Etikettarkiv: livet

Vår tid är så värdefull

Postat av
1

Här om dagen fick jag, för andra gången på kort tid, reda på att en vän till mig har dött och att hon också dog för flera år sedan. Även om hon hade sitt liv och jag mitt hade jag velat om så endast över telefon underlätta och fått ge tillbaka en bråkdel av allt hon gav mig. För många år sedan var hon och jag nära och under en period hade vi en intimt relation utan förpliktelser. Vi var unga och båda i stort behov av bekräftelse så vi förlorade oss i förälskelsens extas medan våra själar gick hand i hand vilse bland alla berusande känslor.

Även om vi aldrig blev ett par var vi ändå betydligt mer än bara varandras KK. Vi har inte setts eller pratat med varandra på många år och nu är hon borta. Vi kommer aldrig igen att prata, skratta eller krama om varandra. När jag tänker på det gör det ont.

Jag minns hennes skratt som alltid smittade av sig och hur lätt jag kunde förlora mig i henne när mina ögon mötte hennes blå och jag kan fortfarande minnas hur gott hon doftade. Om hon inte ville förföras eller förföra kunde jag skönja ett leende och genast letade mina ögon efter hennes skrattgropar. Hon var tokigt vacker. Är vacker!

Hon får mig att skratta, fortfarande. Jag vill inte gråta, vill inte att hon ska se varför mina tårar trillar nedför min kind, för våra gemensamma stunder målar mest upp tokroliga minnen som får mig att skratta, eller sådant som ingen har med att göra. Skit, om jag ändå hade..!

Min vackra vän, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, vi kommer fortfarande att dela humor och skratta åt tokroliga händelser från förr och framtid, vi kommer busa i tanken och säkerligen också dela en och annan intimare stund från våra unga år. Jag saknar dig oerhört och innan du vet ordet av är vi tillsammans igen och larvar oss.

Alla ni i mitt liv som lämnat min tid har fått mig att inse hur oerhört värdefull vår tid är och att vi borde ta väl hand om den. För att göra det vill jag fylla min tid med sådant jag älskar och sätter värde på. Förutom att göra det vill jag välja mina vänner och umgås mer med mina nära och kära – för innan man vet ordet av kan något hända för varken ni eller jag vet vem eller vad morgondagen har kvar.

Ta hand om er alla!
- många välmående och stärkande kramar.
Nalle

Nästa gång är nog!

Postat av
Svara

Jag har aldrig varit en person som klagat, om jag skulle våga mig på att analysera varför beror det säkerligen på att det leder inte till något positivt plus att vi alla vet hur tröttsamt det är när ens vänner, nära och kära hela tiden klagar på hur jobbigt de har det – så där har vi de största orsakerna till varför jag inte brukar klaga. För anledning tordes finnas. I alla fall skulle jag anse att det var helt okej med lite klagomur om jag hade en vän som levde mitt liv som det har varit de senaste tio åren. Men för att inte ramla in i egen fälla skriver jag följande istället.

Det är med förvåning hur otroligt krångligt och byråkratiskt livet har blivit för personer som lever ett liv som jag gör. Det vill säga för personer med kroniska sjukdomar som leder till så kallade omfattande funktionsnedsättningar. I skrivande stund är jag hemkommen från akuten på Huddinge sjukhus eftersom jag, (för åttonde gången), fick extra ont i bröstet, (och hjälper inte nitro-medicinen den tredje gången är rådet att ringa 112 och så åker vi in för att kolla om jag har/haft en hjärtinfarkt för säkerhetens skull), med tilltagande ångest. För er som inte läst min blogg tidigare så fick jag två hjärtinfarkter för cirka två och ett halvt år sedan och man gjorde ett ingrepp och satte in en stent i ett av kranskärlen. Efter det har livet varit fullt av ångest och rädsla eftersom smärtan och trycket i bröstet inte har blivit bättre direkt.

