Privata tankar och öppna känslor

Efter middagen gick jag på en promenad. Okej då, jag och tillhörande bihang. (Asgarv) Jag och min personliga assistent, of course..! Vi småpratade och hade det allmänt trevligt. Promenaden var vad jag behövde. I stort sett. Även om det finns ett par saker jag hade värdesatt och kanske behövt betydligt mer än en promenad och ett givande samtal så finns det ju gränser för vad som ingår i en personlig assistents arbetsuppgifter. (Blink, blink). Men det är en annan story som vi absolut inte ska ta upp här och nu i detta forum.

Vi fortsatt vårt samtal efter att ha kommit hem. Det kan inte vara lätt att jobba som personlig assistent. Inte i dessa tider. Speciellt inte om man är en person som har hjärtat på rätt ställe och som har förmågan att bry sig om sina medmänniskor. Hur som helst så kan det i alla fall inte vara lätt att jobba här hos mig. Jag tänker på dessa fantastiska och fina assistenter, dessa otroliga kvinnor, som har arbetat här ifrån allt mellan åtta till tjugo år, och på allt ni har fått vara med om. Ni andra också.

Ibland blir jag knäsvag och faktiskt lite rädd för all den kunskap mina assistenter har och all information som de sitter på vad gäller mig, mitt liv och hur jag fungerar. Det är så otroligt mycket som de har fått tagit del av, (vare sig de velat det eller inte), när det gäller mitt liv och mitt välbefinnande. Och min sons. Alla positiva och negativa stunder, alla saker de fått höra och se, och all den glädje och sorg de har fått vara mitt i och med om, och alla känslor de har ställts inför och fått känna – bara för att de har jobbat här hos mig.

Ni har alla min största beundran och respekt. Och jag är glad att ni fortfarande finns här hos mig nu när livet återigen vill spela mig spratt och visa sig från sina minst fördelaktiga sidor. Det känns tryggt att några av er i min omgivning står stadigt och klarar av att ge och dela med sig av den erfarenhet ni har. Jag är rädd för att det kommer bli tuffare än vanligt och jag hoppas att jag kommer orka finnas där för er också. Fastän jag känner mig rätt så ordentligt mörbultad och är på väg nedför räkning och därför värdelös.

Men mycket kan ju hända än? Och jag hoppas att en del saker kommer ljusna efter detta telefonsamtal med försäkringskassan idag. Jag hoppas att jag inte kommer ha lika svårt att finna mening. Som sagt var mycket kan ju hända än..?

Ta hand om er!
Nalle

Varför känslor?

Vissa dagar kan känslor som man väl känner igen men inte har en aning om vad de heter eller är till för parkera i ens bröst. I mitt fall brukar dessa ur jobbiga känslor hålla mig på mattan i en hel dag. Om jag har otur existerar de i flera dagar.

Men varför har man sådana känslor? Vad är de bra till och vad heter de? Jag har själv ingen aning om varför de finns eller vad de heter. Jag vet bara att de flesta har dessa känslor då och då och att många känner igen sig när jag vräker ur mig de två ord som jag tycker gör känslorna rättvisa. Det är BLÄÄÄ och USCHLIG!

Om ni känner igen er genom mitt försök att sätta ord på känslorna och om ni dessutom skulle veta varför dessa känslor finns till får ni gärna berätta varför. Själv tycker jag dom bara är i vägen. De är onödiga och jobbiga och bakbinder mig och mina kreativa sidor. Det är inte ovanligt att det mesta känns onödigt efter ett tag. Och går det så långt är de destruktiva tankarna inte långt borta. Men än så länge säger jag bara:

..bläää och uschlig!

Ta hand om er!
Nalle

Är vi alla lika mycket värda?

Det är så många där ute i livet som slåss med känslorna att man inte duger som människa, man eller kvinna, eller är värd någon annans kärlek. Dessa destruktiva känslor är inte enbart specifikt för personer med funktionsnedsättningar även om det är många av oss som har färgats lite väl mycket av samhällets syn på personer med olika funktionshinder.

Att väldigt många av befolkningen har blivit, tyvärr måste jag säga, ytligare innebär inte att alla bara går på det yttre i sitt val av partner. Tack o lov! Men om vi tittar lite på hur det har sett ut fram till idag och då tänker jag på TV och veckotidningar plus reklam och filmer med Hollywood i mitten är det inte konstigt om väldigt många av oss konsumenter tror att man bara kan lyckas om man har en frisk, vacker och perfekt kropp. Och att lyckas fullkomligt i livet innebär dessutom att du på ett eller annat sätt ska ha lyckats ekonomiskt och då pratar vi ”plenty” av dollar!

