Tag Archives: Politik

Så jävla bökigt allt är ibland

Det är cirka en och en halv månad kvar tills försäkringskassan ska göra ett hembesök för att avgöra hur mycket personlig assistans jag behöver. Jag vet själv precis hur mycket assistans jag behöver. Jag har förberett mig så gott jag kan och jag känner mig fortfarande ganska säker på att jag ska träffa handläggaren på egen hand. Fast efter den senaste veckans debatter, nyheter och twitter uttalanden om assistansen har väntan börja kännas väldigt lång. Och osäker.

När jag läser Åsa Regnér (S) debattartikel där hon hävdar att det inte alls förekommer någon nedskärning av assistansen blir jag lite snurrig och Tomas Di Levas hit, ”vem ska man tro på, tro på, tro på när – tro på när allt är så här..”, susar mellan öronen. För hon säger också att knappt 1% har blivit av med sin assistans. 2012 och 2013 var det 280 personer per år och 2015 var det 150 personer som blev av med sin assistans. Hur har det gått för dom? Har alla dom fått sina liv förstörda precis som alla dom som media har lyft fram den senaste tiden? Oavsett om det är alla eller inte så är det tillräckligt många som har fått sina liv sabbade. Det måste vara betryggande och rent av skönt att slippa bry sig om medborgarna på individnivå när man jobbar som minister. De brukar ju säga det att de inte kan gå in på den enskilda individen. Det måste kännas skönt att slippa ansvaret för den enskilde när det är den enskilde som hela tiden råkar illa ut och som syns i media. Fiffigt värre!

Vad innebär det här för mig och mitt kommande möte med försäkringskassan? På ena sidan har vi ministern Åsa Regnér (S), som inte behöver bry sig om alla dessa som har blivit av med sin assistans och som säger att det inte förekommer nedskärningar men som också säger att försäkringskassans hårdare krav beror på att de vill komma åt fuskare, och på andra sidan har vi snart 1000 stycken (om vi räknar med år 2014 och årets indrag av assistans) som blivit av med sin assistans. Hur nu det ska leda till att vi får tag på fuskare vet jag inte. Det är personer som tidigare har ansetts ha omfattande funktionshinder men som vid en omprövning inte alls hade omfattande funktionshinder eller ett hjälpbehov på över 20 timmar i veckan. När jag väger dessa två vågskålar blir jag alldeles kallsvettig.

Jag vill verkligen träffa handläggaren ensam så jag i lugn och ro kan beskriva hur en dag eller en vecka ser ut och på så sätt vet både hon (Jag vet att det är en hon som kommer.) 😉 och jag hur många timmar jag behöver. Att vara överens är kanske ett juvenilt sätt att se på det hela? Framför allt med tanke på alla artiklar och reportage som berättar helt horribla historier och med tanke på ministerns påstående om att det inte är kris i den personliga assistansen. Nu är jag inte lika säker längre. Även om jag vill träffa henne ensam. Så jävla bökigt allt är ibland.

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button

”Du har inte accepterat ditt handikapp”

En vän och styrelsekamrat i STIL, Veronica Kallander, skrev på sin facebook här om dagen följande: fick ikväll veta att jag på sina håll uppfattas som arg och bitter för att jag inte har ”accepterat mitt handikapp”. Det tyckte jag var roligt. 🙂 

Det fick mig att minnas en del liknande händelser och uttalanden som jag har stött på genom åren och att jag tidigare har skrivit om personer som uttrycks sig klantigt eller har bjudit på otäcka attityder gentemot personer med funktionsnedsättning, eller i största allmänhet haft en hemsk syn på människors lika värde. Men även om jag kommer ta upp en del ifrån de inläggen ska vi inte länka dit nu utan jag kom och tänka på ett par andra saker när jag läste Veronicas inlägg på FB.

För egen del brukar jag tycka det är ganska lätt att sålla bort idioterna från människor som av okunskap kan uttrycka sig klantigt, oavsett om det sker nyktert eller efter en eller fem öl, och som jag tidigare sagt så beror det på hur jag för dagen mår om jag orkar förklara eller upplysa dem, vilket oftast brukar ske och då också oftast med framgång. I alla fall för stunden. 🙂 Hur som helst finner jag det ganska konstigt att vi i vår upplysta värld idag, år 2012, fortfarande relativt ofta kan stöta på personer med liknande attityder som Veronica gjorde i det här fallet. Än värre är det när vi alla, vårt land, har beslutat genom alla nivåer och på alla möjliga sätt genom lagar och ratificeringar med mera att alla människor är lika mycket värda och att alla i vårt land Sverige ska behandlas väl och att ingen ska diskrimineras eller fara illa på annat sätt – samtidigt som uteliggarna blir allt fler och barnfattigdomen har ökat det senaste tio åren, klyftorna mellan fattiga och rika har ökat, regeringen behöver ytterligare fem år för att stöta och blöta redan tagna beslut gällande tillgängligheten för funktionsnedsatta medborgare. Det vill säga att den ÄR diskriminerande.

På ena sidan säger politikerna Hej och på andra Då..! Alla människor som behöver slåss för sin värdighet, alla som behöver höja sin röst för att bli hörd och för att få de verktyg och hjälpmedel som behövs för att kunna utöva sina rättigheter som medborgare, alla människor som behöver göra sig obekväma för att överhuvudtaget kunna existera i och ta del av samhällets hela utbud på samma villkor som alla andra brukar av en del okunniga personer anses vara besvärliga och självklart har de inte accepterat sitt handikapp.

Jag skulle vilja säga att det är en stor politisk förlust för vårt vackra och underbara land när personer som Veronica Kallander behöver bli ”uppfattad som arg och bitter” eller bli påhoppad med att hon inte har ”accepterat sitt handikapp”. En stor förlust som enbart visar hur otroligt långt vi har kvar att gå.

Ta hand om er
– och var rädd om varandra i sommar!
Nalle

Share Button
1 2 3 14