Tag Archives: LSS

Så jävla bökigt allt är ibland

Det är cirka en och en halv månad kvar tills försäkringskassan ska göra ett hembesök för att avgöra hur mycket personlig assistans jag behöver. Jag vet själv precis hur mycket assistans jag behöver. Jag har förberett mig så gott jag kan och jag känner mig fortfarande ganska säker på att jag ska träffa handläggaren på egen hand. Fast efter den senaste veckans debatter, nyheter och twitter uttalanden om assistansen har väntan börja kännas väldigt lång. Och osäker.

När jag läser Åsa Regnér (S) debattartikel där hon hävdar att det inte alls förekommer någon nedskärning av assistansen blir jag lite snurrig och Tomas Di Levas hit, ”vem ska man tro på, tro på, tro på när – tro på när allt är så här..”, susar mellan öronen. För hon säger också att knappt 1% har blivit av med sin assistans. 2012 och 2013 var det 280 personer per år och 2015 var det 150 personer som blev av med sin assistans. Hur har det gått för dom? Har alla dom fått sina liv förstörda precis som alla dom som media har lyft fram den senaste tiden? Oavsett om det är alla eller inte så är det tillräckligt många som har fått sina liv sabbade. Det måste vara betryggande och rent av skönt att slippa bry sig om medborgarna på individnivå när man jobbar som minister. De brukar ju säga det att de inte kan gå in på den enskilda individen. Det måste kännas skönt att slippa ansvaret för den enskilde när det är den enskilde som hela tiden råkar illa ut och som syns i media. Fiffigt värre!

Vad innebär det här för mig och mitt kommande möte med försäkringskassan? På ena sidan har vi ministern Åsa Regnér (S), som inte behöver bry sig om alla dessa som har blivit av med sin assistans och som säger att det inte förekommer nedskärningar men som också säger att försäkringskassans hårdare krav beror på att de vill komma åt fuskare, och på andra sidan har vi snart 1000 stycken (om vi räknar med år 2014 och årets indrag av assistans) som blivit av med sin assistans. Hur nu det ska leda till att vi får tag på fuskare vet jag inte. Det är personer som tidigare har ansetts ha omfattande funktionshinder men som vid en omprövning inte alls hade omfattande funktionshinder eller ett hjälpbehov på över 20 timmar i veckan. När jag väger dessa två vågskålar blir jag alldeles kallsvettig.

Jag vill verkligen träffa handläggaren ensam så jag i lugn och ro kan beskriva hur en dag eller en vecka ser ut och på så sätt vet både hon (Jag vet att det är en hon som kommer.) 😉 och jag hur många timmar jag behöver. Att vara överens är kanske ett juvenilt sätt att se på det hela? Framför allt med tanke på alla artiklar och reportage som berättar helt horribla historier och med tanke på ministerns påstående om att det inte är kris i den personliga assistansen. Nu är jag inte lika säker längre. Även om jag vill träffa henne ensam. Så jävla bökigt allt är ibland.

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button

Tänderna tillhör väl också kroppen?

tand2_73197166_136053484Jag undrar hur många av oss som drar sig för att gå till tandläkaren? I en del fall kan rädsla vara en anledning och i andra fall, i stort sett alla, kan ekonomin vara en stor faktor till att man inte vill gå till tandläkaren. Själv tillhör jag båda dessa grupper. Jag är av någon anledning livrädd för att gå till tandläkaren och eftersom jag inte hade råd att gå till tandläkaren höll jag mig därifrån mellan åren 1988 till för ett par år sedan. Eftersom jag inte hade råd lät jag mina nötter falla sönder.

Men så plötsligt fick jag höra att personer som hade problem med att sköta sina tänder på grund av funktionsnedsättningar och/eller medicinska problem såsom till exempel muntorrhet på grund av mediciner kunde få stöd via LSS. Jag sökte och så småningom fick jag ett tandläkarkort som ger mig möjligheten att gå till tandläkaren som om jag går till en vanlig läkare där högkostnadsskyddet tar den största kostnaden. Efter några år börjar jag få ordning på mina tänder fast det är en hel del kvar att göra. Snacka om att jag har stora ångestkval som lät mina tänder bli så förstörda innan jag gick till käftis. Jag hade i och för sig inte råd men jag kunde ju ha gått till tandläkaren var tionde år eller något liknande för att laga det värsta problemen. Observera att även en tvättäkta barnreumatiker med i stort sett en totalkvaddad kropp tror sig i unga år vara oförstörbar och odödlig. 🙂

Det är ganska fantastiskt att vi i Sverige har ett sådant system att vi kan söka hjälp hos vilken läkare som helst och vi behöver inte betala mer än högkostnadsskyddet varje år. Ja, det vill säga alla läkare förutom tandläkare.

Ju mer jag tänker på det ju tokigare tycker jag det är att inte tandvård också hamnar under högkostnadsskyddet. Tänk om det var samma sak för ortopeder. Stina 19 år har ramlat illa och brutit båda benen på flera ställen och Dr. Benknäck ska dra Stinas ben till rätta och för det behövdes en mindre operation där de drog benen till rätta och satte fast dem med benskruvar. På uppvaket kommer en sköterska med en faktura på 65 000 kronor. Eller Herr Bengt som sitter på akuten med krossat knä och när det är hans tur får han frågan hur han vill betala de första 30 000 kr för knän ligger utanför högkostnadsskyddet och herr Bengt kommer säkert behöva flera operationer innan knät fungerar igen. Absurdum, eller hur?

Jag fattar inte hur tänderna inte kan räknas till kroppen och högkostnadsskyddet? Tungan, halsen, näsan, stämbanden, kinden och läpparna är okej MEN INTE tänderna! Man kan ju undra varför? Kanske är det så för att det ska vara en klassfråga för hur ska vi annars kunna se skillnad på en fattig knegare och en brett leende överklass?

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button
1 2 3 4