Tag Archives: glädje

Stolt, ståtlig och ovan!

Under en längre tid, flera år, okej ganska många år faktiskt, har jag känt mig hängig, uttråkad och orkeslös. Det här problem är inte riktigt löst än fastän läkarna har lagt sina pannor i djupa veck under många år för att ta reda på vad som saknas mig. För snart tjugo år sedan fick jag göra en smärt test och efter det började jag med opiater, en slags långtidsverkande morfin, för att orka med smärtan jag har. Efter cirka tio år började problemen.

Nu ska ni inte tro att morfinet är boven i dramat för med rätt dosering och vid långtidsbehandling försvinner sådana biverkningar som trötthet och dåsighet. Fast morfinet spelar dock sin roll men inte som ni tror. Hela mitt liv ändrades till det positiva och jag kunde inom kort, tackvare morfinet och smärtfrihet, börja arbeta, skaffa familj, etc. Men det fanns andra biverkningar som man på den tiden inte hade hört talas om. På 1990-talet fanns inga studier om långtidsbehandling av opiater eftersom man tidigare var restriktiva med opiater. Men som sagt var efter cirka tio år började jag få problem med orkeslöshet, utbrändhet och jag började bli deprimerad.

I början av 2000-talet började det dyka upp studier som visade att patienter som hade långtidsbehandlats med opiater fick problem med bland annat sina hormoner. Jag fick rådet att kolla upp mina hormoner och mycket riktigt nästan samtliga nivåer var för låga.

I april träffade jag en hormonläkare, eller vad de nu kallas för, och efter det besöket fick jag testosteron som jag ska ta i några månader innan jag går dit på återbesök. Och redan efter några dagar märkte jag en positiv skillnad. Jag orkade mer plus att jag kände mig gladare. Läkaren sa att om jag var i behov av testosteronet och det fungerade skulle jag märka en klar positiv skillnad. Och efter ytterligare något dygn hände det som ni säkert redan har listat ut. Det var inte bara personen Nalle som blev gladare och som orkade mer utan den delen som står för en annan slags glädje (ursäkta uttrycket står) och som jag själv brukar kalla för ”Nallenjutaren” hade också vaknat till liv. Och han kände sig som en tjugoåring! Sedan gick han och lade sig i vanlig ordning.

Med 48 år på nacken har vissa fysiska saker förändrats, tyvärr eller hur man nu väljer att se på saken, bland annat har en konstig sladdrig vaddering lagt sig under hakan. Med andra ord dubbelhaka. Inte alls trevligt. Samma sak gäller magen och de så kallade ”lovehandels” som har allt eftersom åren gått blivit något större och fått en märkligare passform och då har vi inte ännu nämnt rumpans förfall. Ja, ja, jag misstänker att de flesta av oss som har passerat åldern där vi har levt hälften av våra liv eller lite till, oavsett om vi är män eller kvinnor känner igen en del av min beskrivning på hur kroppen förändras med åren. Men för det behöver ju inte livet och dess skönhet eller kärleken och dess njutning ta slut.

Så. Morgonen är här. Min kropp är som vanligt mer eller mindre orörlig och stel men med assistentens hjälp sätter jag mig upp på sängkanten. Till min stora förvåning känner jag en pirrande och varm rytmisk rörelse, en känsla som jag mycket väl känner igen även om det var bra längesedan. Två stora förvånade klotformiga ögon log när de mötte mina generade ljusblå och jag kunde inte annat göra än att le lyckligt och titta ner en gång till och välkomna herr Nallenjutaren tillbaka till livet.

Sedan dess. Den morgonen, dagen, kvällen och natten har jag återupptagit kontakten med herr Nallenjutaren. Vi umgås mer eller mindre varje dag på ett eller annat sätt. De dagar smärtan tar över och jag inte kan eller har lust protesterar han ståtligt och stolt. Han gör allt han kan för att påkalla uppmärksamhet – den rackaren.

Oavsett vad, är testosteron något jag kommer att fortsätta med så länge jag, läkaren och Nallenjutaren anser att behover finns.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Jag saknar dem så!

Othello5Jag har alltid varit en hund älskare så på vårkanten år 2000 skaffade jag och min son vår första hund, en schäfer, som fick namnet Othello. Meningen var att träna Othello till att bli en servicehund men det skets sig duktigt. Han var alldeles för ivrig för att passa till det och jag var på tok för grön som hundägare för att klara av en sådan uppgift. Nu skulle det visa sig ganska snart att Othello hade andra färdigheter som han generöst och mer än gärna bjöd på.

