Tag Archives: LASS

Vart är vi på väg?

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

2012-05-04 12.50.05I slutet av 80-talet när personlig assistans fortfarande var ett försöksprojekt så undrar jag om inte en av de större anledningarna till att projektet fick fortsätta var just det att kostnaderna var mindre när vi fick ta hand om oss själva med hjälp av kontantstöd. En annan anledning var att projektet resulterade i att vi fick en betydligt bättre livskvalité för pengarna. Det var en obeskrivlig känsla av frihet att för första gången själv få bestämma över ens egna liv.

Jag minns rädslan och osäkerheten i början. Det var inte lätt att ta steget mot det för mig okända och lämna den trygga omvårdande värld som jag hatade lika mycket som jag var van vid. Jag hade aldrig tidigare levt på egen hand, fullt ut i frihet, med allt vad det innebär. Men lockelsen att själv få bestämma över sitt liv utan inblandning av skvallrande nyfiken personal som hela tiden skulle ha krismöten så fort man levde lite fick mig att ta steget. Det var en overklig och euforisk känsla att jag kunde avgöra när, var, hur och vem jag skulle få assistans av.

I början visste jag inte hur jag skulle använda mina timmar eftersom livet innan var ovärdigt, innehållslöst och saknade på många sätt livskvalité. Ilska, depression och självdestruktivitet var följeslagare i vardagen, så när jag fick personlig assistans gjorde jag massor av saker första månaden som jag tidigare inte kunnat göra. Bland annat spendera jag en hel dag i stan och fönstershoppa. En annan dag var det krogrunda från eftermiddagen till mitt i natten och så höll det på i någon månad. Eller två. Inte så konstigt med andra ord att man blev som en ko på grönbete om våren. Tänk själv att äntligen få möjligheten att veta vem som skulle komma och hjälpa mig upp på morgonen, med på klädning och frukost samt duschning och toabesök och när det skulle ske och hur länge, etc. Det var galet. På många sätt var det här som mitt liv började på riktigt.

Så länge pengarna gick till personlig assistans det vill säga lön, kringkostnader för assistansen och den administrativa biten som också kunde underlätta ens egna liv som funktionsnedsatt eftersom bägge områdena ligger nära varandra – allt detta var okej så länge pengarna INTE gick till ens privata ficka. Lätt att förstå. Inga problem. Om politikerna inte hade tyckt att det var okej så undrar jag varför de annars tog bort ens handikappersättning som ska gå till merkostnader som den försäkrade har på grund av sitt funktionshinder.

Under flera år var jag fri som fågeln och jag kunde börja fokusera på att leva istället för att få livet att fungera och att ducka för daglig integritetskränkning, diskriminering och hemska bemötanden på boendeservicen. Det tog inte lång tid innan jag hade jobb, bil och familj. Livet lekte. Personlig assistans skulle aldrig ha fått fortsätta och senare bli en rättighetslag om ekonomerna inte såg en vinst eller i alla fall ett status que av kostnaderna och detta i förhållande till ett betydligt bättre liv och leverne. Trots allt resulterade lagen i att många av oss utbildades, började jobba och skaffa familj och bil, etc. Och det mina vänner är klirr i statskassan.

Sedan hände något. Riskkapitalister fick starta assistansföretag och jag minns våra farhågor om att de skulle trimma verksamheten för att tjäna mer på affärerna. Precis det hände och nu har vi en stor debatt om man ska få tjäna pengar på verksamheter som finns till genom skattepengar, LSS & LASS, skola, dagis och äldreomsorg och apotek, etc. Dessa farhågor skrattade man åt eller tystade ner med en fnysning. Riskkapitalisterna gjorde enorma vinster genom dåliga lönerna till personliga assistenter, genom att se till så brukarna/arbetsledarna inte använder hela det administrativa beloppet. Deras vinster gav bränsle åt politikerna som vill spara på LSS och LASS och när några ”smarta” trångsynta personer såg att det fanns rötägg inom denna bransch, vilket det finns inom ALLA branscher – DAAA..!, slog man på stort och fick opinionen att börja tvivla och hokus pokus så kom fuskutredningen till och klubbades senare i riksdagen.

Denna gång skulle man kolla hur mycket det fuskades. Genom att ändra lagens regler hela tiden så fann man ”fuskare” som fuskade fast det inte var med flit..? Hur kan man fuska om man inte vet att det är fusk? Hur kan man kalla det fusk fattar jag inte? Speciellt inte om en del av det så kallade fusket var helt okej tidigare. Efter det började allt fler få indragna timmar eller blev av med alla sina LASS timmar – och nu pratar jag inte om fysiskt friska personer som spelar funktionsnedsatta, nej inte alls.

