Är vi funkisar kriminella?

illustrering av en kostymklädd man med snål blick som sitter på en säck full med mynt.

Enligt vissa skulle fusket inom personlig assistans hamna på summor runt 10 miljarder kronor, vilket är absurt. Det skulle innebära att cirka en tredjedel av hela assistansreformens kostnader inte är verkliga. Det skulle också innebära att betydligt fler av landets funktionsnedsatta är kriminella och fuskar än övriga befolkningen. Om ni läser bloggen Ordinationer skulle fusket, enligt bloggaren, inom personlig assistans täcka kostnader för 30-40 000 undersköterskor. Hm, när jag räknar lite snabbt så kostar 30 000 undersköterskor på heltid med en lön på 20 000 kr/mån kostar cirka 9,36 miljader med inkluderande arbetsgivaravgifter.

Angående fusk och undersköterskor och barnsköterskor och alternativet till personlig assistans som hette boendeservice, på den tiden, så minns jag flertalet somrar där boendeservicen belamrades med vikarier och hur dessa gjorde upp egna scheman så de skulle kunna gå hem tidigare genom att de täckte upp för varandra. Jag vet att detta uppdagades och att inget gjordes. Ingen vet hur mycket detta kostade skattebetalarna. Ingen fick sparken utan de lovade att aldrig göra så igen. Sedan kom nästa sommar…

Plötsligt kommer jag att tänka på en händelse som också är sann och som inträffade någon gång mellan åren 1990 – 1994. (Lagen om Assistans togs av en enig riksdag 1994).

Men först lite bakgrundsfakta om mig: Jag är i skrivande stund 48 år. Vid 2 års ålder blev jag barnreumatiker. Jag är användare av elrullstol och en mängd andra hjälpmedel. Jag har mycket lite rörlighet i min kropp som också är en smärtsam fysik. Vissa dagar är jag bättre, lite mindre smärta och lite mer rörlighet, men så pass lite att ni läsare inte skulle märka skillnad. Jag har haft personlig assistans sedan 1990 då jag och mitt ex skulle bli föräldrar. Jag kom överens med kommunen att ta hand om min assistans, mitt så kallade hjälpbehov, själv istället för att boendeservice som ville förbjuda partnerskap och att vi skulle bli föräldrar. Min partner var en före detta anställd på boendeservicen – så snacka om att cheferna och personalen hade huvudbry nu när en ”inneboende” skulle bli pappa. Jösses! Vilken panik det blev!! Vem skulle byta blöja? Skulle de behöva diska eller laga mat åt min fru eller mitt barn? Ingick det verkligen i deras arbetsuppgifter?

Jag hade inga svårigheter att få kommunen att godkänna personlig assistans genom arbetsgivaren och kooperativet Stil. Ännu gladare blev de när jag/vi flyttade två månader efter min sons födelse.

Jag blev beviljad åtta timmar om dagen, efter hårda förhandlingar mot två (2 st) chefer från kommun och socialservicecentralen som jag fick hålla i själv. Efter något år eller två hade jag blivit sämre plus att min son hade blivit större så jag sökte fler timmar. Hem kom två personer, en trevligt leende kvinna i 35 års ålder och en surmulen icke leende kvinna i 50 års ålder, som jag skulle motivera mitt assistansbehov för. Efter fika och allmänt snack började vi så prata om mitt assistansbehov och utredningen som sedan skulle resultera i LSS och LASS. Efter att jag hade minutiöst och ytterst noggrant i detalj redogjort för mina assistansbehov och försämringar ställer sig den surmulade tanten upp och säger föraktfullt, nästan högtravat, att jag måste förstå att de inte har råd att förse mig med sällskapsdamer.

