Tag Archives: LASS

Grundläggande ”mänskliga” behov

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Jag har funderat på en sak (som jag återkommer till lite längre ner i texten) efter att ha pratat med min handläggare på försäkringskassan i ärendet att ompröva mitt beslut om jag fortfarande har rätt till personlig assistans. För oss som är beroende av personlig assistans vet att utredningar har duggat tätt sedan lagen klubbades igenom av en enig riksdag 1994. För att få personlig assistans måste man uppfylla försäkringskassans krav på tjugo timmars grundläggande behov i veckan. Sedan en tid tillbaka anstränger sig försäkringskassan allt oftare för att den sökande skall hamna under gränsen på tjugo timmar i veckan. Antagligen för att spara pengar och för att kommunen står för kulorna då. Och man är påhittig att tolka lagen till sin fördel.

Förut räckte det med att ha ett verkligt assistansbehov på 20 tim/veckan för att få personlig assistans. Även om antalet timmar i veckan fortfarande är 20 till antalet så använder försäkringskassan helt andra sätt att räkna ut minuter och timmar av det grundläggande behovet. Till våra grundläggande behov räknas hjälp med att tvätta och klä sig, äta mat, kommunicera utåt och förflytta sig, eller annan hjälp som kräver ingående kunskaper om den funktionsnedsättning du har. Det konstiga är att toalett besök står inte under grundläggande behov på deras hemsida. Jag hittar inget om det i alla fall men jag fick ingående frågor om mina toalett besök.

Det är minst sagt annorlunda nu!
Jag fick svara på hur lång tid mina besök på det allra heligaste tar. Sist hade jag tydligen uppgett cirka 30 minuter per dag. Jag började berätta för henne hur det hela går till för att själv få en tidsuppfattning. Jag får hjälp med förflyttning till och från toan, assistenten ger mig kissflaskan, drar ner byxorna och sedan tar det kanske cirka 20 minuter innan jag ropar på henne..! Här blev jag stoppad. Hon sa: Du får inte ta med tiden som du sitter på toaletten för då kan du sitta längre än du behöver för att få upp antalet timmar. Hon fortsatte: Hur lång tid tar dina måltider? Och här får du inte ta upp tiden som du tillagar maten eller dukar fram och inte heller diskning eller handling.

Alltså får jag inte räkna med den faktiska tid det tar för mig på muggen eller den tid det tar att laga och äta lunch och middag eller frukost och diska. Förr kunde man ta upp den verkliga tiden som saker och ting tog men idag ska jag klocka enbart det som försäkringskassan anser lämpligt och vara grundläggande behov. Jag ska med andra ord klocka hur lång tid assistansen tar vid varje grundläggande behov. Av med byxorna! Torka häcken! På med byxorna igen! In med maten i mun! Drick! Av med kläderna! Tvättning! På med kläderna! Jag ska helst också göra avdrag för de minutrar som jag gör något själv som att till exempel hålla duschen själv eller när jag tvättar de få kroppsdelar jag kan tvätta själv. Snacka om SJUKT!

Grundläggande behov vs grundläggande mänskliga rättigheter
Till grundläggande behov räknas INTE handling, städa, dammsuga o torka golv, damma, bädda sängen, tvätta och stryka, sy i skjortknappar, tvätta fönster, laga mat, diska, duka fram tallrikar och bestick och glas, eller att ta upp saker jag tappar, och det är skitsamma om jag behöver assistans med det eller inte. Det är möjligt att det inte räknas som grundläggande behov men det är fan ta mig ett grundläggande rättighet att få bli behandlad som människa och kunna få uppföra sig som en människa även om man har en funktionsnedsättning. Till grundläggande mänskliga behov borde räknas handla, städa, laga mat och att få äta från tallrikar med bestick och dricka ur glas och att få sitta på muggen den tid det tar, eller hur?

Men OM jag har 20 timmar eller mer i veckan av grundläggande behov efter försäkringskassans regler DÅ får jag ta upp saker som jag behöver assistans med och som jag nämner ovan.

Jag har haft ett assistansbehov mellan 16 – 20 timmar per dygn sedan 1995 men kan trots det inte låta bli att oroa mig för att bli av med denna rättighet.