Förr var personlig assistans billigare än liknande verksamhet i kommunen men tydligen inte idag? Under lagens första åtta – tio år var det en självklarhet att medborgare med funktionsnedsättning skulle ha rätt till ett fungerande liv. Vi var självklart också experterna på våra egna liv och därför var det vi som berättade varför och vad vi behövde assistans med och bestämde utefter det antalet timmar vi behövde för att klara av att leva ett fullgott liv. Idag fungerar det inte så! Tyvärr är det så att många, väldigt många, av oss som mår riktigt dåligt med oro och stor ångest inför 2 års omprövningarna. Allt oftare hör vi skräckhistorier av våra vänner och bekanta där man fullständigt har skitit i om den sökande eller den som tvingas ompröva sitt beslut får de timmar de behöver eller om de blir av med samtliga timmar!

När blev Sverige ett land där ”Bra karl/kvinna reder sig själv! Sköt dig själv och skit i andra!”, är eftersträvansvärt? Jag vet inte men det verkar ha blivit Sveriges politik nu för tiden. Och så undrar vi varför, och upprörs när ungdomarna exploderar. (Nej, jag tycker inte upploppen var bra, inte heller att det finns en orsak till våld och förstörelse. Varken för polis eller upprorsmakare). Jag undrar bara vart sjutton är vi på väg?

Var rädda om er och ta hand om varandra!
Nalle

Share Button

Är vi funkisar kriminella?

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

illustrering av en kostymklädd man med snål blick som sitter på en säck full med mynt.

Enligt vissa skulle fusket inom personlig assistans hamna på summor runt 10 miljarder kronor, vilket är absurt. Det skulle innebära att cirka en tredjedel av hela assistansreformens kostnader inte är verkliga. Det skulle också innebära att betydligt fler av landets funktionsnedsatta är kriminella och fuskar än övriga befolkningen. Om ni läser bloggen Ordinationer skulle fusket, enligt bloggaren, inom personlig assistans täcka kostnader för 30-40 000 undersköterskor. Hm, när jag räknar lite snabbt så kostar 30 000 undersköterskor på heltid med en lön på 20 000 kr/mån kostar cirka 9,36 miljader med inkluderande arbetsgivaravgifter.

Angående fusk och undersköterskor och barnsköterskor och alternativet till personlig assistans som hette boendeservice, på den tiden, så minns jag flertalet somrar där boendeservicen belamrades med vikarier och hur dessa gjorde upp egna scheman så de skulle kunna gå hem tidigare genom att de täckte upp för varandra. Jag vet att detta uppdagades och att inget gjordes. Ingen vet hur mycket detta kostade skattebetalarna. Ingen fick sparken utan de lovade att aldrig göra så igen. Sedan kom nästa sommar…

Plötsligt kommer jag att tänka på en händelse som också är sann och som inträffade någon gång mellan åren 1990 – 1994. (Lagen om Assistans togs av en enig riksdag 1994).

Men först lite bakgrundsfakta om mig: Jag är i skrivande stund 48 år. Vid 2 års ålder blev jag barnreumatiker. Jag är användare av elrullstol och en mängd andra hjälpmedel. Jag har mycket lite rörlighet i min kropp som också är en smärtsam fysik. Vissa dagar är jag bättre, lite mindre smärta och lite mer rörlighet, men så pass lite att ni läsare inte skulle märka skillnad. Jag har haft personlig assistans sedan 1990 då jag och mitt ex skulle bli föräldrar. Jag kom överens med kommunen att ta hand om min assistans, mitt så kallade hjälpbehov, själv istället för att boendeservice som ville förbjuda partnerskap och att vi skulle bli föräldrar. Min partner var en före detta anställd på boendeservicen – så snacka om att cheferna och personalen hade huvudbry nu när en ”inneboende” skulle bli pappa. Jösses! Vilken panik det blev!! Vem skulle byta blöja? Skulle de behöva diska eller laga mat åt min fru eller mitt barn? Ingick det verkligen i deras arbetsuppgifter?

Jag hade inga svårigheter att få kommunen att godkänna personlig assistans genom arbetsgivaren och kooperativet Stil. Ännu gladare blev de när jag/vi flyttade två månader efter min sons födelse.

Jag blev beviljad åtta timmar om dagen, efter hårda förhandlingar mot två (2 st) chefer från kommun och socialservicecentralen som jag fick hålla i själv. Efter något år eller två hade jag blivit sämre plus att min son hade blivit större så jag sökte fler timmar. Hem kom två personer, en trevligt leende kvinna i 35 års ålder och en surmulen icke leende kvinna i 50 års ålder, som jag skulle motivera mitt assistansbehov för. Efter fika och allmänt snack började vi så prata om mitt assistansbehov och utredningen som sedan skulle resultera i LSS och LASS. Efter att jag hade minutiöst och ytterst noggrant i detalj redogjort för mina assistansbehov och försämringar ställer sig den surmulade tanten upp och säger föraktfullt, nästan högtravat, att jag måste förstå att de inte har råd att förse mig med sällskapsdamer.