Magen knöt sig, tinningarna pulserade, och innan jag hann explodera hör jag henne säga att hon minsann visste att jag kunde stå. Och att hon dessutom trodde att jag kunde gå för hon hade sett mig stå upp när jag var på altanen. Jag måste ha sett ut som ett fån eftersom jag kände hur min mun öppnades och jag hade ett stort gap i ansiktet. Hon fortsatte med följande mening innan hennes leende arbetskamrat stoppade henne, ”Jag köper inte att du vill vara mer behjälplig eller ta hand om din son eller ditt hem plus att din fru visste väl om vad hon gav sig in på när hon blev ihop med dig och skaffade barn med en som…”, med att ta sin kollega i armen och dra med sig henne ut i hallen. Där återfick jag mitt mål i mun och bad henne fara åt helvete. Med andra ord så fick jag AVSLAG på grund av att en kommunaltant inte hade någon aning om vad hon talade om. Hon saknade givetvis kunskap i reumatologi och tog för givet att jag lurade eller fuskade till mig mina timmar och nu var jag på väg att fuska till mig ytterligare timmar.

Det hemska i denna sorgliga historia är att det kom fram att hon plus några andra kollegor till henne hade suttit i byggnaden mitt i mot där jag, plus en annan brukare, bor och spionerat på oss.

Något år senare var samma kärring, ursäkta uttrycket, hemma hos mig tillsammans med en annan kollega. Fast denna gång hade jag lagen på min sida men trots det försökte hon nästan ordagrant med samma sak men tystades av sin kollega som frågade henne om hon ville se till att de blev stämda. Plus att jag bad henne återigen fara åt… det varmare stället..! Jag fick mina timmar till sist, men det efter att ha missat en tid med min son som aldrig mer kommer tillbaka, fast nu var min son 4 år och några månader plus att hans mamma och jag låg i skilsmässa. Ibland kan jag inte låta bli att undra hur det hade kunnat gå om..?

Det är okunskap som denna jag är rädd för. Om allmänheten eller nitiska handläggare från försäkringskassan eller polisen utan någon som helst aning om varken funktionsnedsättning, sjukdomar eller hur det är att leva med personlig assistans kommer ”göra sin plikt” mot oss alla fuskare. Denna kommunala tjänare var helt övertygad om att jag inte var i behov av så många timmar. Jag kan bara säga att ingen, INGEN I HELA VÄRLDEN, skulle vara gladare än jag, (jo, möjligtvis min son), om jag hade ett lägre behov av assistans. För det är så in i helvete jobbigt att ha ”främmande” personer hemma hos sig när man sover, vaknar, skiter, duschar, klär sig, städar, handlar eller lagar mat, äter. Det är till och med jobbigt att behöva ha personlig assistans och skicka hem dem tidigare bara för att man vill ”plötsligt” ha egen tid, antingen om det är för att lusten faller på eller om man håller på bli tokig på att aldrig få va solo. Så fort jag känner mig lite bättre i fler än fem, sex eller kanske 14 dagar, tänds hoppet om att kunna gå ner i assistanstid.

Sätt dit assistansföretag som är uppbyggda genom fusk. Sätt också dit alla riskkapitalister och deras högst tveksamma ”alla till buds stående medel” för att uppnå vinstdrivande företagsverksamhet inom LSS och personlig assistans. Det är dom som föder den organiserade kriminaliteten i LASS och LSS men eftersom dagens politiker, ja även de rödgröna , gnuggar händerna i hopp om att dessa riskkapitalister skall minska kostnaderna får de hålla på hur dom vill. En fundering jag har är hur politiskt förankrad den totalt larviga och fiktiva summan 10 miljader i fusk är. Politikerna skulle hoppa jämfota av glädje om LASS verksamheten skulle minska med liknande belopp.

Sedan minns jag också en tid då en hel del kommuner som ”vägrade” återbetala överblivna assistanstimmar till staten när det var dags för avräkning. Det ”fusket” måste ha kostat skjortan.

Vilken summa ”fusk spanarna” än kommer fram till är en del rotad i kollektiva avtal och i ett försök för en minoritet, människor med stort assistansbehov, att leva ett så normalt liv man kan fast man har ett så kallat omfattande funktionshinder.

