Dumt nog öppnade jag min dörr

Jag har verkligen lärt mig mycket. Livet har läxat upp mig med ödmjukhet och samtidigt hånat mig genom att sätta på mig dumstrutens vara. Där insåg jag att kärlekens tårar lätt kan glöda samman två själar, eller bränna dig så illa om du ej är vaksam att du inte längre känner dig förmögen att älska. Aldrig igen. Lika enkelt kan din allra käraste släcka förälskelsens eld du så länge saknat, och det fort – innan du ens hinner känna att ditt hjärta redan har börja leta efter nytt syre att andas ihop med.

Dessa nya andetag ger hopp om att åter få glöda, att hitta henne – hon som alltid skall vara vid din sida, en kärlek och vän som får evigheten att kännas allt för kort, plötsligt rider vi där längs med lyckan på livets vågor. Där ord, hur dyra och heliga de än är, saknar värde utan uppbackning av hjärtats agerande och gemensamt handlande.

Jag har verkligen lärt mig mycket. Klädd i kärlekens färg märker jag att denna soldat har blivit sårad, en vän knackade nyss på min dörr. Dumt nog öppnade jag. Dumt nog släppte jag in henne, in i mitt trasiga hjärta där minnen från historiska slag fortfarande bjuder på obekväma vägar som smärtar vid beröring. Dumt nog öppnade jag min dörr. Ej beredd kläddes jag i den rödaste av färger, med dörren på vid gavel, jag öppnade min dörr. Men aldrig mer. Aldrig mer.

Ta hand om er!
Nalle

Share

Snart

När höstens nyckfulla vindar leka med fallande löv, och årstidens mörker lägger sitt tunga ok på våra axlar om längtan efter det ljusa, efter det som precis varit, brukar de som i vinden dansar så brandgula och vackra skänka ett lugnande besked, när de färglägger höstens våta mark, att snart är hon här igen.

Innan vårens sol kommer med hopp om tidig sommar, lättklädda skönheter som fångar nyfikna och förfärande blickar från gammal och ung, där glass strutarnas små gulliga konungar möter dig med lyckliga kladdiga leenden i alla tänkbara smaker, och sommarnattens dofter lockar ut även den ensamma till helande promenader – skall vinterns vita täcke ge oss tystnadens tid, en stund för reflektion och eftertänksamhet, allt medan barnen leker – se upp i backen, fem hål i naken!

Snart är vintern här. Igen!

Ta hand om dig!
Nalle

Share

Jag är också värd

Allt oftare tar historiens erfarenheter mig med på nattliga äventyr där längtan efter närhet och bekräftelse är så bedövande att jag lätt hamnar vilse bland mina känslor, hopp och drömmar.

Så enkelt jag formar pannan i brydda veck, fastän jag med förnuft kan utplåna fördomarnas trasiga själar och deras glåpord, se förbi attitydernas förfall och det helvete dessa åstadkommer här i vår värld, i förnuftets vara tar jag gladeligen emot av livets mumma, och smakar så gärna på alla gåvor sprungen ur kärlek och lyckans brunn. Även om du och tiden anser mig icke värd slickar jag mig om munnen nöjd.

Därför ser du min förundran när ångesten knackar på min dörr.

Så enkelt jag formar min trasiga självkänsla, en gåva ifrån djupet av mitt hjärta, en till ifrån min själ – det är dags min vän att smida planer på att profitera, ty jag har blivit en snäll stackare vars omtänksamhet tas för dumhet, en dåre att utnyttja, jag hatar när ord och handling sårar istället för att förbanna och uppröra, för att jag och mitt obesvarade värde letar efter styrka, bekräftelse och kärlek, att ge utan anledning.

Därför ser du tårar trilla när du misstänksamt slänger bort min gåva.

Se, min kärlek målar de vackraste av dukar, känner du hur våra hjärtan skrattar när vi möts, hur vi båda lyser upp i varandras närhet? Kärleken skrämmer mitt förstånd. Hur skulle inte jag kunna vara värd när jag känner? Hur fantastiskt plågsamt det är när våra själar är i samma rum, när vår existens flyttar fram tid, vett och sans. Du gör mig så dum. Så visst fan är jag värd – är du?

Share

Varje morgon, att leva. Igen!

Det har pågått under så lång tid nu, att min fysik och själ slåss om rätten att bejaka sina egna intressen och behov. Och i mitten finns jag, pappan, med sitt subjektiva väsen. Att slåss med sig själv av skäl som att få finnas till är säkert legitimt men är också ett stort slöseri med energi när all kraft behövs till att besegra besvärligheten till att vilja existera. Varje morgon.

Oj, vad det här inlägget verkar bli mörkt och tungt. Men ge dig lite tid. Efter något stycke kommer mungiporna att glida upp mot öronen och innan du vet ordet av ler du.

De flesta, som är föräldrar, förstår när jag säger att jag skulle göra och ge precis allt för min son och hans välbefinnande. (Detta påstående gäller förstås inte föräldrar som i denna stund håller på att formulera en annons på Blocket med följande text: ”Illbattingar säljes billigt.”). Att jag älskar min son över allt annat här i världen är inget påstående som får ögonbryn att höjas direkt. Inte heller att kärleken till sina barn är en mycket effektiv livsmotor och en av våra starkaste känslor. Faktum är att i många år var det allt jag behövde för att ge smärtan en pung spark och orka komma upp om morgnarna.

