Tag Archives: Personlig assistans

Sju långa veckor

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

För cirka sex veckor sedan var försäkringskassans handläggare hemma hos mig för att göra en två års omprövning av rätten till personlig assistans – och jag väntar fortfarande på ett beslut. (Läs förra inlägget!) När handläggaren sa adjö efter två timmars utfrågning hade jag hunnit bli integritetskränkt, förnedrad, orolig och duktigt förbannad. Mentalt var jag som ett urlakat lingon och hade svårt att hålla tillbaka ilskans tårar. En psykisk misshandel hade ägde rum, här i mitt hem.

I samma stund som lägenhetsdörren slog igen efter handläggaren blev jag omsluten av ett stort vakuum, det blev så tyst både i och utanför huvudet, det var nästan lite kusligt. Men efter en stund började hjärnan att fungera igen och när tankeverksamheten hade kommit igång mindes jag att hon sa, ”Glöm inte att ordna med läkarintyget och att du talar om för läkaren att ta med det vi har pratat om. Det är viktigt att det står samma saker som du har sagt.” Det räcker tydligen inte med ett vanligt läkarintyg och att utsättas för en kränkande och obehagligt närgången utfrågning i flera timmar om vilka mina assistansbehov är och hur lång tid de tar. Nej, dessutom vill de att jag ska diktera för min läkare, en specialist på reumatologi, vad han ska skriva i läkarintyget om mig till försäkringskassan.

Inget ansvar tack!
De som bestämmer på försäkringskassan tolkar lagen beroende på vilka politiska direktiv de får så självfallet är det politikerna som först och sist bestämmer hur lagen efterlevs, oavsett vad de själva säger. Jag undrar om politikerna börjar bli nojiga eftersom de under flera år nu har givit försäkringskassan direktiv att spara pengar på den personliga assistansen. Något som fortfarande sker utan att de tar något större ansvar för de fruktansvärda konsekvenser det har medfört. Det är många funktionshindrade medborgare som drabbas hårt genom att de har blivit av med sin lagliga rätt till personliga assistans. Helt eller delvis. På grund av denna omänskliga behandling är det en omöjlighet för många att söka jobb, hur ska man kunna arbeta utan assistans, plus att det ryktas om att en del har till och med tvingats sluta arbeta eftersom det inte längre går att leva ett självvalt och självständigt liv.

Fiffigt värre med strutspolitik
Av ren nyfikenhet undrar jag vilken politiker som vill, eller som kommer, stå där framför kameran, inför media och folket, och förklara för landets väljare varför en stor grupp människor i Sverige inte är värda sitt medborgarskap och att kunna leva ett självvalt vanligt liv med allt vad det innebär. Fast det är klart, det kanske blir som vanligt att politikerna klarar sig undan ansvaret genom att köra sin fiffiga strutspolitik. För är det inte så i den svenska politiken att lyfter man inte frågan finns inte heller några problem. Med andra ord, det man väljer att inte se finns inte. Eller kanske är det så att de tycker att strutspolitik inte är den bästa vägen då det trots allt är val nästa år? Vi får väl se?

Jag vet bäst!
Ju mer jag tänker på handläggarens närgångna utfrågning och läkarintyget ju olustigare blir det. När jag talade om för min läkare vad han skulle skriva kändes det fel och hur tokigt som helst. Det tyckte han också men så länge sanningen inte förvanskades var det okej för honom att lyssna på vad jag hade att säga. Tack o lov! Om han hade blivit förbannad hade det kunnat resultera i att jag inte fick ett läkarintyg som tillstyrkte det assistansbehov som jag har vilket skulle kunna leda till katastrof. Jag undrar hur försäkringskassan i sin vildaste fantasi kan tro att dom eller någon av mina läkare ska veta om vilka assistansbehov jag har? Det finns bara en människa här i världen som vet vilka det och det är jag. Trots allt så vet jag bäst vad jag behöver.

Med allt detta snurrande i huvudet och med vetskapen om att många andra i min situation har blivit av med sin assistans så går dagarna väldigt långsamt. Den ena dagen har jag ångest över att handläggaren kommer ta bort min personliga assistans och andra dagar känns det lite bättre. Känslan av att ha blivit förnedrad och kränkt finns förvisso kvar, även om det börjar avta lite och inte alls känns lika aktuellt. Men att vänta på detta jävla brev från försäkringskassan, som har mitt liv i sina händer, är ren terror och river upp allt varje dag. Den psykiska misshandeln tycks fortsätta och går nu in på sin sjunde vecka. Håll tummarna är ni snälla! Jösses, vad rättssäkert det lät! Eller inte.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Försäkringskassan = ångest!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Ett brev dimper ner. Logotypen lyser med sin misstro. Fan! Det är dags nu! Mitt hjärta börjar plötsligt banka hårt och extra fort. Blodtrycket skjuter i höjden. Farligt mycket, eller? ÅNGEST! Tryck i bröstet och min assistent springer för att hämta Nitromex, en av fem mediciner jag fick efter hjärtinfarkten för drygt tre år sedan. Jag måste lägga mig för jag orkar inte med trumsolot i bröstet, eller ångesten. Jag tar en Stesolid mot ångesten. Allt detta för att jag har fått brev från försäkringskassan! (Brevet kom den 7 oktober och meddelade att mötet är torsdag den 17 oktober.)

