Under en längre tid, flera år, okej ganska många år faktiskt, har jag känt mig hängig, uttråkad och orkeslös. Det här problem är inte riktigt löst än fastän läkarna har lagt sina pannor i djupa veck under många år för att ta reda på vad som saknas mig. För snart tjugo år sedan fick jag göra en smärt test och efter det började jag med opiater, en slags långtidsverkande morfin, för att orka med smärtan jag har. Efter cirka tio år började problemen.
Nu ska ni inte tro att morfinet är boven i dramat för med rätt dosering och vid långtidsbehandling försvinner sådana biverkningar som trötthet och dåsighet. Fast morfinet spelar dock sin roll men inte som ni tror. Hela mitt liv ändrades till det positiva och jag kunde inom kort, tackvare morfinet och smärtfrihet, börja arbeta, skaffa familj, etc. Men det fanns andra biverkningar som man på den tiden inte hade hört talas om. På 1990-talet fanns inga studier om långtidsbehandling av opiater eftersom man tidigare var restriktiva med opiater. Men som sagt var efter cirka tio år började jag få problem med orkeslöshet, utbrändhet och jag började bli deprimerad.
I början av 2000-talet började det dyka upp studier som visade att patienter som hade långtidsbehandlats med opiater fick problem med bland annat sina hormoner. Jag fick rådet att kolla upp mina hormoner och mycket riktigt nästan samtliga nivåer var för låga.
I april träffade jag en hormonläkare, eller vad de nu kallas för, och efter det besöket fick jag testosteron som jag ska ta i några månader innan jag går dit på återbesök. Och redan efter några dagar märkte jag en positiv skillnad. Jag orkade mer plus att jag kände mig gladare. Läkaren sa att om jag var i behov av testosteronet och det fungerade skulle jag märka en klar positiv skillnad. Och efter ytterligare något dygn hände det som ni säkert redan har listat ut. Det var inte bara personen Nalle som blev gladare och som orkade mer utan den delen som står för en annan slags glädje (ursäkta uttrycket står) och som jag själv brukar kalla för ”Nallenjutaren” hade också vaknat till liv. Och han kände sig som en tjugoåring! Sedan gick han och lade sig i vanlig ordning.
Med 48 år på nacken har vissa fysiska saker förändrats, tyvärr eller hur man nu väljer att se på saken, bland annat har en konstig sladdrig vaddering lagt sig under hakan. Med andra ord dubbelhaka. Inte alls trevligt. Samma sak gäller magen och de så kallade ”lovehandels” som har allt eftersom åren gått blivit något större och fått en märkligare passform och då har vi inte ännu nämnt rumpans förfall. Ja, ja, jag misstänker att de flesta av oss som har passerat åldern där vi har levt hälften av våra liv eller lite till, oavsett om vi är män eller kvinnor känner igen en del av min beskrivning på hur kroppen förändras med åren. Men för det behöver ju inte livet och dess skönhet eller kärleken och dess njutning ta slut.
Så. Morgonen är här. Min kropp är som vanligt mer eller mindre orörlig och stel men med assistentens hjälp sätter jag mig upp på sängkanten. Till min stora förvåning känner jag en pirrande och varm rytmisk rörelse, en känsla som jag mycket väl känner igen även om det var bra längesedan. Två stora förvånade klotformiga ögon log när de mötte mina generade ljusblå och jag kunde inte annat göra än att le lyckligt och titta ner en gång till och välkomna herr Nallenjutaren tillbaka till livet.
Sedan dess. Den morgonen, dagen, kvällen och natten har jag återupptagit kontakten med herr Nallenjutaren. Vi umgås mer eller mindre varje dag på ett eller annat sätt. De dagar smärtan tar över och jag inte kan eller har lust protesterar han ståtligt och stolt. Han gör allt han kan för att påkalla uppmärksamhet – den rackaren.
Oavsett vad, är testosteron något jag kommer att fortsätta med så länge jag, läkaren och Nallenjutaren anser att behover finns.
Ta hand om er!
Nalle
Jag har alltid varit en hund älskare så på vårkanten år 2000 skaffade jag och min son vår första hund, en schäfer, som fick namnet Othello. Meningen var att träna Othello till att bli en servicehund men det skets sig duktigt. Han var alldeles för ivrig för att passa till det och jag var på tok för grön som hundägare för att klara av en sådan uppgift. Nu skulle det visa sig ganska snart att Othello hade andra färdigheter som han generöst och mer än gärna bjöd på. 
Förväntningarna är höga. Då har vi ännu inte nämnt kraven på hur den tilltänkta partnern ska se ut – de är om möjligt ännu högre. Dating företagen på Internet hälsar sina nya kunder välkommen och de sticker verkligen ut hakan och nästan lovar att man kommer hitta en livspartner som passar. 
Johannes fyller 19 år i sommar och navelsträngen går inte att göra mycket längre hur än jag försöker. I och för sig har han en bit kvar innan jag lugnt och harmoniskt kan klippa navelsträngen helt och låta honom flytta ut från sitt trygga näste. Fast är man myndig så bestämmer man ju själv, men om han är smart bor han kvar till han är färdig utbildad eller har gått ett eller två år på (förhoppningsvis) KTH.
Johannes tar studenten nu i sommar och nu till helgen ska vi, alla elever och respektive familjer, käka middag på Viper. Efter middagen blir vi utslängda och vännerna dyker upp istället. Då ska det tydligen bli parteyy. Hm, vad ska man tycka om det? Nä, då. Det är självklart precis som det ska vara. Den 9 juni är det utspring, om jag har fattat det hela rätt, och då ska det vara bjudning här hemma. Men hur och när får vi återkomma med för det är inte bestämt än, tydligen.