Tag Archives: hundar

Nytt beteende?

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Inatt höll jag på att kvävas. Jag gjorde allt för att nå upp till ytan ovanför mig. Armarna och benen sprattlade ikapp så jag skulle nå syret så fort som möjligt vilket verkade vara en omöjlighet. I samma stund som jag kämpade för att komma upp till ytan kunde jag höra Keena gnälla allt högre, hon gav till och med skall vilket hon väldigt sällan gör, som om jag var tvungen att höra på henne. Innan jag vaknade minns jag att jag tänkte att hon var säkert kissnödig. Sedan vaknade jag ur mardrömmen av att jag slog i huvudet i sängbordet där Keena hade krupit under, ett bord som ser ungefär ut som ett sängbord på sjukhus fast utan lådor, och där hade hon suttit och slickat mig frenetiskt i ansiktet så jag var minst sagt blöt i hela ansiktet. Efter detta chockvaknande vände jag mig på rygg och torkade av mitt ansikte med täcket och Keena efter att ha hälsat mig god morgon gick lugnt därifrån och lade sig ner för att somna om. Jag var vaken till det var dags att gå upp.

Varför gör hon på detta sätt. För att sedan somna om sött? Kan det vara som så att jag snarkar? Eller att jag har andningsuppehåll? Men så här har hon aldrig gjort tidigare. Det vanliga är att hon väcker mig runt klockan fem varje morgon genom att slicka mig på armarna och så fort jag somnar kommer hon tillbaka och slickar mig. Det vore ju enkelt att förstå varför om hon var kissnödig eller vill ha mitt sällskap men så fort jag vaknat till går hon och lägger sig och sover med drömmar söta. När hon sover som djupast försöker jag somna om för att sedan bli väckt igen någon halvtimme eller timme senare. Detta händer bara på morgonkvisten så mellan klockan tolv på natten och fram till femtiden på morgonen sover vi alla gott. Det ska bli intressant att se hur tidig morgon och dess strapatser ser ut. Är det något nytt eller var det en engångshändelse?

Finns det någon hund van person därute som kan tänkas första min hunds beteende så får ni gärna höra av er.

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button

Snart dags!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Här om dagen såg jag en liten valp. En amerikansk bulldog, och den var bedårande söt och klumpig. Den var sådär nyfiken som en valp ska vara. Jag blev helt såld på denna lilla krabat. Jag har gått i flera dagar och lekt med tanken om det inte snart är dags för mig att skaffa en hund? Det vore verkligen kul på så många sätt och vis även om det finns en del baksidor. Man måste alltid gå ut med dem i ur och skur plus att man inte ska lämna dem ensamma. Man blir lite som fastbunden. Eller blir man det?

Det underliga är att jag inte kommer ihåg det jobbiga när jag tänker på mina två älsklingar. Den ena var en schäferhane som var lika stor och klumpig som han var barnslig och nyfiken, och den andra var en golden retrivertik som var lyhörd, nyfiken och försiktig. Däremot minns jag sorgen över att vara tvungen att sälja dem när jag blev sämre

I vanliga fall brukade jag ha med mig en assistent när jag gick ut med Othello men denna gång var assistenten sjuk. Jag var alltså tvungen att ta ut Othello på en promenad. I alla fall så han kunde kissa och bajsa. Men det skulle visa sig att Othello ville annat. Första gången jag var tvungen att ta ut honom ensam skulle det visa sig bli en lång promenad där han fick hjärnsläpp och glömde, eller struntade i, det han hade lärt sig. Nu hör det till storyn att husse fick hjärnsläpp han också. Jag skulle naturligtvis inte ha släppt honom lös. Men eftersom början på promenaden gick så himla bra ville jag testa att träna honom själv. Jag släppte honom lös, som jag brukade göra när jag tränade honom tillsammans med min hundkonsulent Josta Formeus, men nu var jag alltså alldeles ensam. Othello tittade på mig som om han undrade vad jag höll på med.

I början gick det kanonbra. Han lydde jättebra på sitt, ligg och stanna där. Jag kunde gå iväg och komma tillbaka och gå min väg igen. Han satt stilla och hade 100% koll på mig. Det gick så himla bra att jag var full av härliga känslor såsom stolthet, glädje, kärlek, lycka och känslan som uppstår när samarbetet mellan hund och husse/matte fungerar hundra procent. Jag var lycklig över att denna vanskliga promenad utan personlig assistans hade gått bra så jag kallade in Othello som började springa mot mig. Det var dags att gå hemåt. Trodde jag. Jag skulle precis sätta på honom kopplet när en stor hund kommer springandes och jag riktigt kände på Othello hur han tappade koncentrationen och ville springa fram. Nu händer någonting som sker väldigt snabbt, både av mig men framför allt av Othello. Jag ville inte att de skulle hälsa, eftersom ingen husse/matte fanns i närheten och jag var ensam, ifall de skulle ryka ihop.

Så jag gör det jag har lärt mig, jag försöker få Othello mer intresserad av mig än hunden som kommer springandes, vilket inte är lätt så jag tar upp en kotte från marken och gör mig så rolig jag någonsin kan och på så sätt fångade jag hans intresse ett par sekunder, och då passar jag på att kasta iväg kotten. Han ignorerar hunden, som nu springer tillbaka in i skogen, och springer gladligen fram till kotten och hämtar den. Othello springer fram till mig men stannar en meter ifrån och lägger kotten försiktigt på marken för att visa mig. Så fort jag närmar mig honom eller kotten så tar han den och springer iväg en bit. Jag kallar in honom och han kommer lunkande men stannar en meter ifrån och lägger kotten försiktigt på marken. Så där håller vi på i två timmar innan jag ger upp och börjar gå hemåt. Othello var överlycklig och busig som bara den. Han var så stolt över sin kotte när vi gick hemåt. Åh, vad jag ångrade att jag kastade en kotte för han blev smått tokig i kottar efter det.

När vi svänger in på min gård ser Othello fyra barn som springer och leker så han släpper kotten av bara farten och springer efter. Jag höjer rösten men han ser bara dessa roliga barn som springer så han sprang naturligtvis ikapp och hoppar upp mot ett av barnen som trillar och slår sin lilla tumme. När barnet grät så slickar Othello först barnet i ansiktet sedan kryper han tillbaka till mig så jag kan sätta på kopplet igen. Det var precis som om han visste att han hade gjort fel. Som sagt var så skulle jag inte ha släppt honom lös och jag skulle definitivt inte ha kastat kottar. Idag vet jag bättre. Schäfrar har ganska lätt att bli besatta av kottar, pinnar och snöbollar, etc. I alla fall så blev Othello det.

Jag kommer att skaffa hund. Det vet jag, men frågan är bara när. När jag är stark nog att orka med alla promenader, all träning och oförutsedda händelser. Visst blir man bunden med en hund fast för egen del handlar det nog mest om kärleksband. Och visst är det mycket jobb. Fast jag minns inte att jag tyckte det var så jobbigt. Därför tror jag att tiden snart är här. Jag kan inte sluta tänka på den där söta amerikanska bulldogen, även om jag ska ha en golden retriver nästa gång. Det kanske blir till sommaren? Det vore så himla kul.

Vov, vov, vov.

Kramar!
Nalle

Share Button
1 2