Fast jag hade förberett mig i nästan ett år innan jag skaffade Othello så gick jag in i de flesta fällor man kan som nybliven hundägare. Dagen efter vi hämtade hem vår älskade Othello insåg jag att vi skulle behöva hjälp. Det dök upp nya frågor i mitt huvud hela tiden. Med hjälp och stöd ifrån Josta Formeus, en fantastisk hundtränare och djurvän, och med tiden växte jag in i rollen som husse. Samtidigt växte Othello in i sin roll som barnslig, busig och högst personlig schäfer hane.

BUSIG SÅ IN I NORDEN
En natt vaknade jag av att täcket gled mycket sakta och försiktigt ner mot fotändan på sängen. Utan att tänka mer på det drog jag upp täcket igen och kastade en blick på klockan som gäspade 04:30. Jag somnade om men vaknade igen av samma sak fast nu hördes också ett lätt dunkande ljud. Innan jag hann registrera vad som höll på att hända så försvann täcket med ett svisch..! Det var Othello! Han drog av mig täcket och svansen dunkade mot klädkammarens dörröppning.

”Men vad gör du! Kom hit, Othello!”, suckade jag trött och irriterad. Jag såg hans svans kasta skuggor ute i vardagsrummet och när jag satte mig i rullstolen såg jag hur han hade halva täcket i munnen. Innan jag ens hann till vardagsrummet hade han förflyttat sig till hallen där han hade intagit sin lekställning, tassarna framåt och huvudet nära golvet och rumpan upp i vädret. Ju närmare jag kom dessto högre blev hans speciella lek- och bus skall, som var en blandning av skall, gnäll och ett gurglande ljud fylld med massor av glädje och förväntan. När jag var en meter ifrån honom försvann han som en blixt ut i köket där han ställde sig bakom köksbordet – på mitt täcke!

Han visste mycket väl att jag INTE kunde nå honom bakom köksbordet. Det var hans ställe, där regerade han. Othello var mäkta stolt och gläfsade till och gjorde allt för att imponera på mig och på att få igång sin husse. Men jag var trött och ville bara lägga mig igen. ”Kom igen, Othello! Jag orkar inte busa nu, klockan är kvart i fem..! Jag skiter i täcket för jag har ett täcke till, ha, ha, haa!” Det var hur svårt som helst att hålla sig för skratt. ”Nu går jag och lägger mig, hör du det!” Jag fick anstränga mig duktigt för att inte vända mig om eftersom han såg ut precis som på bilden ovan. Jag la mig i sängen, drog täcket över mig och innan jag somnade hörde jag Othello ute i köket. Det tog inte speciellt lång tid innan jag väcktes igen av att täcke nummer två sakta och försiktigt drogs ner mot fotändan och innan jag ens hann tänka så åkte täcket av med en jädrans fart. Vad som hände sedan och vart jag hittade busfröet Othello? Ja, det tror jag nog ni kan lista ut. I köket förstås..!

En annan favorit syssla som han hade var att skrämma slag på cyklister, han vände sig om och såg cyklisten långt där borta, men han fortsatte och nosade runt som om han inte hade registrerat någonting. Men när cyklisten hade precis cyklat förbi då skällde han till och drog i kopplet. Jäklar vilken fart det blev på vissa cyklister..! Vi tränade bort detta beteende eftersom det kunde ju bli farligt men fast han visste så kunde han ibland, speciellt om han var ute med någon annan än mig, skrämmas lite. Jag saknar min busunge så mycket.

Vi hade förmånen att ha Othello hos oss i lite mer än tre år innan jag blev så dålig att jag inte längre orkade med att ge honom det han behövde. Utan Jostas stöd och hjälp hade det inte blivit tre underbara år som jag och Johannes alltid kommer att bära med oss.

PICT0047

Chakina – the one and only ladygirl!
Othello flyttade till Linköping och hans nya husse berättade att matte också satt i rullstol så när han kom till sitt nya hem hade han sprungit fram till henne och lagt huvudet i knät. Han var van rullstolar. Det blev tomt efter Othello. Efter några år när jag kände mig bättre ville jag testa om jag klarade av och orkade ha hund igen. Vi hittade en fantastisk valp, en golden tik, som fick namnet Chakina. Jag hade deala med uppfödaren att de skulle få tillbaka henne om jag inte orkade. Vi hade Chakina i tre månader och det var fantastiska månader och jag blev så förtjust i rasen men också av att ha en tik. Hon var så mjuk och lydig och otroligt lyhörd. Om jag någon gång i framtiden vet att jag orkar så blir det en golden tik igen. Fast nästa gång kommer det bli för alltid för jag klara inte av att skiljas från en hund igen. Nej, aldrig mer.

Ja, nu vet ni lite om mina hundar, Othello och Chakina. Du kanske har eller har haft egna hundar och vill berätta om det. Länka då till mig eller så skriv en liten kommentar så hittar jag dig/er.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2