Visst ska vi ta oseriösa och fuskande företagare på fullaste allvar och hänga dem högt – men se till att inte assistansbrukare och vi som arbetsleder vår personliga assistans också blir lidande vilket är ack så vanligt.

Ta hand om er!
Nalle

Grundläggande ”mänskliga” behov

Jag har funderat på en sak (som jag återkommer till lite längre ner i texten) efter att ha pratat med min handläggare på försäkringskassan i ärendet att ompröva mitt beslut om jag fortfarande har rätt till personlig assistans. För oss som är beroende av personlig assistans vet att utredningar har duggat tätt sedan lagen klubbades igenom av en enig riksdag 1994. För att få personlig assistans måste man uppfylla försäkringskassans krav på tjugo timmars grundläggande behov i veckan. Sedan en tid tillbaka anstränger sig försäkringskassan allt oftare för att den sökande skall hamna under gränsen på tjugo timmar i veckan. Antagligen för att spara pengar och för att kommunen står för kulorna då. Och man är påhittig att tolka lagen till sin fördel.

Förut räckte det med att ha ett verkligt assistansbehov på 20 tim/veckan för att få personlig assistans. Även om antalet timmar i veckan fortfarande är 20 till antalet så använder försäkringskassan helt andra sätt att räkna ut minuter och timmar av det grundläggande behovet. Till våra grundläggande behov räknas hjälp med att tvätta och klä sig, äta mat, kommunicera utåt och förflytta sig, eller annan hjälp som kräver ingående kunskaper om den funktionsnedsättning du har. Det konstiga är att toalett besök står inte under grundläggande behov på deras hemsida. Jag hittar inget om det i alla fall men jag fick ingående frågor om mina toalett besök.

Det är minst sagt annorlunda nu!
Jag fick svara på hur lång tid mina besök på det allra heligaste tar. Sist hade jag tydligen uppgett cirka 30 minuter per dag. Jag började berätta för henne hur det hela går till för att själv få en tidsuppfattning. Jag får hjälp med förflyttning till och från toan, assistenten ger mig kissflaskan, drar ner byxorna och sedan tar det kanske cirka 20 minuter innan jag ropar på henne..! Här blev jag stoppad. Hon sa: Du får inte ta med tiden som du sitter på toaletten för då kan du sitta längre än du behöver för att få upp antalet timmar. Hon fortsatte: Hur lång tid tar dina måltider? Och här får du inte ta upp tiden som du tillagar maten eller dukar fram och inte heller diskning eller handling.

Alltså får jag inte räkna med den faktiska tid det tar för mig på muggen eller den tid det tar att laga och äta lunch och middag eller frukost och diska. Förr kunde man ta upp den verkliga tiden som saker och ting tog men idag ska jag klocka enbart det som försäkringskassan anser lämpligt och vara grundläggande behov. Jag ska med andra ord klocka hur lång tid assistansen tar vid varje grundläggande behov. Av med byxorna! Torka häcken! På med byxorna igen! In med maten i mun! Drick! Av med kläderna! Tvättning! På med kläderna! Jag ska helst också göra avdrag för de minutrar som jag gör något själv som att till exempel hålla duschen själv eller när jag tvättar de få kroppsdelar jag kan tvätta själv. Snacka om SJUKT!

Grundläggande behov vs grundläggande mänskliga rättigheter
Till grundläggande behov räknas INTE handling, städa, dammsuga o torka golv, damma, bädda sängen, tvätta och stryka, sy i skjortknappar, tvätta fönster, laga mat, diska, duka fram tallrikar och bestick och glas, eller att ta upp saker jag tappar, och det är skitsamma om jag behöver assistans med det eller inte. Det är möjligt att det inte räknas som grundläggande behov men det är fan ta mig ett grundläggande rättighet att få bli behandlad som människa och kunna få uppföra sig som en människa även om man har en funktionsnedsättning. Till grundläggande mänskliga behov borde räknas handla, städa, laga mat och att få äta från tallrikar med bestick och dricka ur glas och att få sitta på muggen den tid det tar, eller hur?

