…omarbetad text från ”Nalles tankar från själen.”

Ytterligare ett år har passerat och jag kan lägga till 365 dagar av mer livserfarenhet till mitt liv. UNDERBART! Jag har fyllt 49 år och även om siffrorna inte tilltalar mig längre då de för varje år säger med all tydligare stämma att jag har passerat en bra bit in i andra halvlek, vilket min fysik dessutom har börja bekräfta, så är ålder något jag egentligen aldrig brytt mig om. Speciellt hos det motsatta könet. Jag har goda vänner som är i tjugo års åldern och andra som är äldre än mig och jag tycker det är lika roligt att umgås med dem alla.

En del nojas ordentligt över att de blir äldre, fast de mår bra fysiskt. De nojas så mycket att de börjar må dåligt psykiskt. En sådan här dag som denna när jag filosoferar över livets vara blir jag först lite förvånad och sedan nyfiken och samtidigt beklämd över att vi är så fixerade i att räkna antalet år. Om man tänker efter lite så talar siffrorna om antalet år vilket egentligen bara säger hur många gånger vi har fått uppleva vintern eller sommaren. Att jag nästa gång ska fylla 50 år säger ingenting om vad jag har varit med om eller hur jag känner mig utan bara hur många julaftnar jag har firat, inget annat. Så varför är vi så fixerade i att dela in livet i olika perioder som styr och ställer krav på oss hur vi ska vara och vad som förväntas av oss? Denna måttstock över livet säger mycket om oss, tycker jag, och den börjar redan med trotsåldern och fortsätter hela vägen till vi blivit pensionärer.

Efter trotsåldern och skolåldern kommer tonåren och det vet vi ju alla hur vi ska vara och bete oss när vi är tonåringar. Under denna tid ska vi hinna med en massa saker. Vi ska börja hata våra föräldrar och bli jävligt besvärliga samtidigt som vi ska bli byxmyndiga och mopedmyndiga och senare också körkortsmyndiga. Någonstans där inser vi och våra päron att det återigen går att prata med varandra. Under förutsättning att vi har valt att plugga vidare förstås. (He, he, he..!) Vid 18 år blir vi myndiga på riktigt och anses nu vara vuxna med alla krav och förpliktelse det medför. Strax innan födelsedagen börjar föräldrar att skämta om att man ska få en resväska som födelsedagspresent och telefonnumret till bostadsförmedlingen – alla släktingar skrattar pliktfullt men hjärtligt åt denna återupprepade och pinsamt klämmiga historia. När vi fyller 20 år är det fest, BIG TIME..! Om föräldrarna har en vattnig och sorgset ansiktsuttryck med inslag av besvikelse är du antagligen på väg att flytta hemifrån och det besvikna utseendet har att göra med att du inte har avslutat ditt så kallade sabbatsår. Men om deras ansiktsuttryck saknar sorg och har inslag av förväntan och du kan se en liten strimma glädje i ögonvrån deras så betyder det att du antagligen pluggade vidare eller har fått ett bra betalt jobb och förväntas att aldrig mer flytta tillbaka. Det sist nämda gäller oftast papporna som plötsligt kan börja klä sig i ungdomliga kläder med förhoppningen om att få rå om varandra. Nej, det är mammorna. Papporna hoppas på något helt annat som de inte har fått på väldigt länge. Väldigt läääänge..! Nästa riktiga stolpe är 30 års krisen och efter det kommer 40 års krisen med gubbsjuka som håller i sig tills man fyllt 50 år. Någonstans mellan 40 och 50, om vi har tur, anses vi ha fått ökad sexapeal. Men eftersom det bara är tio år kvar till vi fyller 60 år gäller det att passa på att använda den där eventuella sexapealen för nu är det bara några få år kvar innan pensionärs livet slår till på riktigt. Då är förväntningarna inte stora utan man kommer undan med det mesta, om man vill. Man befinner sig i nedförsbacke och den sista biten körs utan sexapeal alls. Det är dags att lägga sig och sova.

Det är konstigt att vi är så fixerade av detta, livets förprogrammerade perioder av beteenden där vi förväntas apa efter historien vad som anses rätt och riktigt. Vissa kan må så dåligt av att bli äldre att de till och med sörjer ungdomens förlust. Jag tror kanske att de saknar sina ungdomliga och spänstiga kroppar och kanske också den ungdomliga energin som ibland kunde räcka hur länge som helst. För egen del har min kropp aldrig varit spänstig eller speciellt ungdomlig, (reumatiker som jag är), så vad finns att sakna. Ja, okej. Ibland kan jag sakna den sällan sinande energin eller orken. Men det atletiska, bah – överdrivet tjafs!

