Tag Archives: försäkringskassan

I väntans tider

Nu har försäkringskassans handläggare varit hemma hos mig. Det skulle ta tre månader innan hon dök upp. I tre månader gick jag omkring och nojade över hur mötet skulle gå och om jag skulle ha med en jurist eller inte. Nu visade det sig att det kommer ta ytterligare tre till fyra månader innan jag får mitt beslut. Med andra ord kommer jag eventuellt att få vänta på mitt beslut i sju månader. Om det inte går fortare. Man kan ju undra vad det är som tar sådan tid?

Själva mötet med handläggaren gick över förväntan. Hon var trevlig och bemötandet var prickfritt. Det vill säga om vi bortser från alla obekväma och integritetskränkande frågor som en omprövning av personlig assistans innebär. Tyvärr. Efter mötet kunde jag konstatera att jag gjorde rätt som inte hade en jurist med mig. Jag hade väl antagligen tur som fick en vettig handläggare. Tur. Snacka om rättssäkert. (Ironi)

Man kan ju fråga sig varför LASS lagen har blivit så rättsosäker att det handlar om vilken handläggare man får. Om handläggaren har en bra dag och är schysst får du dina behov tillgodosedda. Men om personen har en dålig dag så verkar inte behoven styra hur många timmar assistans man får. Det avgör handläggaren efter eget tycke och smak. Så ska det väl ändå inte fungera? Men av någon anledning fungerar det så.

Jag tänker på alla dom som har blivit nekade personlig assistans, cirka 400 stycken i år, och alla dom som fått sin assistans indragen. Hur ska man våga söka fler timmar om man riskerar att bli utan sin assistans? Det kanske inte är så konstigt att jag är nojig över hur det kommer att gå.

Den 1 april har det gått fyra månader sedan handläggaren var här och så lång tid kan det tydligen ta för handläggaren att sammanfatta ett beslutsunderlag. Vi får väl se om det blir ett 1 april skämt eller om jag får de timmar jag har sökt? Till dess…

Var rädda om varandra.

Kramar
Nalle

Share Button

Så jävla bökigt allt är ibland

Det är cirka en och en halv månad kvar tills försäkringskassan ska göra ett hembesök för att avgöra hur mycket personlig assistans jag behöver. Jag vet själv precis hur mycket assistans jag behöver. Jag har förberett mig så gott jag kan och jag känner mig fortfarande ganska säker på att jag ska träffa handläggaren på egen hand. Fast efter den senaste veckans debatter, nyheter och twitter uttalanden om assistansen har väntan börja kännas väldigt lång. Och osäker.

När jag läser Åsa Regnér (S) debattartikel där hon hävdar att det inte alls förekommer någon nedskärning av assistansen blir jag lite snurrig och Tomas Di Levas hit, ”vem ska man tro på, tro på, tro på när – tro på när allt är så här..”, susar mellan öronen. För hon säger också att knappt 1% har blivit av med sin assistans. 2012 och 2013 var det 280 personer per år och 2015 var det 150 personer som blev av med sin assistans. Hur har det gått för dom? Har alla dom fått sina liv förstörda precis som alla dom som media har lyft fram den senaste tiden? Oavsett om det är alla eller inte så är det tillräckligt många som har fått sina liv sabbade. Det måste vara betryggande och rent av skönt att slippa bry sig om medborgarna på individnivå när man jobbar som minister. De brukar ju säga det att de inte kan gå in på den enskilda individen. Det måste kännas skönt att slippa ansvaret för den enskilde när det är den enskilde som hela tiden råkar illa ut och som syns i media. Fiffigt värre!

Vad innebär det här för mig och mitt kommande möte med försäkringskassan? På ena sidan har vi ministern Åsa Regnér (S), som inte behöver bry sig om alla dessa som har blivit av med sin assistans och som säger att det inte förekommer nedskärningar men som också säger att försäkringskassans hårdare krav beror på att de vill komma åt fuskare, och på andra sidan har vi snart 1000 stycken (om vi räknar med år 2014 och årets indrag av assistans) som blivit av med sin assistans. Hur nu det ska leda till att vi får tag på fuskare vet jag inte. Det är personer som tidigare har ansetts ha omfattande funktionshinder men som vid en omprövning inte alls hade omfattande funktionshinder eller ett hjälpbehov på över 20 timmar i veckan. När jag väger dessa två vågskålar blir jag alldeles kallsvettig.

Jag vill verkligen träffa handläggaren ensam så jag i lugn och ro kan beskriva hur en dag eller en vecka ser ut och på så sätt vet både hon (Jag vet att det är en hon som kommer.) 😉 och jag hur många timmar jag behöver. Att vara överens är kanske ett juvenilt sätt att se på det hela? Framför allt med tanke på alla artiklar och reportage som berättar helt horribla historier och med tanke på ministerns påstående om att det inte är kris i den personliga assistansen. Nu är jag inte lika säker längre. Även om jag vill träffa henne ensam. Så jävla bökigt allt är ibland.

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button
1 2 3 7