Nu verkar det som om alla symptom som smärta, tryck över bröstet och ökande andfåddhet vid ansträngning inte beror på hjärtat utan ”antagligen” på grund av min RA, reumatiska sjukdom, men eftersom det inte finns någon garanti så är det bara att åka in och kolla upp vad som felas. Åh, vad jag önskar att dom gjorde det – kollade upp mig! För om jag åker in på akuten och anledningen är bröstsmärta kollas enbart detta sedan blir jag hemskickad.

Idag skällde jag ut en ”stackars läkare” på akuten på grund av att jag finner det fel att de inte lägger in mig för att gå till botten med vad som felas. Men han kunde bara ge rådet att kontakta VC och gå den vägen genom att be dom skicka remiss till den mottagning som VC läkaren tror är bäst. Det är inte första gången jag gått den vägen utan jag har tappat räkningen hur många remisser och mottagningar jag varit på och allt slutar jämt med att jag återkommer till reumatologen som ”ibland” lägger in mig någon vecka för att sedan säga att tyvärr.

Därför har jag kommit fram till följande beslut att nästa gång kommer jag inte att ringa 112 utan jag kommer ta ångestdämpande medel, smärtstillande medicin och sedan be till högre makter om att få leva ett tag till. Jag spar då i alla fall läkaravgiften som jag får betala vid varje akut sjukhusbesök.

Ta hand om er!
Nalle

Ps. Jag klagar inte – utan berättar bara hur det är. Ds. 

Ibland är det jobbigt att ha ett hjärta!

Postat av
8

Plötsligt fick jag Mats Rådbergs låt, ”Det är inte lätt att va ödmjuk när man är en…”, på huvudet och så skulle den här dagen kunna blivit förstörd. Jag menar hur kul är det på en skala att ha den låten på hjärnan? Det är antagligen inte utan funderingar som ni läser detta. Jag ska försöka förklara mig.

Ända sedan jag var en liten grabb har jag önskat mig en hund. En önskan jag delade med många av mina vänner på den tiden. När jag kom hem efter min första operation hade mina föräldrar, som plåster på såren, köpt en boxer tik som var elva månader. Jag var världens lyckligaste tolvåring. Ett tag i alla fall.

Som vuxen har jag haft två hundar. Min kärlek och förståelse för hundar har bara blivit större med åren. Likaså har min önskan om att en dag återigen orka med allt det som krävs av en hundägare. Det är ett stort ansvar och så länge jag känner mig osäker på om jag orkar lever jag hellre utan hund. Det finns tillräckligt många egoistiska och olämpliga hundägare och hundar som far illa.

En del är hundrädda medan andra är rädda för katter
Några år innan jag fick Alfie, boxer tiken, bodde vi i Skärholmen. Jag minns en dag när jag var cirka nio år, och min ena lilla syster som då var fyra år, hur min syster stelnade till och började sedan gråta när hon fick syn på en hund. Jag misstänker att jag tyckte hon var larvig eftersom jag älskade hundar. En tid senare skulle jag få äta upp det. Jag blev skrämd av en stor svart katt som fräste och spotta och såg ut som Tudors batteri katt, om ni minns den. Jag blev livrädd. Duktigt skraj.

Även om det är väldigt längesedan katten skrämde skiten ur mig finns en del rädsla kvar för detta graciösa djur. Men som vuxen kan jag rationalisera  och se förnuftigt på hela grejen katt och hund och jag kan till och med tycka att en del katter är söta. Om de är små och håller sig på tryggt avstånd. :-) Här om dagen kom det in en katt på min tomt och jag reagerade som vanligt, med stort förnuft. Det pirrade till i ryggraden och likt en hund börja jag resa ragg och skälla som en galning medan jag viftade med mina reumatiska armar medan katten blängde på mig med chockad blick. Om jag hade varit en schäfer hade öronen stått rakt upp och framåt för att sedan lägga sig bakåt. Jag följde kattens minsta rörelse med blicken och gick hastigt fram mot katten för att jaga eller skrämma bort den.

