig för jag tänkte inte lämna dom nu. Aldrig. Inte nu när hon hade gjort mig till världens lyckligaste man och fått min dröm att gå i uppfyllelse. Jag hade ju blivit pappa!

Den gången gick det bra. Men bara för att jag gapa och skrek och krävde min rätt som patient. Något som man verkligen inte ska behöva göra i ett sådant utsatt läge för att få rätt vård. Min nya läkare och jag pratade mycket under dom veckorna jag var inlagd och han bad om ursäkt för sin kollega och för hennes bristande omdöme och dåliga bemötande. Tyvärr såg jag aldrig den kvinnliga läkaren mer!

Det kanske är därför jag reagerar som jag gör när jag åker in akut? Om så är fallet hur galet är inte det på en skala? När man är sjuk och söker hjälp ska man inte behöva känna att man behöver vara på sin vakt, eller kämpa för att bli trodd eller tagen på allvar och man ska inte heller behöva slåss för att få läkarna att söka reda på vad som felas. Man ska inte behöva bli hemskickad i samma urusla skick som när man åkte in akut. Det säger ju sig självt. Jag började få riktiga problem och åkte in  akut ett par gånger innan jag fick hjärtinfarkten 2010. Efter det har jag åkt in och ut på akuten, varit på vårdcentralen, många gånger och hur dålig jag än känner mig händer samma sak – ekg, stetoskop, ett blodprov bla, bla, bla med läkare sedan en klapp på axeln och så skickas jag hem med rådet att ta kontakt med VC. Tack o lov har det inte varit hjärtinfarkt någon mer gång än den 2010. Men varför jag mår skit är det ingen som vet eller bryr sig om! 

Okej, jag är väl medveten om att det inte är lätt för läkarna, att min sjukdomssituation är svår och att akuten måste prioritera. Men jag tycker nog att de vid det här laget borde ha blivit så pass nyfikna att de vill ta reda på varför. För jag mår riktigt, riktigt dåligt när jag åker in. Men trots att jag blir allt sämre möts jag av föga intresserade läkare och fast jag blottar mina problem, min själ och rädsla händer ingenting. Ingenting!

Jag har nu gjort allt jag kan för att få den hjälp jag anser mig vara berättigad. I skrivande stund fick jag en kallelse till reumatologen på Huddinge sjukhus. UNDERBART! I morgon ska jag lämna blod. Jag har inga större förhoppningar men vem vet, de kanske hittar problemen – om de vill och orkar leta lite!

Ni kanske undrar varför jag berättar det här? Jo, jag vill dels tala om hur stora skillnaderna är i sjukvården mot förr och att mycket har blivit sämre under min livstid. Jag vill också tala om för andra yngre kroniker hur det kan gå till i hopp om att förbereda dem som i framtiden kommer möta en liknande erfarenhet som mig. Jag vill tala om att det hjälper extremt mycket om du själv är duktig på din egen sjukdom för det är inte alls ovanligt att man får tala om för läkare vad som behöver göras eftersom hela systemet idag är uppbyggt på experter. Läkare idag är ofta väldigt duktiga inom ett eller två områden vilket innebär att så länge du inte har träffat rätt läkare för din diagnos kan du få ett litet helvete om du har otur. Låter jag cyniskt? Ja, kanske. Men det är efter en lång tids erfarenhet.

Skulle ni tillhöra skaran av ”jobbiga eller besvärliga” patienter som inte svarar positivt på deras insatser utan fortsätter att vara sjuk och kanske till och med blir sämre – ja, se då till att ta på er ett hårt skal med hjälm och armbågsskydd, vässa också armbågarna och talets förmåga och förbered er på att slåss för era rättigheter. Om ni inte gör det kan det gå riktigt illa! Kanske inte idag men i en framtid.

Nej, jag är INTE pessimistisk, cynisk eller arg. Jag delar enbart med mig av det jag upplevt och är tillräckligt realistisk att förstå att en ändring måste ske innan vi får ett samhälle och en sjukvård som inte alls många av oss vill ha!

Ta nu hand om er!
– och var rädda om varandra!
Nalle

Share Button
1 2 3