Tag Archives: läkarintyg

Sju långa veckor

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

För cirka sex veckor sedan var försäkringskassans handläggare hemma hos mig för att göra en två års omprövning av rätten till personlig assistans – och jag väntar fortfarande på ett beslut. (Läs förra inlägget!) När handläggaren sa adjö efter två timmars utfrågning hade jag hunnit bli integritetskränkt, förnedrad, orolig och duktigt förbannad. Mentalt var jag som ett urlakat lingon och hade svårt att hålla tillbaka ilskans tårar. En psykisk misshandel hade ägde rum, här i mitt hem.

I samma stund som lägenhetsdörren slog igen efter handläggaren blev jag omsluten av ett stort vakuum, det blev så tyst både i och utanför huvudet, det var nästan lite kusligt. Men efter en stund började hjärnan att fungera igen och när tankeverksamheten hade kommit igång mindes jag att hon sa, ”Glöm inte att ordna med läkarintyget och att du talar om för läkaren att ta med det vi har pratat om. Det är viktigt att det står samma saker som du har sagt.” Det räcker tydligen inte med ett vanligt läkarintyg och att utsättas för en kränkande och obehagligt närgången utfrågning i flera timmar om vilka mina assistansbehov är och hur lång tid de tar. Nej, dessutom vill de att jag ska diktera för min läkare, en specialist på reumatologi, vad han ska skriva i läkarintyget om mig till försäkringskassan.

Inget ansvar tack!
De som bestämmer på försäkringskassan tolkar lagen beroende på vilka politiska direktiv de får så självfallet är det politikerna som först och sist bestämmer hur lagen efterlevs, oavsett vad de själva säger. Jag undrar om politikerna börjar bli nojiga eftersom de under flera år nu har givit försäkringskassan direktiv att spara pengar på den personliga assistansen. Något som fortfarande sker utan att de tar något större ansvar för de fruktansvärda konsekvenser det har medfört. Det är många funktionshindrade medborgare som drabbas hårt genom att de har blivit av med sin lagliga rätt till personliga assistans. Helt eller delvis. På grund av denna omänskliga behandling är det en omöjlighet för många att söka jobb, hur ska man kunna arbeta utan assistans, plus att det ryktas om att en del har till och med tvingats sluta arbeta eftersom det inte längre går att leva ett självvalt och självständigt liv.

Fiffigt värre med strutspolitik
Av ren nyfikenhet undrar jag vilken politiker som vill, eller som kommer, stå där framför kameran, inför media och folket, och förklara för landets väljare varför en stor grupp människor i Sverige inte är värda sitt medborgarskap och att kunna leva ett självvalt vanligt liv med allt vad det innebär. Fast det är klart, det kanske blir som vanligt att politikerna klarar sig undan ansvaret genom att köra sin fiffiga strutspolitik. För är det inte så i den svenska politiken att lyfter man inte frågan finns inte heller några problem. Med andra ord, det man väljer att inte se finns inte. Eller kanske är det så att de tycker att strutspolitik inte är den bästa vägen då det trots allt är val nästa år? Vi får väl se?

Jag vet bäst!
Ju mer jag tänker på handläggarens närgångna utfrågning och läkarintyget ju olustigare blir det. När jag talade om för min läkare vad han skulle skriva kändes det fel och hur tokigt som helst. Det tyckte han också men så länge sanningen inte förvanskades var det okej för honom att lyssna på vad jag hade att säga. Tack o lov! Om han hade blivit förbannad hade det kunnat resultera i att jag inte fick ett läkarintyg som tillstyrkte det assistansbehov som jag har vilket skulle kunna leda till katastrof. Jag undrar hur försäkringskassan i sin vildaste fantasi kan tro att dom eller någon av mina läkare ska veta om vilka assistansbehov jag har? Det finns bara en människa här i världen som vet vilka det och det är jag. Trots allt så vet jag bäst vad jag behöver.

Med allt detta snurrande i huvudet och med vetskapen om att många andra i min situation har blivit av med sin assistans så går dagarna väldigt långsamt. Den ena dagen har jag ångest över att handläggaren kommer ta bort min personliga assistans och andra dagar känns det lite bättre. Känslan av att ha blivit förnedrad och kränkt finns förvisso kvar, även om det börjar avta lite och inte alls känns lika aktuellt. Men att vänta på detta jävla brev från försäkringskassan, som har mitt liv i sina händer, är ren terror och river upp allt varje dag. Den psykiska misshandeln tycks fortsätta och går nu in på sin sjunde vecka. Håll tummarna är ni snälla! Jösses, vad rättssäkert det lät! Eller inte.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Ha tjockhud och ge aldrig upp!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

I hela mitt liv, från sex års ålder och framåt, har sjukhusvistelser kantats med sjukgymnastik och arbetsterapi och miljontals provtagningar. Kanske inte miljontals men känslan av att det är så många blodprovsnålar och sprutor som har stuckits in i armar, ben, fötter, höfter och rygg finns där. Efter att ha opererats första gången vid tolv års ålder har jag hunnit med fler än tjugo operationer och med ett flertal ledproteser i min kropp såsom axel, armbåge, höfterna och knäna blir det säkert ett par operationer till innan träfracken tas på.