Men OM jag har 20 timmar eller mer i veckan av grundläggande behov efter försäkringskassans regler DÅ får jag ta upp saker som jag behöver assistans med och som jag nämner ovan.

Jag har haft ett assistansbehov mellan 16 – 20 timmar per dygn sedan 1995 men kan trots det inte låta bli att oroa mig för att bli av med denna rättighet.

Mina funderingar
Jag har funderat på varför och hur intellektuella politiker och deras sakkunniga och handläggare på försäkringskassan kan komma på sådana idiotiska regler för hur grundläggande behov ska räknas ut. Hur kan personer som är så pass intelligenta att de kan styra ett helt land samtidigt vara så intelligensfria att de tror att alla personer med funktionsnedsättningar ska passa in i en behovsmall som de håller på att arbeta fram som hjälpmedel för handläggarna på försäkringskassan? Det är minst sagt för bedrövligt att personer som har så stort inflytande på så många människors liv och livskvalité, (jag tänker givetvis på politiker och handläggare), som enkelt och lättvindigt kan förstöra personers liv genom att tolka lagar som de själva vill utan att själva bli straffade. De kan till och med bryta mot lagar utan straff åtminstone när det handlar om lagar och regler som rör funktionsnedsatta medborgare. Skäms på er!

För att klara av att få ta del av dina rättigheter är det bäst om du utbildar dig till jurist och framför allt att du håller dig frisk. Fiffigt va?

Ta hand om er!
Nalle

Taskigt självförtroende

1990 den första juli anställde jag min första personliga assistent. Kort därefter anställde jag en till. Tidigare var jag beroende av boendeservice och deras personal, något som var förnedrande och omänskligt. Livet jag då levde var i ett töcken av tacksamhet så ni kan säkert föreställa er att självförtroendet inte var på topp. Inte på långa vägar.

På den tiden, innan 1990, visste jag inte vad felet var eller varför jag mådde som jag gjorde? Jag mådde inte bra och var ordentligt destruktiv. Jag minns att jag till och med tyckte att boendeservice var toppen. Med åtta timmar assistans beviljade per dag hade jag till en början svårt att se vad jag kunde göra och hur jag på bästa sätt kunde använda mina assistenter. Vi människor har en förmåga att klä oss i vanans makt och vi har så lätt att nöja oss med det vi har. Speciellt om vi befinner oss i en beroendeställning och känner tacksamhet.

Till en början kände jag mig vilsen, lite som Bambi på hal is, allt var nytt och jag började göra saker jag tidigare inte hade kunnat göra på egen hand. Minnet efter min första barrunda och fönstershopping är förknippat med starka känslor. Visst hade jag varit på krogen tidigare men aldrig utan att behöva passa färdtjänst tider eller att jag kunde gå från krog till krog och vara ute en hel dag till sena kvällen. Självkänslan stärktes allteftersom. Jag började tro på mig själv för första gången som vuxen. Det dröjde inte länge innan jag hade ett jobb, skaffat familj och tagit körkort och köpt bil. Livet började le.

Jag började bli sämre. Mycket sämre med svår smärta och allt stelare kropp. Men trots det lekte livet och för första gången någonsin försvann mina tankar på min funktionsnedsättning och jag kände också en annorlunda syn från samhället. Av någon underlig anledning såg de mig först och funktionsnedsättningen sedan. Det reumatiska fanns fortfarande där men allt det som tidigare hade handikappat mig märkte jag inte av lika ofta tackvare min personliga assistans. Fast mellan åren 1990 och 1994 fanns en stark oro över att detta försöksprojekt med personlig assistans skulle upphöra och att allt skulle återgå till det vanliga igen. Då hade livet tagit slut för väldigt många. Fast å andra sidan så kanske Aftonbladet eller annan media hade rubricerat ”Politikernas bidrag till nya värdiga vägar att lämna in” med tanke på nutidens debatt om dödshjälp/självmordshjälp.