Magen knöt sig, tinningarna pulserade, och innan jag hann explodera hör jag henne säga att hon minsann visste att jag kunde stå. Och att hon dessutom trodde att jag kunde gå för hon hade sett mig stå upp när jag var på altanen. Jag måste ha sett ut som ett fån eftersom jag kände hur min mun öppnades och jag hade ett stort gap i ansiktet. Hon fortsatte med följande mening innan hennes leende arbetskamrat stoppade henne, ”Jag köper inte att du vill vara mer behjälplig eller ta hand om din son eller ditt hem plus att din fru visste väl om vad hon gav sig in på när hon blev ihop med dig och skaffade barn med en som…”, med att ta sin kollega i armen och dra med sig henne ut i hallen. Där återfick jag mitt mål i mun och bad henne fara åt helvete. Med andra ord så fick jag AVSLAG på grund av att en kommunaltant inte hade någon aning om vad hon talade om. Hon saknade givetvis kunskap i reumatologi och tog för givet att jag lurade eller fuskade till mig mina timmar och nu var jag på väg att fuska till mig ytterligare timmar.

Det hemska i denna sorgliga historia är att det kom fram att hon plus några andra kollegor till henne hade suttit i byggnaden mitt i mot där jag, plus en annan brukare, bor och spionerat på oss.

Något år senare var samma kärring, ursäkta uttrycket, hemma hos mig tillsammans med en annan kollega. Fast denna gång hade jag lagen på min sida men trots det försökte hon nästan ordagrant med samma sak men tystades av sin kollega som frågade henne om hon ville se till att de blev stämda. Plus att jag bad henne återigen fara åt… det varmare stället..! Jag fick mina timmar till sist, men det efter att ha missat en tid med min son som aldrig mer kommer tillbaka, fast nu var min son 4 år och några månader plus att hans mamma och jag låg i skilsmässa. Ibland kan jag inte låta bli att undra hur det hade kunnat gå om..?

Det är okunskap som denna jag är rädd för. Om allmänheten eller nitiska handläggare från försäkringskassan eller polisen utan någon som helst aning om varken funktionsnedsättning, sjukdomar eller hur det är att leva med personlig assistans kommer ”göra sin plikt” mot oss alla fuskare. Denna kommunala tjänare var helt övertygad om att jag inte var i behov av så många timmar. Jag kan bara säga att ingen, INGEN I HELA VÄRLDEN, skulle vara gladare än jag, (jo, möjligtvis min son), om jag hade ett lägre behov av assistans. För det är så in i helvete jobbigt att ha ”främmande” personer hemma hos sig när man sover, vaknar, skiter, duschar, klär sig, städar, handlar eller lagar mat, äter. Det är till och med jobbigt att behöva ha personlig assistans och skicka hem dem tidigare bara för att man vill ”plötsligt” ha egen tid, antingen om det är för att lusten faller på eller om man håller på bli tokig på att aldrig få va solo. Så fort jag känner mig lite bättre i fler än fem, sex eller kanske 14 dagar, tänds hoppet om att kunna gå ner i assistanstid.

Sätt dit assistansföretag som är uppbyggda genom fusk. Sätt också dit alla riskkapitalister och deras högst tveksamma ”alla till buds stående medel” för att uppnå vinstdrivande företagsverksamhet inom LSS och personlig assistans. Det är dom som föder den organiserade kriminaliteten i LASS och LSS men eftersom dagens politiker, ja även de rödgröna , gnuggar händerna i hopp om att dessa riskkapitalister skall minska kostnaderna får de hålla på hur dom vill. En fundering jag har är hur politiskt förankrad den totalt larviga och fiktiva summan 10 miljader i fusk är. Politikerna skulle hoppa jämfota av glädje om LASS verksamheten skulle minska med liknande belopp.

Sedan minns jag också en tid då en hel del kommuner som ”vägrade” återbetala överblivna assistanstimmar till staten när det var dags för avräkning. Det ”fusket” måste ha kostat skjortan.

Vilken summa ”fusk spanarna” än kommer fram till är en del rotad i kollektiva avtal och i ett försök för en minoritet, människor med stort assistansbehov, att leva ett så normalt liv man kan fast man har ett så kallat omfattande funktionshinder.

Visst ska vi ta oseriösa och fuskande företagare på fullaste allvar och hänga dem högt – men se till att inte assistansbrukare och vi som arbetsleder vår personliga assistans också blir lidande vilket är ack så vanligt.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3 4 5 6