Tag Archives: LSS

Vart är vi på väg?

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

2012-05-04 12.50.05I slutet av 80-talet när personlig assistans fortfarande var ett försöksprojekt så undrar jag om inte en av de större anledningarna till att projektet fick fortsätta var just det att kostnaderna var mindre när vi fick ta hand om oss själva med hjälp av kontantstöd. En annan anledning var att projektet resulterade i att vi fick en betydligt bättre livskvalité för pengarna. Det var en obeskrivlig känsla av frihet att för första gången själv få bestämma över ens egna liv.

Jag minns rädslan och osäkerheten i början. Det var inte lätt att ta steget mot det för mig okända och lämna den trygga omvårdande värld som jag hatade lika mycket som jag var van vid. Jag hade aldrig tidigare levt på egen hand, fullt ut i frihet, med allt vad det innebär. Men lockelsen att själv få bestämma över sitt liv utan inblandning av skvallrande nyfiken personal som hela tiden skulle ha krismöten så fort man levde lite fick mig att ta steget. Det var en overklig och euforisk känsla att jag kunde avgöra när, var, hur och vem jag skulle få assistans av.

I början visste jag inte hur jag skulle använda mina timmar eftersom livet innan var ovärdigt, innehållslöst och saknade på många sätt livskvalité. Ilska, depression och självdestruktivitet var följeslagare i vardagen, så när jag fick personlig assistans gjorde jag massor av saker första månaden som jag tidigare inte kunnat göra. Bland annat spendera jag en hel dag i stan och fönstershoppa. En annan dag var det krogrunda från eftermiddagen till mitt i natten och så höll det på i någon månad. Eller två. Inte så konstigt med andra ord att man blev som en ko på grönbete om våren. Tänk själv att äntligen få möjligheten att veta vem som skulle komma och hjälpa mig upp på morgonen, med på klädning och frukost samt duschning och toabesök och när det skulle ske och hur länge, etc. Det var galet. På många sätt var det här som mitt liv började på riktigt.

Så länge pengarna gick till personlig assistans det vill säga lön, kringkostnader för assistansen och den administrativa biten som också kunde underlätta ens egna liv som funktionsnedsatt eftersom bägge områdena ligger nära varandra – allt detta var okej så länge pengarna INTE gick till ens privata ficka. Lätt att förstå. Inga problem. Om politikerna inte hade tyckt att det var okej så undrar jag varför de annars tog bort ens handikappersättning som ska gå till merkostnader som den försäkrade har på grund av sitt funktionshinder.

Under flera år var jag fri som fågeln och jag kunde börja fokusera på att leva istället för att få livet att fungera och att ducka för daglig integritetskränkning, diskriminering och hemska bemötanden på boendeservicen. Det tog inte lång tid innan jag hade jobb, bil och familj. Livet lekte. Personlig assistans skulle aldrig ha fått fortsätta och senare bli en rättighetslag om ekonomerna inte såg en vinst eller i alla fall ett status que av kostnaderna och detta i förhållande till ett betydligt bättre liv och leverne. Trots allt resulterade lagen i att många av oss utbildades, började jobba och skaffa familj och bil, etc. Och det mina vänner är klirr i statskassan.

Sedan hände något. Riskkapitalister fick starta assistansföretag och jag minns våra farhågor om att de skulle trimma verksamheten för att tjäna mer på affärerna. Precis det hände och nu har vi en stor debatt om man ska få tjäna pengar på verksamheter som finns till genom skattepengar, LSS & LASS, skola, dagis och äldreomsorg och apotek, etc. Dessa farhågor skrattade man åt eller tystade ner med en fnysning. Riskkapitalisterna gjorde enorma vinster genom dåliga lönerna till personliga assistenter, genom att se till så brukarna/arbetsledarna inte använder hela det administrativa beloppet. Deras vinster gav bränsle åt politikerna som vill spara på LSS och LASS och när några ”smarta” trångsynta personer såg att det fanns rötägg inom denna bransch, vilket det finns inom ALLA branscher – DAAA..!, slog man på stort och fick opinionen att börja tvivla och hokus pokus så kom fuskutredningen till och klubbades senare i riksdagen.

Denna gång skulle man kolla hur mycket det fuskades. Genom att ändra lagens regler hela tiden så fann man ”fuskare” som fuskade fast det inte var med flit..? Hur kan man fuska om man inte vet att det är fusk? Hur kan man kalla det fusk fattar jag inte? Speciellt inte om en del av det så kallade fusket var helt okej tidigare. Efter det började allt fler få indragna timmar eller blev av med alla sina LASS timmar – och nu pratar jag inte om fysiskt friska personer som spelar funktionsnedsatta, nej inte alls.

Förr var personlig assistans billigare än liknande verksamhet i kommunen men tydligen inte idag? Under lagens första åtta – tio år var det en självklarhet att medborgare med funktionsnedsättning skulle ha rätt till ett fungerande liv. Vi var självklart också experterna på våra egna liv och därför var det vi som berättade varför och vad vi behövde assistans med och bestämde utefter det antalet timmar vi behövde för att klara av att leva ett fullgott liv. Idag fungerar det inte så! Tyvärr är det så att många, väldigt många, av oss som mår riktigt dåligt med oro och stor ångest inför 2 års omprövningarna. Allt oftare hör vi skräckhistorier av våra vänner och bekanta där man fullständigt har skitit i om den sökande eller den som tvingas ompröva sitt beslut får de timmar de behöver eller om de blir av med samtliga timmar!

