Tag Archives: oro

När våra barn och ögonstenar växer upp

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

jt_smile_bebis200px

Våra barn är våra ögonstenar och helt klart den största anledningen till att vi, föräldrar, plötsligt kan börja bete oss högst besynnerligt. Vi oroar oss för saker och ting som annars skulle flyga förbi obemärkt. Vi kan utan förvarning tappa förståndet och talförmågan och börjar kommunicera med ett gurglande ljud och skulle den lille börja skratta åt galningen infinner sig en slags extas av stolthet. Det här tillståndet slutar alltid med ett VM i fåneri.

Våra ögonstenar bär också ansvaret för att vi kan bli larvigt upprymda och glädjas över de mest förunderliga framsteg som dessa energiknippen så generöst bjuder på de första åren. (Läs cp-mammans blogg och vad som kom i blöjan) Våra barn är våra ögonstenar men vad är vi för våra barn? 😉

Jag har haft tur eftersom mitt barn, min underbara son Johannes, har sedan hans första andetag nästan bara stått för glädje och humor och ett fantastiskt givande och tagande av villkorslös kärlek. Och ja, jag har också hängt över hans barnvagn och kommunicerat med stor inlevelse och tagit VM guld i fåneri många gånger. Det är mycket som förändras när man bjuds in i föräldrarrollen. Man förändras helt enkelt eftersom ens barn är det största i livet. Allt ifrån den största glädjen till den största sorgen. Det skulle visa sig att hans föräldrar bar på anlag som tillsammans skulle resultera i en stor portion envishet och en glänsande förmåga att diplomatiskt få igenom det som för stunden är viktigt. Men så är han också min kommunikatör.

jt2modell200pxJohannes fyller 19 år i sommar och navelsträngen går inte att göra mycket längre hur än jag försöker. I och för sig har han en bit kvar innan jag lugnt och harmoniskt kan klippa navelsträngen helt och låta honom flytta ut från sitt trygga näste. Fast är man myndig så bestämmer man ju själv, men om han är smart bor han kvar till han är färdig utbildad eller har gått ett eller två år på (förhoppningsvis) KTH.

Fast det kan ju hända att han börjar plugga i en annan stad och då är det bara att gilla läget och slita upp saxen och klippa. När än hans flytt kommer så är jag övertygad om att jag kommer tycka att flytten är alldeles för snart. Om jag nu ska gå på min känsla – och det ska man ju göra. Eller hur Maria?

När han var liten, efter det att hans mamma och jag separerade, hade jag några år där jag var livrädd för att jag skulle bli så pass dålig att jag blev oförmögen att finnas till för honom. Det var minst sagt jobbiga år där jag gjorde allt jag kunde för att hålla Johannes utanför min oro. All min kraft gick till att allt skulle vara som vanligt. Min oro gjorde mig sämre och eftersom jag blev sämre stegrades min oro. Ett litet moment 22. Fast till slut red vi ut stormen tillsammans och från den stunden har allt fungerat splendito.

Det lustiga är att jag har aldrig oroat mig på riktigt över att Johannes ska halka snett i livet utan de gånger jag har legat vaken och varit orolig har det oftast handlat om situationer som han själv inte kan styra över.

Åren sprang iväg och nu är min lille son en vuxen ung man som inte behöver sin pappa längre. Jo, kanske lite men inte på samma sätt som förr. Idag är jag glad om vi kan äta middag tillsammans. Min son har blivit den ”Flygande Holländaren” och är nog mer borta än hemma.

img_0198_jt200pxJohannes tar studenten nu i sommar och nu till helgen ska vi, alla elever och respektive familjer, käka middag på Viper. Efter middagen blir vi utslängda och vännerna dyker upp istället. Då ska det tydligen bli parteyy. Hm, vad ska man tycka om det? Nä, då. Det är självklart precis som det ska vara. Den 9 juni är det utspring, om jag har fattat det hela rätt, och då ska det vara bjudning här hemma. Men hur och när får vi återkomma med för det är inte bestämt än, tydligen.

Jag har så jäv… svårt att fatta vart dessa 19 år har tagit vägen. Jag vet att det är uttjatat men känslan är faktiskt att det känns som om det var förra månaden jag blev pappa och som en vecka sedan han började i skolan. Och nu ska han sluta gymnasiet. Sjukt..! Även om jag kan sakna den tiden, barnaåren, så vill jag inte ha tillbaka dem för ju äldre Johannes har blivit dessto enklare har föräldrarrollen blivit, tycker jag. Fast det fanns en tid runt 13-15 år då inte allt gick på räls.

Jo, jag vet att jag har haft det väldigt enkelt. Johannes har alltid varit så omtänksam, givmild och generös att jag förr nästan kunde bli orolig. Idag är jag bara glad och förbaskat stolt över min underbara son. Fast hur man än vänder och vrider på det så spelar det ingen roll hur gammal ens barn blir för de kommer alltid att vara ens barn och oron, glädjen och stoltheten kommer också alltid att finnas där. Åtminstone hos den här pappan.

Nä, nu kallar nattens demoner eller söta drömmar.

God natt o sov gott!
Nalle

Share Button

En enkel väg in i geggan!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Det var svårt att somna, men ni som känner mig, eller som har läst min blogg då och då, kanske vet att det inte är någont nytt i herr Thoréns liv och leverne. Svårigheterna att somna denna gång berodde inte på att vårt tappra blågula ishokeygäng fick stryk och skämde ut sig och Sverige i mötet mot Schweiz och att vi förlorade mot ryssen igår kväll. Fastän smärtan hade ett litet finger med så var inte den heller största anledningen till mitt problem att somna. Nä, anledningen var en annan, en helt vanlig och hederlig oro. Ett jobbigt minne hade hittat ut ur minnenas arkiv och letat sig ner i magen för att så småningom väsnas som om jag inte hade fått mat på flera dagar.

Där låg jag, ensam i min säng och försökte sova med jobbig och ljudlig mage och med minnen som gnagde i sig av dåligt samvete och lämnade efter sig prydliga högar av ångest. Kroppen värkte och det tog inte speciellt lång tid innan magen också sa aj. Jag började bejaka oron och irriterade mig över att inte kunna motstå något så simpelt. Fan! det var skrattretande ända fram tills att det högg till i mellangärdet och blodtrycket börja skena iväg. (170/120) Jag blev rädd. Efter ett tag gick rädslan över till ilska och höjde blodtrycket ytterligare. Antagligen?

Jag svor för mig själv över att jag aldrig lär mig och att jag ofta hamnar i liknande situationer där min omtänksamhet skapar problem och längre fram en slags hjälplöshet jag så innerligt hatar. Och då dröjer det inte länge förrän oron knackar på. Vad håller jag på med? Varför öppnar jag och släpper in oron? Har ingen aning?

Nä, fy fan vad dumt och patetiskt! Ge grabben en burk valium istället och en enkel väg in i geggan! Halleluleja..!

Vi höres!
Nalle

Share Button
1 2