Tag Archives: livet

Så jävla bökigt allt är ibland

Det är cirka en och en halv månad kvar tills försäkringskassan ska göra ett hembesök för att avgöra hur mycket personlig assistans jag behöver. Jag vet själv precis hur mycket assistans jag behöver. Jag har förberett mig så gott jag kan och jag känner mig fortfarande ganska säker på att jag ska träffa handläggaren på egen hand. Fast efter den senaste veckans debatter, nyheter och twitter uttalanden om assistansen har väntan börja kännas väldigt lång. Och osäker.

När jag läser Åsa Regnér (S) debattartikel där hon hävdar att det inte alls förekommer någon nedskärning av assistansen blir jag lite snurrig och Tomas Di Levas hit, ”vem ska man tro på, tro på, tro på när – tro på när allt är så här..”, susar mellan öronen. För hon säger också att knappt 1% har blivit av med sin assistans. 2012 och 2013 var det 280 personer per år och 2015 var det 150 personer som blev av med sin assistans. Hur har det gått för dom? Har alla dom fått sina liv förstörda precis som alla dom som media har lyft fram den senaste tiden? Oavsett om det är alla eller inte så är det tillräckligt många som har fått sina liv sabbade. Det måste vara betryggande och rent av skönt att slippa bry sig om medborgarna på individnivå när man jobbar som minister. De brukar ju säga det att de inte kan gå in på den enskilda individen. Det måste kännas skönt att slippa ansvaret för den enskilde när det är den enskilde som hela tiden råkar illa ut och som syns i media. Fiffigt värre!

Vad innebär det här för mig och mitt kommande möte med försäkringskassan? På ena sidan har vi ministern Åsa Regnér (S), som inte behöver bry sig om alla dessa som har blivit av med sin assistans och som säger att det inte förekommer nedskärningar men som också säger att försäkringskassans hårdare krav beror på att de vill komma åt fuskare, och på andra sidan har vi snart 1000 stycken (om vi räknar med år 2014 och årets indrag av assistans) som blivit av med sin assistans. Hur nu det ska leda till att vi får tag på fuskare vet jag inte. Det är personer som tidigare har ansetts ha omfattande funktionshinder men som vid en omprövning inte alls hade omfattande funktionshinder eller ett hjälpbehov på över 20 timmar i veckan. När jag väger dessa två vågskålar blir jag alldeles kallsvettig.

Jag vill verkligen träffa handläggaren ensam så jag i lugn och ro kan beskriva hur en dag eller en vecka ser ut och på så sätt vet både hon (Jag vet att det är en hon som kommer.) 😉 och jag hur många timmar jag behöver. Att vara överens är kanske ett juvenilt sätt att se på det hela? Framför allt med tanke på alla artiklar och reportage som berättar helt horribla historier och med tanke på ministerns påstående om att det inte är kris i den personliga assistansen. Nu är jag inte lika säker längre. Även om jag vill träffa henne ensam. Så jävla bökigt allt är ibland.

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button

Vår tid är så värdefull

Här om dagen fick jag, för andra gången på kort tid, reda på att en vän till mig har dött och att hon också dog för flera år sedan. Även om hon hade sitt liv och jag mitt hade jag velat om så endast över telefon underlätta och fått ge tillbaka en bråkdel av allt hon gav mig. För många år sedan var hon och jag nära och under en period hade vi en intimt relation utan förpliktelser. Vi var unga och båda i stort behov av bekräftelse så vi förlorade oss i förälskelsens extas medan våra själar gick hand i hand vilse bland alla berusande känslor.

Även om vi aldrig blev ett par var vi ändå betydligt mer än bara varandras KK. Vi har inte setts eller pratat med varandra på många år och nu är hon borta. Vi kommer aldrig igen att prata, skratta eller krama om varandra. När jag tänker på det gör det ont.

Jag minns hennes skratt som alltid smittade av sig och hur lätt jag kunde förlora mig i henne när mina ögon mötte hennes blå och jag kan fortfarande minnas hur gott hon doftade. Om hon inte ville förföras eller förföra kunde jag skönja ett leende och genast letade mina ögon efter hennes skrattgropar. Hon var tokigt vacker. Är vacker!

Hon får mig att skratta, fortfarande. Jag vill inte gråta, vill inte att hon ska se varför mina tårar trillar nedför min kind, för våra gemensamma stunder målar mest upp tokroliga minnen som får mig att skratta, eller sådant som ingen har med att göra. Skit, om jag ändå hade..!

Min vackra vän, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, vi kommer fortfarande att dela humor och skratta åt tokroliga händelser från förr och framtid, vi kommer busa i tanken och säkerligen också dela en och annan intimare stund från våra unga år. Jag saknar dig oerhört och innan du vet ordet av är vi tillsammans igen och larvar oss.

Alla ni i mitt liv som lämnat min tid har fått mig att inse hur oerhört värdefull vår tid är och att vi borde ta väl hand om den. För att göra det vill jag fylla min tid med sådant jag älskar och sätter värde på. Förutom att göra det vill jag välja mina vänner och umgås mer med mina nära och kära – för innan man vet ordet av kan något hända för varken ni eller jag vet vem eller vad morgondagen har kvar.

Ta hand om er alla!
– många välmående och stärkande kramar.
Nalle

Share Button
1 2 3 6