Eftersom jag alltid har värderat det inre hos en människa mer än det yttre, även om jag kan förlora mig i en vacker kvinna, och varit svag för personer där livserfarenhet och intelligens spelar i harmoni med en omtänksam och givande själ, har jag aldrig riktigt brytt mig om åldern. Okej, att vara ett år äldre och närmare slutet på det liv vi känner till är inte världens trevligaste tanke kanske, men bortsett tanken på att ytterligare ett år tar mig närmare slutet, är ett år till i mina ögon positivt eftersom vi aldrig kan få för mycket erfarenhet av allt det fantastiska livet har att erbjuda oss. Och det spelar ingen roll om livet bjuder oss på något positivt som vi tycker är bra, roliga och givande eller om det är jobbiga och otrevliga erfarenheter. Livet är underbart i sig själv och så fantastiskt vackert att det måste och skall upplevas oavsett vad.

För mig är livet, det vi känner till och lever här och nu, en levande pulserande energi som ständigt växer och utvecklas och dess form och utseende förändras hela tiden likaså innehållet. Vi kan till viss del påverka våra liv men även om vi kan det och på så vis ha en föraning eller vetskap om morgondagens vara kan vi aldrig till hundra procent veta hur morgondagen kommer att bli. Det är en av fördelarna med livet. Ibland, eller till och med ganska ofta, kan våra föraningar eller gissningar om hur morgondagen kommer att bli slå in men faktum kvarstår att många gånger står vi där överraskade med förundran över händelser vi aldrig kunnat förutspå. Det kan vara underbara saker som överraskar positivt och det kan vara händelser som får oss att må riktigt dåligt att vi till och med ifrågasätter om vi orkar eller ser någon mening med livet och de erfarenheter vi bjuds på. Är det så, om det känns så, blunda och ge dig själv ytterligare en dag eller gör som jag. Ge dig själv ytterligare 365 dagar. Nästa gång 365 dagar har passerat revy har jag fyllt halva hundra. 50 år.

Om du kände mig skulle du veta att jag talar av egen erfarenhet. Jag vet att det inte alltid är så lätt och att det kan uppfattas oförskämt enkelt att skriva följande. Ta det jobbiga med det som är bra. Eller lär dig se alla de små positiva sakerna som händer i livet, det behöver inte alltid ha med en själv att göra utan så länge det skänker positiva känslor, glädje och lycka kan man hitta styrka i att motstå det jobbiga när det kommer på besök. Plus säg aldrig nej till dom bra saker som händer och sker i livet. Våga ta emot en väns närhet om du känner att den är ärlig och välmenande. Tänk också på att närhet och fysiska beröring gör gott för både själ och kropp. Så om en vän vågar öppna sig för dig och ge av sin sexuella fysiska energi ta då emot av hela ditt hjärta och njut så länge du kan och får. Om du själv får möjligheten att ge så för jösses namn gör det. Ge så mycket din själ och energi orkar med. Vi behöver alla närhet, fysisk och själslig, och bekräftelse att vi duger som de vi är. Om du vågar ta emot eller ge ska du se att innan du vet ordet av har livet åter börja le och plötsligt står våren och väntar runt hörnet i sin vackraste blomsterskrud. Sol och värme kommer inom kort.

Det finns en heldel positiva saker som händer just nu i mitt liv, (som inte har med mitt funktionshinder eller ekonomi och försäkringskassan att göra då förstås), där jag ser skönhet och värme och får ta del av deras givmildhet och generösa hjärtan. Och vet ni att snart kommer den igen, glädjen i att få känna sig värd och vacker igen. Det behövs inte mycket för att livet skall åter le. Det behövs inte alls mycket. Det är väl fantastiskt!

Dagen till ära vill jag säga tack för en trevlig eftermiddag till mamma och Göran, till Anna och Magnus och Malte och Molly. De kom för att fira min födelsedag. Till Katarina och Lasse, Valter, Melker och Vera vill jag säga tack för den fina sången. Johannes bjöd sin pappa på middag.

För en kort stund fick jag rå om så gott som hela min familj – så den positiva karamellen kommer jag suga länge på.

Ta hand om er!
Nalle