När blev Sverige ett land där ”Bra karl/kvinna reder sig själv! Sköt dig själv och skit i andra!”, är eftersträvansvärt? Jag vet inte men det verkar ha blivit Sveriges politik nu för tiden. Och så undrar vi varför, och upprörs när ungdomarna exploderar. (Nej, jag tycker inte upploppen var bra, inte heller att det finns en orsak till våld och förstörelse. Varken för polis eller upprorsmakare). Jag undrar bara vart sjutton är vi på väg?

Var rädda om er och ta hand om varandra!
Nalle

Share Button

Grundläggande ”mänskliga” behov

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Jag har funderat på en sak (som jag återkommer till lite längre ner i texten) efter att ha pratat med min handläggare på försäkringskassan i ärendet att ompröva mitt beslut om jag fortfarande har rätt till personlig assistans. För oss som är beroende av personlig assistans vet att utredningar har duggat tätt sedan lagen klubbades igenom av en enig riksdag 1994. För att få personlig assistans måste man uppfylla försäkringskassans krav på tjugo timmars grundläggande behov i veckan. Sedan en tid tillbaka anstränger sig försäkringskassan allt oftare för att den sökande skall hamna under gränsen på tjugo timmar i veckan. Antagligen för att spara pengar och för att kommunen står för kulorna då. Och man är påhittig att tolka lagen till sin fördel.

Förut räckte det med att ha ett verkligt assistansbehov på 20 tim/veckan för att få personlig assistans. Även om antalet timmar i veckan fortfarande är 20 till antalet så använder försäkringskassan helt andra sätt att räkna ut minuter och timmar av det grundläggande behovet. Till våra grundläggande behov räknas hjälp med att tvätta och klä sig, äta mat, kommunicera utåt och förflytta sig, eller annan hjälp som kräver ingående kunskaper om den funktionsnedsättning du har. Det konstiga är att toalett besök står inte under grundläggande behov på deras hemsida. Jag hittar inget om det i alla fall men jag fick ingående frågor om mina toalett besök.

Det är minst sagt annorlunda nu!
Jag fick svara på hur lång tid mina besök på det allra heligaste tar. Sist hade jag tydligen uppgett cirka 30 minuter per dag. Jag började berätta för henne hur det hela går till för att själv få en tidsuppfattning. Jag får hjälp med förflyttning till och från toan, assistenten ger mig kissflaskan, drar ner byxorna och sedan tar det kanske cirka 20 minuter innan jag ropar på henne..! Här blev jag stoppad. Hon sa: Du får inte ta med tiden som du sitter på toaletten för då kan du sitta längre än du behöver för att få upp antalet timmar. Hon fortsatte: Hur lång tid tar dina måltider? Och här får du inte ta upp tiden som du tillagar maten eller dukar fram och inte heller diskning eller handling.

Alltså får jag inte räkna med den faktiska tid det tar för mig på muggen eller den tid det tar att laga och äta lunch och middag eller frukost och diska. Förr kunde man ta upp den verkliga tiden som saker och ting tog men idag ska jag klocka enbart det som försäkringskassan anser lämpligt och vara grundläggande behov. Jag ska med andra ord klocka hur lång tid assistansen tar vid varje grundläggande behov. Av med byxorna! Torka häcken! På med byxorna igen! In med maten i mun! Drick! Av med kläderna! Tvättning! På med kläderna! Jag ska helst också göra avdrag för de minutrar som jag gör något själv som att till exempel hålla duschen själv eller när jag tvättar de få kroppsdelar jag kan tvätta själv. Snacka om SJUKT!

Grundläggande behov vs grundläggande mänskliga rättigheter
Till grundläggande behov räknas INTE handling, städa, dammsuga o torka golv, damma, bädda sängen, tvätta och stryka, sy i skjortknappar, tvätta fönster, laga mat, diska, duka fram tallrikar och bestick och glas, eller att ta upp saker jag tappar, och det är skitsamma om jag behöver assistans med det eller inte. Det är möjligt att det inte räknas som grundläggande behov men det är fan ta mig ett grundläggande rättighet att få bli behandlad som människa och kunna få uppföra sig som en människa även om man har en funktionsnedsättning. Till grundläggande mänskliga behov borde räknas handla, städa, laga mat och att få äta från tallrikar med bestick och dricka ur glas och att få sitta på muggen den tid det tar, eller hur?

Men OM jag har 20 timmar eller mer i veckan av grundläggande behov efter försäkringskassans regler DÅ får jag ta upp saker som jag behöver assistans med och som jag nämner ovan.

Jag har haft ett assistansbehov mellan 16 – 20 timmar per dygn sedan 1995 men kan trots det inte låta bli att oroa mig för att bli av med denna rättighet.

Mina funderingar
Jag har funderat på varför och hur intellektuella politiker och deras sakkunniga och handläggare på försäkringskassan kan komma på sådana idiotiska regler för hur grundläggande behov ska räknas ut. Hur kan personer som är så pass intelligenta att de kan styra ett helt land samtidigt vara så intelligensfria att de tror att alla personer med funktionsnedsättningar ska passa in i en behovsmall som de håller på att arbeta fram som hjälpmedel för handläggarna på försäkringskassan? Det är minst sagt för bedrövligt att personer som har så stort inflytande på så många människors liv och livskvalité, (jag tänker givetvis på politiker och handläggare), som enkelt och lättvindigt kan förstöra personers liv genom att tolka lagar som de själva vill utan att själva bli straffade. De kan till och med bryta mot lagar utan straff åtminstone när det handlar om lagar och regler som rör funktionsnedsatta medborgare. Skäms på er!

För att klara av att få ta del av dina rättigheter är det bäst om du utbildar dig till jurist och framför allt att du håller dig frisk. Fiffigt va?

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3 4