Det är så galet
Det är inte utan oro och en stor klump i magen som jag försöker förbereda mig inför telefonsamtalet med min handläggare på försäkringskassan. Samtalet ska ske idag. Om jag vågar och orkar med att hajpa mitt psyke, ifall det skulle bli ett negativt samtal. Det är inte bara att gaska upp sig och ringa för idag kan vad som helst hända, i alla fall om jag lyssnar på de hemska erfarenheter som oroväckande många assistansanvändare har.
Jag har inget val. Jag måste ringa för att söka sovande jour för det går inte längre att ha det så här. Det är mycket krävande att vakna på natten stel och orörlig med smärta utan att kunna få hjälp. Eller att inte våga somna. Då är ensamheten allt annat än trevlig. Att be om hjälp är inte alltid lätt. Och det blir ju inte enklare av att behöva må dåligt innan man ska be om hjälp. Det vill säga ringa försäkringskassan.
Det är så galet, egentligen hur galet som helst, hur politikerna har fått en fantastisk och viktig lag som personlig assistans, som har betytt och betyder ofattbart mycket för så många, så söndertuggad av utredningar och direktiv att man ska behöva må psykiskt dåligt den dagen man måste ringa försäkringskassan och be om fler timmar. Politikerna och deras direktiv har gjort så att försäkringskassan har blivit en fiende. Eller åtminstone en motpart som ska försöka få ner antalet timmar till vilken kostnad som helst. Återigen är det så att många gånger handlar det om vilken handläggare man får och inte vad lagen säger.
Jag SKA ringa på måndag. Jag MÅSTE ringa på måndag.
Ta hand om er.
Kramar!
Nalle