Vad är det med det då, kanske du frågar? Inget alls, svarar jag då. Inte mer än att det har varit och är förbannat jobbigt att ha en sjukdom som reumatism och att hela tiden bli sämre och att behöva genomgå en massa operationer för att om möjligt utöka oddsen i den ojämna fighten mellan mig, min kropp och sjukdomen. En sjukdom som har gett mig mitt funktionshinder. Och en elrullstol. Cool, ha..? Men det är sant att det är inte det värsta. Sjukdomen alltså. Den har jag lärt mig att leva med. Jag kanske inte riktigt har förlikat mig med försämringarna som numer har blivit så pass svåra att de ibland är mer eller mindre livhotande. Försämringarna är jobbiga – men inte jobbigast!

Nej, det som gör livet tungt. Det som får mig att tänka både en och två gånger och att leta med ljus och lykta om morgonen efter anledningar till att uthärda ytterligare en dag, är samhällets attityder gentemot funktionshindrade och då speciellt försäkringskassan. Jag hatar att det har blivit så här. När jag orkade arbeta så fungerade livet bra. Då hade jag råd att leva. Men om man har en sjukdom eller ett funktionshinder som gör det omöjligt långa perioder att vara arbetsför kommer förnedringarna som ett brev på posten. Bokstavligt talat.

Det finns en mängd stöd och hjälp som man kan få om man är en funkis. Men det förutsätter att du vet dina rättigheter och är beredd att sitta i telefon för att prata med en massa olika handläggare för olika saker. Förr hade du en handläggare på försäkringskassan som hjälpte dig med allt de kunde bistå med gällande dina rättigheter. Idag ska du prata med en handläggare om assistansersättning, en om handikappersättning, en om bostadstillägg och om du har barn en handläggare för bostadsbidrag. Sedan har du en handläggare för sjukersättningen, den som jag kallar för sjukpensionen och en för bilbidrag och anpassningsbidrag till bilen. Sedan har du hjälpmedelscentralen och bostadsanpassningsbyrån eller vad det kan heta nu för tiden? Sedan har du färdtjänstnämnden och Länsstyrelsen. Och allt detta är bara en del av hela kakan som du kan behöva hjälp med.

En av anledningarna till varför försäkringskassan slutade med att en handläggare skulle bistå med den hjälp man kan behöva var, enligt en handläggare jag pratade med, för att inte ens de kunde lära sig alla regler och kunde därför inte vara behjälplig. En annan anledning enligt samma källa var att det blev för dyrt eftersom handläggaren fick en helhetsinsyn hos personen och kunde därför inte neka den sökande lika enkelt. Fiffigt va?

Sedan har du alla läkarintyg som försäkringskassan, länsstyrelsen och andra statliga instanser kräver, ett intyg till sjukersättningen, handikappersättningen och bostadstillägg och de skall förnyas varje gång du måste söka på nytt, en läkare som ska skriva intyg till varför du behöver så stor lägenhet pga hjälpmedel, sedan behöver du läkarintyg för att få färdtjänst och läkarintyg till bilbidrag, m.fl.. Och så  fort du är klar så börjar eländet om någonstans eftersom tiden för det beviljade ”stödet” har löpt ut. (Le din jävel livet leker ju!)

Det gäller att se det komiska i det hela, fast ibland är det svårt. Speciellt när man måste motivera inför kritiska ögon som misstror en i situationer där man är som mest sårbar med intima uppgifter och sådan information som man aldrig annars skulle dela med sig, och det till en främling som skiter i om den sökande får den hjälp han/hon är berättigad till. Det är mer än jobbigt och förnedrande. Det är kränkande.

Nu har jag fått klaga av mig lite. Så det är inte sjukdomen, funktionshindret som är värst. Det är den förnedrande attityden och diskrimineringen jag som funktionshindrad blir bemött av från staten och dess tjänstemän för att kunna utöva mina rättigheter och skyldigheter.

Nej, nu ska jag fly undan verkligheten ett tag. Det börjar en film jag vill se innan jag ska försöka övertala mig själv att våga somna.

Ta hand om er!
Nalle

att leva upp till våra skyldigheter och rättigheter där en persons fysiska och psykiska svårigheter förr satte stopp för en naturlig gemenskap.
Share Button