Nu händer något jag aldrig kunnat drömma om
Halvvägs framme börjar kattskrället att prata och la på en charm offensiv jag aldrig tidigare skådat. Hon satte sig ner framför mig utan den minsta rädsla för rullstolen och fortsatte snacka. Efter ett tag lyfte hon ena tassen som om hon gav mig high five, fyra till fem gånger, och så la hon huvudet på sned. Hon fortsatte att kommunicera hela tiden. Jag blev så paff att jag tappade hakan och innan jag visste ordet av smalt mitt hjärta och det hela slutade med att hon fick resterna av min efterrätt. Jordgubbar med glass.

Ibland är det jobbigt att ha ett hjärta eller så är det som så att ”Det är inte lätt att va ödmjuk när man är en…”

Idag hände det som jag var rädd för. Katten kom tillbaka och hon vägrade att gå sin väg och hade gett sig tusan på att få komma in. Men där satte jag ner foten. Det uppstod en viljornas kamp som jag till sist vann. Och nu ligger jag i sängen och tänker på hur kattskrället mår och undrar om hon har fått någon mat idag. Jävla skit!

Ta hand om er!
Nalle (Mr doglover!) 

Värna om varandra

Postat av
Svara

Hur skör är inte vår livstråd. Hur bräcklig är inte våra hjärtan och hur lätt är det inte att tro på allt det dåliga som sägs och som kan drabba en. Med några simpla felsteg eller klantiga misstag kan vi människor förändra hela livets vara, för oss själva och för andra, och ibland kan det till och med gå så illa att livets tråd slits av.

En åtta årig pojke får dagligen hårda ord slängda i ansiktet, kanske också spott och spe, springer bort från hot över gatan utan att se sig för och PANG! Hans livstråd som från början skulle vävas under många år till ett långt och vackert mönster klipptes plötsligt av. Det är ofattbart och går inte att greppa. Två hormonstinna ungdomar håller på att tjafsa med varandra sent en kväll, först på skoj men dumdristig stolthet tillsammans med alkohol får en av dem att begå ett fatalt misstag, vilket resulterar i att en av dem förövas livet. Den andra, förövaren, blir också av med sitt liv så som han känner till det då hans liv är för all framtid förändrad och hans framtida livstråd kommer ha alltför lätt att spinna mönster i moll och mörker.

När tragedier spär på våra erfarenheter i livet och vi sätts på grymma prov eller när våra hjärtan går sönder av för många smärtsamma händelser i livet är vi långt ifrån ensamma, det är betydligt fler som påverkas än de som direkt drabbas. Föräldrar, barn, syskon, släkt och vänner kan också ha svårt till en början att finna mening till att ställa sig upp igen och fortsätta med sitt vackra livsmönster. Ja, till och med medmänniskor i vår närhet kan färgas av vår sorg eller förtvivlan. Ibland kan det ta mycket lång tid då minnen smärtar med sorg och ilska och stor saknad. Utan att bli för filosofisk men allt som händer i våra liv, med oss och våra nära och kära, får efterverkningar som ringar på vatten vilket borde resultera i förståelse och sympati för var och en av oss.

Anledningen till mitt blogg inlägg är min reflektion över det allt kallare och egoistiska samhället vi håller på att skapa. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det skrämmer mig. Det kan finnas hur många olika anledningar och skäl som helst för att man behöver hjälp och stöd. Att mer pengar i min plånbok får mig att acceptera andras lidande och att någon tusenlapp mer gör det okej att blunda för andras svårigheter att överleva ekonomiskt bara för att de mår dåligt, är sjuka och/eller funktionsnedsatta och inte kan arbeta och försörja sig själva. Det skrämmer mig att vi är så lättköpta och korkade att vi inte ser att det mycket väl kan vara vi själva som måste förlita oss på det allt trasigare, obefintliga och ovärdiga sociala skyddsnätet i morgon. Det skrämmer mig. Och värre ska det bli!

Ta hand om er
- och värna om era medmänniskor!
Nalle