Tag Archives: livet

Nästa gång är nog!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Jag har aldrig varit en person som klagat, om jag skulle våga mig på att analysera varför beror det säkerligen på att det leder inte till något positivt plus att vi alla vet hur tröttsamt det är när ens vänner, nära och kära hela tiden klagar på hur jobbigt de har det – så där har vi de största orsakerna till varför jag inte brukar klaga. För anledning tordes finnas. I alla fall skulle jag anse att det var helt okej med lite klagomur om jag hade en vän som levde mitt liv som det har varit de senaste tio åren. Men för att inte ramla in i egen fälla skriver jag följande istället.

Det är med förvåning hur otroligt krångligt och byråkratiskt livet har blivit för personer som lever ett liv som jag gör. Det vill säga för personer med kroniska sjukdomar som leder till så kallade omfattande funktionsnedsättningar. I skrivande stund är jag hemkommen från akuten på Huddinge sjukhus eftersom jag, (för åttonde gången), fick extra ont i bröstet, (och hjälper inte nitro-medicinen den tredje gången är rådet att ringa 112 och så åker vi in för att kolla om jag har/haft en hjärtinfarkt för säkerhetens skull), med tilltagande ångest. För er som inte läst min blogg tidigare så fick jag två hjärtinfarkter för cirka två och ett halvt år sedan och man gjorde ett ingrepp och satte in en stent i ett av kranskärlen. Efter det har livet varit fullt av ångest och rädsla eftersom smärtan och trycket i bröstet inte har blivit bättre direkt.

Nu verkar det som om alla symptom som smärta, tryck över bröstet och ökande andfåddhet vid ansträngning inte beror på hjärtat utan ”antagligen” på grund av min RA, reumatiska sjukdom, men eftersom det inte finns någon garanti så är det bara att åka in och kolla upp vad som felas. Åh, vad jag önskar att dom gjorde det – kollade upp mig! För om jag åker in på akuten och anledningen är bröstsmärta kollas enbart detta sedan blir jag hemskickad.

Idag skällde jag ut en ”stackars läkare” på akuten på grund av att jag finner det fel att de inte lägger in mig för att gå till botten med vad som felas. Men han kunde bara ge rådet att kontakta VC och gå den vägen genom att be dom skicka remiss till den mottagning som VC läkaren tror är bäst. Det är inte första gången jag gått den vägen utan jag har tappat räkningen hur många remisser och mottagningar jag varit på och allt slutar jämt med att jag återkommer till reumatologen som ”ibland” lägger in mig någon vecka för att sedan säga att tyvärr.

Därför har jag kommit fram till följande beslut att nästa gång kommer jag inte att ringa 112 utan jag kommer ta ångestdämpande medel, smärtstillande medicin och sedan be till högre makter om att få leva ett tag till. Jag spar då i alla fall läkaravgiften som jag får betala vid varje akut sjukhusbesök.

Ta hand om er!
Nalle

Ps. Jag klagar inte – utan berättar bara hur det är. Ds. 

Share Button

Ibland är det jobbigt att ha ett hjärta!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Plötsligt fick jag Mats Rådbergs låt, ”Det är inte lätt att va ödmjuk när man är en…”, på huvudet och så skulle den här dagen kunna blivit förstörd. Jag menar hur kul är det på en skala att ha den låten på hjärnan? Det är antagligen inte utan funderingar som ni läser detta. Jag ska försöka förklara mig.

Ända sedan jag var en liten grabb har jag önskat mig en hund. En önskan jag delade med många av mina vänner på den tiden. När jag kom hem efter min första operation hade mina föräldrar, som plåster på såren, köpt en boxer tik som var elva månader. Jag var världens lyckligaste tolvåring. Ett tag i alla fall.

Som vuxen har jag haft två hundar. Min kärlek och förståelse för hundar har bara blivit större med åren. Likaså har min önskan om att en dag återigen orka med allt det som krävs av en hundägare. Det är ett stort ansvar och så länge jag känner mig osäker på om jag orkar lever jag hellre utan hund. Det finns tillräckligt många egoistiska och olämpliga hundägare och hundar som far illa.

En del är hundrädda medan andra är rädda för katter
Några år innan jag fick Alfie, boxer tiken, bodde vi i Skärholmen. Jag minns en dag när jag var cirka nio år, och min ena lilla syster som då var fyra år, hur min syster stelnade till och började sedan gråta när hon fick syn på en hund. Jag misstänker att jag tyckte hon var larvig eftersom jag älskade hundar. En tid senare skulle jag få äta upp det. Jag blev skrämd av en stor svart katt som fräste och spotta och såg ut som Tudors batteri katt, om ni minns den. Jag blev livrädd. Duktigt skraj.

Även om det är väldigt längesedan katten skrämde skiten ur mig finns en del rädsla kvar för detta graciösa djur. Men som vuxen kan jag rationalisera  och se förnuftigt på hela grejen katt och hund och jag kan till och med tycka att en del katter är söta. Om de är små och håller sig på tryggt avstånd. 🙂 Här om dagen kom det in en katt på min tomt och jag reagerade som vanligt, med stort förnuft. Det pirrade till i ryggraden och likt en hund börja jag resa ragg och skälla som en galning medan jag viftade med mina reumatiska armar medan katten blängde på mig med chockad blick. Om jag hade varit en schäfer hade öronen stått rakt upp och framåt för att sedan lägga sig bakåt. Jag följde kattens minsta rörelse med blicken och gick hastigt fram mot katten för att jaga eller skrämma bort den.

Nu händer något jag aldrig kunnat drömma om
Halvvägs framme börjar kattskrället att prata och la på en charm offensiv jag aldrig tidigare skådat. Hon satte sig ner framför mig utan den minsta rädsla för rullstolen och fortsatte snacka. Efter ett tag lyfte hon ena tassen som om hon gav mig high five, fyra till fem gånger, och så la hon huvudet på sned. Hon fortsatte att kommunicera hela tiden. Jag blev så paff att jag tappade hakan och innan jag visste ordet av smalt mitt hjärta och det hela slutade med att hon fick resterna av min efterrätt. Jordgubbar med glass.

Ibland är det jobbigt att ha ett hjärta eller så är det som så att ”Det är inte lätt att va ödmjuk när man är en…”

Idag hände det som jag var rädd för. Katten kom tillbaka och hon vägrade att gå sin väg och hade gett sig tusan på att få komma in. Men där satte jag ner foten. Det uppstod en viljornas kamp som jag till sist vann. Och nu ligger jag i sängen och tänker på hur kattskrället mår och undrar om hon har fått någon mat idag. Jävla skit!

Ta hand om er!
Nalle (Mr doglover!) 

Share Button
1 2 3 4 6