Men så kom 1994 och en enig riksdag klubbade igenom rättighetslagen LSS/LASS och många i vårt land var överlyckliga och kunde nu se ljust på framtiden. Trodde vi..!

Sedan den dagen har man praktiskt taget varje år utrett lagen och framför allt dess kostnader vilket har lett till försämringar på försämringar och nu är det så illa att personer som har personlig assistans med ett assistansbehov på 60 – 100 timmar i veckan blir av med sin personlig assistans. Mig veterligen har det inte varit ekonomisk kris sedan 1990 plus att det finns en stor utredning som påvisar att det är BETYDLIGT billigare med personlig assistans än den tidigare lösningen. Om detta hände mig skulle antagligen jag med inte vilja leva längre. Ah, dödshjälp, nu fattar jag!

Allt kan man inte mäta i pengar men även om politikerna nu gör det så finns det svart på vitt att personlig assistans är billigare och att både arbetsledarna/brukarna och assistenterna mår bättre av LASS än den tidigare ”omsorgen” där vi blev omyndigförklara och fråntagna vår stolthet och självförtroende. Men vadå, ge apan en banan så blir han glader.

Ta hand om er!
Nalle (är lite pisstoff, bara..!)

Äntligen en reaktion – UNDERBART..!

I ett flertal inlägg har jag kritiserat och berättat hur myndigheter, främst då försäkringskassan, många gånger gör riktigt fula saker för att kringgå gällande lagar i jakten på besparingar. Det har till och med rapporterats om försäkringskassor där handläggare som givit flest avslag har vunnit en slags vadslagningspott och blivit utsedd till veckans bästa handläggare vid fredags fikat. Att nedanstående förslag kommer från folkpartiet är inte så konstigt eftersom det var Bengt Westerberg, fd partiledare i folkpartiet, som var den drivande kraften till LSS och LASS. Jag kan inte annat än att applådera folkpartiets förslag till riksdagsbeslut. (Som ni kan läsa nedan eller på riksdagens hemsida – klicka här!Även om jag känner en viss oro över att det i slutändan kommer att visa sig inte vara annat än ett utspel i hopp om att förvirra och lugna ner oroliga LSS/LASS brukare.


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att i lag reglera rätten till assistansersättning för att kunna leva upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Motivering
Ett stort antal människor har fått en högre livskvalitet sedan den personliga assistansen tillkom 1994. Den har också bidragit till ökade möjligheter att delta i samhällslivet. Trots en kraftig kostnadsutveckling sedan starten framkommer i utredningen av assistansersättningens samhällsekonomiska effekter (Socialstyrelsen 2008 131 27) att personlig assistans ändå är en kostnadseffektiv åtgärd som därför borde utökas till fler. Förutom att ge personer med funktionsnedsättning ett värdigt liv som kan fyllas med mening skapar även LASS arbetstillfällen för unga, invandrare och andra personer som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Den har även bidragit till att personer med funktionsnedsättning kunnat inträda på den öppna arbetsmarknaden.

2005 övergick Försäkringskassan till en sammanhållen statlig myndighet med nya möjligheter att få enhetliga arbetsrutiner och tillämpningar. Försäkringskassan, precis som andra statliga myndigheter, använder sig av olika dokument för att föra ut intern och extern information. Det som enbart skickas ut internt är av den arten att det rör handläggning och administrativa rutiner.