Det låter kanske idiotiskt eller som fantasi att du eller jag skulle gå på något så dumt som reklamen eller att vi skulle färgas av filmerna som visas men faktum är att inget företag eller bolag skulle spendera miljontals kronor eller dollar om budskapet inte skulle ha effekt. Och den mest effektiva effekten får vi av det som träffar oss och vårt omedvetna jag. Har du tänkt på att i en affär kan du gå förbi en produkt flera gånger innan du kommer till kassan. Det har visat sig att första eller andra gången du går förbi så kanske du inte ens märker varan, medvetet, men tredje och fjärde gången så är chansen betydligt större att du tar varan och köper den.

Det hemska i denna kråksång är att indoktrineringen påbörjas i mycket tidig ålder med riktad reklam eller vilket budskap du än vill och vi snappar upp, omedvetet och medvetet, hur man ska se ut, röra på sig, tala och reagera eller agera. Och så håller det på under hela vår uppväxt med massor av inlägg från större barn, vuxna och föräldrar som redan är färgade och vet hur vi ska uppföra oss och se ut, etc, etc.

Det här är stora, svåra och jobbiga känslor att tala om. Inte minst att bära med sig under sin tid här i livet om man nu tillhör alla dom som ser lite annorlunda ut eller som fungerar lite annorlunda. Men faktum är att jag har träffat både jättefina och snygga kvinnor och män, både med och utan funktionsnedsättningar, som är precis lika osäkra på att duga som dem som funktionsnedsättningar. Alltså kan det inte ha någon betydelse utan osäkerheten måste komma någon annanstans ifrån och det är här jag tror vi själva är våra värsta fiender och ofta gör oss själva björntjänster. Det vill säga att jämföra sig själv med någon annan, fantasifigur eller verklig person, är ganska dumt. Hur ska man kunna vara sig själv om man jämför sig med någon annan? Du är lika mycket värd som någon annan.

Så om du vill gå din egen väg, mot den stora hjärntvätten över hur vi ska se ut för att anses lyckliga och värdiga, ska du strunta i vad andra tycker om din nya ”fling” och eventuella partner. Gå på dina känslor. För till sist är det som så att kärleken vinner. Lycka till!

Ta hand om dig!
Nalle

Fullständig harmoni

De senaste åren har jag då och då anmält mig som medlem till ”hitta din partner site” eller andra och liknande siter. Anledningen till att jag har gjort det och lagt ner tid och en del pengar är en fråga som svarar sig själv. Jag är singel och vill hitta någon att dela livet med. Fast i dagsläget har förhoppningarna att hitta någon att dela livet med grusats en aning och jag nöjer mig med att hitta någon för en natt då och då. Vi alla behöver ju mänsklig närhet, värme och beröring. I alla fall jag!

Nu kommer det här inlägget inte att handla om ofrivillig ensamhet eller utanförskap och inte heller om mina svårigheter att hitta en livspartner eller en kk, nej inte alls. Jag vill dela med mig utav något helt annat. De handlar om ett fåtal stunder i veckan, när jag är frivilligt ensam och befinner mig i en slags fullständig harmoni – det är något jag skulle vilja dela med er.

I dessa stunder är jag på ett sätt som lyckligast även om jag misstänker att stunderna beror på en försämrad sjukdomsbild. När jag är där existerar varken tid och rum eller verklighet, än så länge sker detta endast med mitt medgivande. Det kanske låter som en slags meditation men jag tror inte det är något sådant, men i ärlighetens namn har jag inte en aning om ifall jag mediterar, flummar bort i tanken eller om jag överhuvudtaget existerar då?

Efter en sådan stund av ingenting får jag ofta mycket starka känslor av harmoni som väller över mig och jag kan i flera timmar gå omkring med ett fånigt leende samtidigt som jag känner mig nollad. Det låter konstigt men efter harmonin är jag otroligt lugn och det känns som om jag börjar om från noll. Där av ordet nollad. Men under tiden jag är där finns inga som helst upplevelser, där är jag bortom all möjlighet till känslor, tankar eller medvetande och det är nästan alltid ett ljud som drar mig tillbaka till min vardag och verklighet.

Vad kan detta bero på? Är mitt första stycke en orsak till att jag upplever detta? Är det fler som har liknande upplevelser? Om så skulle jag gärna ta del av dem.

Var rädd om er – vi hörs snart igen.

Kramar
Nalle