fkassan

Imorgon väntar ångestfyllt möte där framtidens vara eller icke vara står på spel. Ett möte med förklädd myndighetsperson och falsk välvilja. Ett möte där varje ord och mening skall vägas, varje ansiktsuttryck och ögonkontakt måste tänkas igenom mycket noga, för att besökande myndighet inte ska kunna läsa in eller tolka mina ord på fel sätt. På ett sätt som de vill. Det är ett tag sedan LASS lagens innehåll och intentioner följdes av dess skapare.

Rädslan över att morgondagens möte ska leda till ett liv i ännu större utanförskap eller till andra hemska konsekvenser såsom att inte komma upp på morgonen, att inte kunna äta eller gå på toaletten när jag vill, att inte kunna plocka upp det jag tappar eller byta kläder när jag spiller, med mera, är en hemsk upplevelse. Resultatet efter mötet i morgon kan leda till att min funktionsnedsättning komma att förvärras i upplevelse. Men också fysiskt. I verkligheten.

”I drömmarna ser jag hur försäkringskassans handläggare, klädd som en engelsk domare sittandes högt ovanför alla, slå ordförandeklubban i bordet och vråla ut över alla samtidigt som han pekar mot mig, Vi dömer dig till total ödeläggelse! Sedan vaknar jag och inser att drömmen inte bara var en dröm.”

Men varför ta ut något i förskott? Varför vara så negativ? Gaska upp dig! Det kan ju gå bra, eller? Men va fan! Det är just det som är problemet. Att inte veta om lagen ska gälla mig denna gång eller inte. Min sjukdom och smärta och rörlighet är sämre. Med andra ord mitt funktionshinder är större liksom mitt behov av personlig assistans – Men det gott folk är ingen garanti för att få utökade timmar eller att ens få behålla assistansen!

Problemet med en lagstiftning vars innehåll kan förändras när som helst genom godtyckliga tolkningar och beroende på hur dessa handläggare mår för dagen eller hur deras personkemi går ihop med den sökande, ger en rättsosäkerhet och en lag med oroliga assistansanvändare som känner ångest inför kontakter med försäkringskassan.

Jag har suttit och våndats framför datorn hela dagen för att svara på frågeformuläret som följde med brevet. Jag ska också skriva ihop något där jag berättar hur mitt assistansbehov ser ut så jag är förberedd inför mötet i morgon. Men det är galet svårt. De ska veta hur många timmar och minuter varje liten sak tar. Hur lång tid tar det att gå på toaletten? Hur länge skiter jag? Hur lång tid tar det att kissa? Att tvätta och torka sig i häcken? Att klia sig i häcken? Att peta öronen? Att borsta tänderna? Att kamma sig? Att trimma skägget och klippa naglarna? Att äta och laga mat? De vill att jag ska bena upp varje liten sak i små jävla beståndsdelar och klocka varje del. Hur sjukt är inte det?

”Jag har ett stort jävla funktionshinder och reumatism sedan barndomen vilket betyder att jag är kroniker och att jag blir sämre för varje år. Tror de att jag ska bli frisk och lura dem på assistans, eller?”

Med tanke på att jag har haft ett assistansbehov på sexton till sjutton timmar per dag sedan 1994 samt att jag i flera år även har haft sovande jour eftersom jag blir stel i kroppen och fastnar och behöver hjälp med att vända mig plus att jag periodvis har svår ångest på nätterna, plus att jag ibland behöver hjälp med annat som att gå på muggen så borde man slippa dessa två års bedömningar. Det borde räcka med ett hembesök och OM handläggare misstänker att någon har mer assistans än vad behovet kräver – då skulle de kunna göra en ny bedömning.  

Även om jag inte än har målat fan på väggen är det inte mycket som talar för ett positiv möte eller resultat. Jag känner flera, som känner ännu flera och tillsammans är vi många som har blivit av med många timmar eller rätten till personlig assistans där staten är huvudman. Min oro och ångest bottnar inte i fantasier. Men självklart hoppas jag att det kommer gå bra. Vem vet, min handläggare kanske tycker om mig och därför anser att jag har rätt till att få mina behov tillgodosedda? Den som lever får se.

Ta hand om er!jag_2013_10
Nalle

Share Button
1 3 4 5 6 7 21