Hösten 2007 publicerade Försäkringskassan ett så kallat informationsmeddelande (IM) på det interna datanätverket vilket fått mycket negativa konsekvenser för personer med funktionsnedsättning. Ett IM ska vara en källa till information internt till berörda handläggare om t ex betalningsrutiner och andra administrativa rutiner. Hösten 2007 var det istället ett rättsligt ställningstagande. När Försäkringskassan vill informera allmänheten om en ny rättslig tolkning ska den läggas ut på Försäkringskassans officiella hemsida som ett rättsligt ställningstagande. Denna gång var innehållet i IM 2007:161 inte avsett att tjäna som hjälp i de administrativa rutinerna utan var en specifik tolkning av hur en lag skulle tolkas. Tillämpningen innebar att enskilda personer fick färre assistanstimmar eller att de rent av drogs in. Detta fick ske trots att inga förändringar skett som skulle ha föranlett en minskning eller indragning. Detta utgör en fara för rättssäkerheten. Kritik har framförts kring denna hantering.

Denna nya tillämpning från FK har bland annat inneburit att man som individ inte längre har rätt att få hjälp med de grundläggande behoven trots att man behöver hjälp med t ex av- och påklädning, med måltider mm. Den nya handläggningen innebär i realiteten att man inte längre har individens behov och integritet i fokus.

Försäkringskassans linje har drivits sedan 2007. I juni 2009 föll en dom i Regeringsrätten mål nr 5321-07, 2009-06-17 som kommer att få omfattande negativa konsekvenser för många personer med funktionsnedsättning. I domen snävar Regeringsrätten in begreppet grundläggande behov till att enbart gälla ”… sådana hjälpbehov som uppfattas som mycket privata och känsliga för den personliga integriteten och där den funktionshindrade måste anses ha ett särskilt intresse av att kunna bestämma vem som ska ge sådan hjälp och hur den ska ges”. Detta innebär i praktiken att handläggaren bedömer vad som är privat, känsligt och när det finns ett särskilt intresse att själv få bestämma och inte den enskilde själv. På detta sätt fråntas individen rätten att fatta beslut om det som är mest privat, vilket i högsta grad torde kränka den personliga integriteten.

Precis som Försäkringskassan har Regeringsrätten också en restriktiv bedömning av de grundläggande behoven i LSS. Delaktighet i samhällslivet, självbestämmande och jämlikhet i levnadsvillkor som var ledord vid tillkomsten av LSS hamnar nu helt i skymundan. En grundbult i LSS återfinns i 7 § där individens rätt till goda levnadsvillkor lagfästs. Begreppet ”goda levnadsvillkor” innebär att en persons livssituation ska jämföras med en person utan funktionsnedsättning. Detta för att syftet med lagen ska kunna förverkligas; man ska kunna leva som andra. I förarbetena till LSS står att en sammanvägning av medicinska, sociala och psykologiska faktorer ska göras. Detta visar på att det krävs en helhetssyn. Försäkringskassans och Regeringsrättens tolkning visar dock på motsatsen.

FN:s internationella konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs av Sverige hösten 2008. I artikel 3 i denna konvention ligger principerna om icke-diskriminering, fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället, lika möjligheter och principen om individuellt självbestämmande innefattande frihet att göra egna val samt enskilda personers oberoende. Genom Försäkringskassans och nu senast genom Regeringsrättens prejudicerande dom diskrimineras personer med funktionsnedsättning vad avser möjligheten att bilda familj, att arbeta och att kunna leva ett liv i övrigt som är jämlikt andra. Den nya tolkningen av LSS kring tolkning av de grundläggande behoven går stick i stäv mot FN-konventionen.

För att garantera personer med funktionsnedsättning deras mänskliga rättigheter måste rätten till arbete, att bilda familj och i övrigt kunna leva jämlikt lyftas in i LSS.

Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Stockholm den 2 oktober 2009

Maria Lundqvist-Brömster, (fp)
Agneta Berliner, (fp)
Solveig Hellquist, (fp)
Barbro Westerholm, (fp)

Texten har jag snott från riksdagens hemsida. Se länken i ingressen.

Jag kan inte låta bli att återigen börja hoppas lite på framtiden. Eller vad tycker ni andra som är insatta i detta ämne?

Ta hand om er!
Nalle