Mina funderingar
Jag har funderat på varför och hur intellektuella politiker och deras sakkunniga och handläggare på försäkringskassan kan komma på sådana idiotiska regler för hur grundläggande behov ska räknas ut. Hur kan personer som är så pass intelligenta att de kan styra ett helt land samtidigt vara så intelligensfria att de tror att alla personer med funktionsnedsättningar ska passa in i en behovsmall som de håller på att arbeta fram som hjälpmedel för handläggarna på försäkringskassan? Det är minst sagt för bedrövligt att personer som har så stort inflytande på så många människors liv och livskvalité, (jag tänker givetvis på politiker och handläggare), som enkelt och lättvindigt kan förstöra personers liv genom att tolka lagar som de själva vill utan att själva bli straffade. De kan till och med bryta mot lagar utan straff åtminstone när det handlar om lagar och regler som rör funktionsnedsatta medborgare. Skäms på er!

För att klara av att få ta del av dina rättigheter är det bäst om du utbildar dig till jurist och framför allt att du håller dig frisk. Fiffigt va?

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Taskigt självförtroende

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

1990 den första juli anställde jag min första personliga assistent. Kort därefter anställde jag en till. Tidigare var jag beroende av boendeservice och deras personal, något som var förnedrande och omänskligt. Livet jag då levde var i ett töcken av tacksamhet så ni kan säkert föreställa er att självförtroendet inte var på topp. Inte på långa vägar.

På den tiden, innan 1990, visste jag inte vad felet var eller varför jag mådde som jag gjorde? Jag mådde inte bra och var ordentligt destruktiv. Jag minns att jag till och med tyckte att boendeservice var toppen. Med åtta timmar assistans beviljade per dag hade jag till en början svårt att se vad jag kunde göra och hur jag på bästa sätt kunde använda mina assistenter. Vi människor har en förmåga att klä oss i vanans makt och vi har så lätt att nöja oss med det vi har. Speciellt om vi befinner oss i en beroendeställning och känner tacksamhet.

Till en början kände jag mig vilsen, lite som Bambi på hal is, allt var nytt och jag började göra saker jag tidigare inte hade kunnat göra på egen hand. Minnet efter min första barrunda och fönstershopping är förknippat med starka känslor. Visst hade jag varit på krogen tidigare men aldrig utan att behöva passa färdtjänst tider eller att jag kunde gå från krog till krog och vara ute en hel dag till sena kvällen. Självkänslan stärktes allteftersom. Jag började tro på mig själv för första gången som vuxen. Det dröjde inte länge innan jag hade ett jobb, skaffat familj och tagit körkort och köpt bil. Livet började le.

Jag började bli sämre. Mycket sämre med svår smärta och allt stelare kropp. Men trots det lekte livet och för första gången någonsin försvann mina tankar på min funktionsnedsättning och jag kände också en annorlunda syn från samhället. Av någon underlig anledning såg de mig först och funktionsnedsättningen sedan. Det reumatiska fanns fortfarande där men allt det som tidigare hade handikappat mig märkte jag inte av lika ofta tackvare min personliga assistans. Fast mellan åren 1990 och 1994 fanns en stark oro över att detta försöksprojekt med personlig assistans skulle upphöra och att allt skulle återgå till det vanliga igen. Då hade livet tagit slut för väldigt många. Fast å andra sidan så kanske Aftonbladet eller annan media hade rubricerat ”Politikernas bidrag till nya värdiga vägar att lämna in” med tanke på nutidens debatt om dödshjälp/självmordshjälp.

Men så kom 1994 och en enig riksdag klubbade igenom rättighetslagen LSS/LASS och många i vårt land var överlyckliga och kunde nu se ljust på framtiden. Trodde vi..!

Sedan den dagen har man praktiskt taget varje år utrett lagen och framför allt dess kostnader vilket har lett till försämringar på försämringar och nu är det så illa att personer som har personlig assistans med ett assistansbehov på 60 – 100 timmar i veckan blir av med sin personlig assistans. Mig veterligen har det inte varit ekonomisk kris sedan 1990 plus att det finns en stor utredning som påvisar att det är BETYDLIGT billigare med personlig assistans än den tidigare lösningen. Om detta hände mig skulle antagligen jag med inte vilja leva längre. Ah, dödshjälp, nu fattar jag!

Allt kan man inte mäta i pengar men även om politikerna nu gör det så finns det svart på vitt att personlig assistans är billigare och att både arbetsledarna/brukarna och assistenterna mår bättre av LASS än den tidigare ”omsorgen” där vi blev omyndigförklara och fråntagna vår stolthet och självförtroende. Men vadå, ge apan en banan så blir han glader.

Ta hand om er!
Nalle (är lite pisstoff, bara..!)

Share Button
1 2 3 4 5 6