”Det var med viss oro som jag åkte till Hjälpmedelscentralen Syd i början av augusti, som ligger i Långbro, eftersom sist jag var där fick jag hota med att gå till Aftonbladet för att få de hjälpmedel jag behövde.”
Den gången, för cirka två år sedan, blev jag så ledsen och arg för att jag blev nonchalant bemött och kränkt i en utsatt situation där jag känner mig som en tiggare. Jag klarade inte av att vara saklig och argumentera för min sak. (Fast ska man egentligen behöva argumentera för att få det man har rätt till). Innan jag visste ordet av hade hjälpmedelscentralens arbetsterapeut fått mig rasande och att sjunka så lågt att jag hörde mig själv hota med Aftonbladet eller att ringa andra kollegor inom pressen om jag inte fick byta de hjälpmedel jag behövde och som jag använder dagligen.
Nu i juni -08, redan vid första kontakten hemma hos mig, fick jag en känsla av motstånd och en viss uppgivenhet. Jag var liksom tvungen att överbevisa mina behov, att det faktiskt är sant att jag har problem med att köra min elrullstol, att alla gupp och småhinder gör förbannat ont plus att jag inte sitter bra i den. Hennes motstånd kan bero på att hon (som kallas förskrivare) inte avgör om jag kommer att få hjälpmedlet. Hon ska förklara och få sin kollega med på det hon och jag kommer överens om. Det bestäms alltså av en helt annan arbetsterapeut som jag antagligen inte har träffat och som jobbar på hjälpmedelscentralen. Det kan innebära att en helt okänd person avgör vad som är bäst för mig, det vill säga ur ett kostnadsperspektiv och ett brukarperspektiv – under förutsättning att arbetsterapeuten tror på mig. Detta har jag varit med om många gånger.
Hursomhelst! Vi kom överens om att jag skulle få träffa två personer (kollegor till henne) på Hjälpmedelscentralen i Långbro, en som skulle hjälpa mig med elrullstolen, en annan som var en kommunikationsexpert somskulle hjälpa mig med mina problem att kommunicera i telefon, speciellt mobiltelefon. Jag såg verkligen fram emot att träffa en expert på kommunikation och en gång för alla få detta problem löst.
I mina fantasier så var lösningen på mitt kommunikationsproblem rätt så avancerat, men inte alls omöjligt. I fantasin såg jag hur nackstödet hade två små högtalare på varsin sida och hur mobiltelefonen var integrerad i andra armstödet – och när det ringde var det ett litet genomskinligt lock ovanför mobiltelefonen som öppnades med ett ballt slimat ljud – och så svarade jag med en knapptryckning samtidigt som det kom en liten mikrofon utfällandes från nackstödet fram till munnen. Som sagt var såg jag fram emot detta besök som nu var bokat i början av augusti.
Dagen D och framme på hjälpmedelscentralen
Äntligen var det dags att träffa en kommunikationsexpert och en ung man som var tekniker, vackert tänkte jag och antog att den unga mannen stog för nytänkande. So far so good..! Vi gick in i ett rum och det första som mötte mitt öga var en massa gamla saker uppställda på ett hörnbord. Där fanns knapptelefoner, ett par trådlösa lite äldre modeller och en mobiltelefon samt några andra hjälpmedel till kommunikation. Vad ballt att ha gårdagens saker framställda istället för undangömda, tänkte jag för mig själv. Den tanken höll inte länge. Efter presentation och framställandet av mina problem och mina önskemål fick jag en råsopa serverad på silverfat.
This is it, hörde jag experten säga och pekade mot utställningen av gårdagens kommunikation. Jag började skratta..! Sedan fick jag prova kommunikationshjälpmedel, de flesta hade jag redan testat för typ 20 år sedan. Den natten sov jag ingenting! Kanske över chocken att jag kom hem med en jävla pinne (ca 45 cm) med karborrband fastklistrad på pinnen OCH min mobil..? High-tech..! Jo jag tackar..! Jag låg och stirra i taket och undrade varför hjälpmedelscentraler så sällan får ta del av dagens teknik, design och dess utveckling?
Vad är då hjälpmedelscentralens uppgift? Jo, enligt deras egen hemsida är det att:
- snabbt och kostnadseffektivt tillhandahålla de hjälpmedel som förskrivare beställt.
- genom rådgivning hjälpa förskrivare att hitta rätt hjälpmedel till rätt kostnad, för de behov som presenteras.
- genom konsultation och specialanpassningar tillsammans med förskrivare och brukare, hitta de bästa lösningarna till rimliga kostnader.
- erbjuda förskrivare utbildning och information om hjälpmedel (användningsområde och funktion), samt i regelverk och ansvar.
- erbjuda service/reparationer till brukare.
Så fem punkter varav tre är uppbyggda på ekonomiska ramar, det kan väl vara okej, men att kalla det kostnadseffektivt – det vette gudarna? Jag sitter fortfarande dåligt i min drygt 2 år gamla elrulle, den enda jag har kvar efter att Hjälpmedelcentralen tog mina två andra elrullstolar. Det innebär att det är extra viktigt att jag sitter bekvämt eftersom jag inte kan byta elrullstol. Det innebär att jag använder en elrullstol som är till för både ute och inomhus bruk, vilket gör rullstolen hårdare och mer stötig, vilket gör ont, vilket gör att jag sitter dåligt, vilket gör att jag blir sämre i nacke och rygg - vilket KOSTAR PENGAR..!
Nä, gott folk! Vi hörs en annan gång när jag har svalt chocken och lärt mig att inte garva läppen av mig när mobiltelefonen ringer och karborrbandet knastrar när jag svarar. Var fan ska jag lägga pinnen medans jag inte använder den?
Ps. I slutet av augusti är det dags igen att bli överkörd, den gången gäller det rullstolen. Håll tummarna!
Kram på er!
Nalle
- en renodlad uterullstol som jag använde vid längre promenader med och utan Othello. Den var perfekt för att gå ut med hunden då den klarade av lite terräng och gick så pass snabbt att Othello fick springa brevid.
Idag finns ingen av mina fd hundar kvar, jag var tvungen att göra mig av med dem, dels pga att jag inte fick behålla min utestol som klarade av lite terräng, en sorg som fortfarande svider. Hjälpmedelscentralen fixade mig en ”ny Bettan” som inte är anpassad till bilen, de andra två rullstolarna tog hjälpmedelscentralen tillbaka.