Fast åren går. Kärleken till min son fyller tjugo år i sommar och navel strängen är så lång den kan bli. Den har börja brista på sina ställen och det är precis så det ska vara.

Jag har funderat på lämplig present till min tjugoåring? Hade jag en massa kulor, (kulor är stockholmska och betyder i detta avseende pengar), vore allt mycket enkelt. Då hade han fått en flådig bil och en grundplåt till körkortet. Men som fattig svenne vad köper man då? En resväska och ett SL-kort, eller? (Jaha, där åkte mungiporna upp en bit, eller?)

Eftersom det bara har varit han och jag här hemma har vi blivit extra tajta. Inget konstigt med det. Även om det inte är hans jobb som son så tror jag nog att han kommer oroa sig lite för hur det kommer att gå för farsan den dagen då han flyttar hemifrån. Min oro har typ redan börja men så är det ju också mitt kneg som farsa.

Som jag nämner i början händer det allt oftare att faderskärleken inte är tillräckligt för att få igång viljans startmotor att komma upp och igång på morgnarna. Speciellt de dagar jag med enkelhet skulle kunna svälja ett apotek bara för att orka stiga upp. Dessa dagar kan man ge sig fan på att moment 22 knackar en i bakhuvudet och att eftermiddagen hittar en golvad och utslagen. Summan av kardemumman: ”Ibland är spontant leverne inget att hurra för.”

De gånger jag inte hittar någon anledning till att fortsätta är utmaningen extra stor att komma upp på morgonen. I det tysta ligger jag gömd under täcket och försöker ljuga ihop anledningar till varför just denna ”härliga” dag kommer bli speciell och värd att besöka. Förr räckte det med att höra Johannes. I och för sig förvånas jag över hur lättlurad och förbannat nyfiken människan är, och tur är väl det för hur skulle jag annars klara av att lura mig själv att fortsätta narras varje morgon, där jag ligger under täcket, att bara du kommer upp så ska du se att något fantastiskt kommer hända. (Ja, jag vet. Men jag har aldrig sagt att jag är smart).

Okej, det är inte speciellt upplyftande att skriva om det här. Det kanske inte är så kul att läsa heller. Men jag tror att det kanske kan hjälpa någon där ute i etern att förstå att livet inte är värre eller mer än vad man själv gör det till. Okej, om smärtan hånler och triumferat visar dig den enkla vägen till flykt och galenskap ska du vara på din vakt. Det finns inget negativt eller fel att be om hjälp. Jag lovar. Jag har gjort det många gånger.

Nej, det är inte alltid så enkelt, även om det är betydligt roligare, att skriva om de dagar när jag spottar på den enkla vägen och visar fingret åt galenskap. De gånger går jag segrande hela vägen hem. Värken har jag lagt i en påse som jag har slängt över axeln bak på ryggen, och där i leker kärleken till livet och morgondagen ler starkare än solens strålar. När jag så önskar låter jag erotiken hälsa på och tillsammans dansar vi på sommaräng, med löfte om evig vänskap vi älskar och ger varandra det vackraste vi har.

Tiden har kommit då jag ska börja prioritera mitt liv och välbefinnande. Min son, min eviga stolthet, har börja prova sina vingar. Och jag ska åter lära mig att leva som man. Hur man nu gör det? Jag tror jag vet. Jag tror jag vet det nu!

Ta hand om er!
Nalle

Share

Ge henne ditt hjärta

Se upp! Hon leker i lyckans rus. Se hur hon ler och skrattar. Har du någon gång iakttagit en kvinna i förälskelse? Har du följt hennes rörelser, från de små och allra minsta rörelser till hennes piruett och yviga dans hon tillägnar livet och allt det underbara? Hon skulle lika gärna kunna vara drucken av flertalet glas vin eller helt nykter och fri från druvans drycker. Hon är berusad av livets nektar och förälskelsens förrädiska druvor. Efter förälskelse kommer kärlek och vänskap sedan…

På en femkrona snurrade hon runt med känslorna, och lika naturligt och innerligt som hennes piruett klöv hon Amors pilar och stoppade dess budskap med föraktad och vass tunga. Som två i en klippte hon sönder vårt kärleksband och slog dolken i ryggen, fast hennes hånfulla leende är fastbränd i mitt minne berusar fortfarande hennes förrädiska druvor och dans. Och jag kan bara slicka mina sår som fortfarande svider efter år av plåster och bandage.

Om du någon gång ser en kvinna i förälskelse, om du förförs av hennes rörelser och dans, om du har smakat på förälskelsens förrädiska druvor och redan blivit förförd – ge henne ditt hjärta frivilligt innan hon tar det ifrån dig och utan pardon trampar sönder det. Om du en vacker dag går omkring med en tom känsla i bröstet och du letar efter något – bli ej förskräckt! Du kommer hitta ditt hjärta så småningom. Du kanske inte känner igen det först, det kanske känns för litet men är bara lite skamfilat och tillplattad. Så ge ej upp! En dag kommer hjärtat ditt slå och älska igen.

Ta hand om er!
- lite sad idag.
Nalle

Share