Tag Archives: fördomar

Don Juan i rullstol – skrattretande!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Jag_ansikte200pxJag har aldrig varit någon fan av förändringar. Snarare tvärtom. Men när livet stannar upp under långa perioder och likgiltigt blänger på mig med ett slags status que uttryck – ja, då händer någonting inom mig och frustrationen växer sig allt starkare. Först kommer tristessen som en present vackert inslagen i frustrationen alla färger, sedan är det dags för de existentiella frågorna som ett brev på posten. Och sedan blir jag förbannad.

När vardagen tenderar att upprepa sig själv likt de underbara tecknade Disney figurer i Djungelboken, jag tänker givetvis på gamarna och när Mowgli uppgiven vandrar omkring i djungeln och stöter på dessa retsamma gamar, ”hördu, vad ska vi hitt på? Jag vet int? Hitt på nått!, etc.”. Ja, då kommer de trista existentiella frågorna fram och jag börjar fundera över varför just jag föddes i denna tid och i denna kropp som fysiskt inte klarar av nästan någonting av alla de saker som jag har velat göra och vill göra. Att vår skapare inte skulle ha humor är jag ett levande exempel på att så inte är fallet. Vad kan vara mer ironiskt än att skapa en människa med bollkänsla och ett stort intresse för fotboll och sedan sätta honom i rullstol – man kan ju inget annat göra än att skratta åt eländet.

Alltid redo
Sedan har vi don Juan biten i mitt liv. Okej, jag vill inte jämföra mig med världens bästa älskare genom alla tider men det finns en sak där jag mycket väl skulle kunna knäppa honom på näsan och det är min sexuella energi. Om jag säger så här; jag har aldrig varit en scout men jag är född alltid redo! Frågan om varför jag föddes i just denna tid är kanske inte så konstig med tanke på att utseendet spelar så stor roll i vår tid. Med en sexuella energi som skulle kunna avväpna don Juan är frustrationen ett faktum. Att sätta en man som don Juan i rullstol är inte bara skrattretande utan en enorm utmaning. (blink, blink,) Ni skulle bara veta vad man kan hitta på i en rullstol/elrullstol. (he, he, he,)

Allt detta har givetvis färgat mig men ibland är det som om alla dagar, veckor och år flyger förbi utan att göra avtryck på min väg här i livet. Det känns som om jag inte skulle existera. Nu låter det hemskt allvarligt och förvisso finns dagar då jag kan hålla mig för skratt. Speciellt när allt slängs ner i en påse och skakas om. Påsen innehåller då fördomar, otillgänglighet, handläggare från försäkringskassan, arbetsterapeuter och läkare och alla dessa politiker som smiter ifrån sitt ansvar och legaliserar diskrimineringen genom sin bristande handlingsförmåga. Men längst ner i påsen ryter den fotbolls hungrige och den sexuella energin som de senaste åren har slagits mot frustrationens galenskap.

Men livet fungerar okej, inte bra – men okej. Fast när nuet börjar blänga mot framtiden då blir jag obekväm och rädd för hur länge jag ska orka med. Sedan kommer sorgen. Fast när pensionen kommer varje månad på 11,5 lax och hyran på 8 lax skall betalas då upprepas behovet av att se framåt hur jag och min son ska klara oss 3,5 lax. I över sju år har jag slagits med alla dessa problem och jag ser bara en lösning. Det finns bara en sak för mig att göra – Jag får börja som gigolo! ”Im just a gigolo and every where..!”

Nöjd med mitt liv – så här långt!
Även om framtiden känns långt ifrån lockande att tänka på och planera inför så undrar jag om smärtan och ensamheten fortfarande kommer måla min vardag? Nej, jag är inte deppad – livet är ibland bara lite väl överväldigande och jag börjar bli förbannad!

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Ett yrke i behov av attitydsförändring

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

IMG_2_0066_200pxAtt leva med personlig assistans känns ibland lite som rysk roulett. Med en fungerande assistans rullar livet på precis som det ska göra och de gånger den inte fungerar vill man bara skjuta huvudet av sig. Skillnaden kan vara enorm fast man har samma assistenter. Med nitton år erfarenhet av personlig assistans kan jag verkligen påstå att man ska ha en jävla tur att få tag på bra personliga assistenter. Gångerna är många då jag har undrat hur det kan bli en sådan stor skillnad.

Redan vid anställningsintervjun har jag ett utarbetat formulär som jag kör efter och från dag ett, när en assistent har blivit anställd, får de en likadan inskolning i cirka två veckor. Sedan har vi ett MAS, medarbetarsamtal, under lediga former som också är lika för alla men där jag får helt olika resultat, varför?

Okej, jag skulle kunna göra det enkelt för mig och säga att det handlar om att alla är och fungerar olika. Men jag tror inte att det är så enkelt. Jag har haft flera assistenter som fungerar lika bra oavsett vad, hur eller när. För dessa assistenter spelar det ingen roll om jag är sjuk, har en dålig dag eller om jag är på topp och är en aktivt deltagande arbetsledare. De gör alltid en bra och proffessionell arbetsinsats. Till och med de dagar då dom själva inte är på topp.

De allra flesta assistenter fungerat bra, till en början
Men efter ett tag händer något och MAS samtalen avlöser varandra utan att ge någon större positiv effekt. Det slutar med att många av dessa assistenter inte längre klarar av den minsta förändring vilket är oacceptabelt om jag ska kunna leva mitt liv. Det borde väl alla förstå att även om en person är beroende av assistans så förändras vardagar och livet precis som som det gör för andra. Ibland går det så långt att en del assistenter börjar bete sig illa. Det kan handla om att de börjar ifrågasätta arbetsuppgifter, varför jag vill göra si eller så och varför jag måste göra det nu när jag annars brukar göra det senare. Det kan också hända att de sjukskriver sig och jobbar svart på annat håll eller att de till och med frågar om de kan få jobba svart hos mig. (I dessa fall har man inte blivit kvar speciellt länge). En annan sak som också brukar hända med vissa assistenter är att de fejkar sjukskrivning för att göra annat eller så skiter dom i att dyka upp, fast dom vet att det drabbar både mig och deras arbetskamrater på ett mycket obehagligt sätt. I dessa fall går dom inte att nå varken på telefon eller mobil.

IMG_0201_JK200px

Samma status som städare
Hur kommer det sig att en del alltid gör ett bra jobb och att andra inte gör det? Det kanske har med inställningen till yrket att göra? Under mina 19 år som assistansanvändare har jag diskuterat det här med många assistenter, både i egenskap av arbetsledare för mina assistenter och som privatperson. Det finns ett par saker som ständigt återkommer i diskussionen och det är att många, (här är ungdomar överrepresenterade), ser yrket som ett skitjobb eller ett ”i väntan på jobb”. Det finns också personliga assistenter som har sagt att de skäms för att svara på frågan vad de jobbar med, (här är också ungdomar överrepresenterade), och en del skäms till och med inför familj och släktingar på grund av att det inte behövs någon speciell utbildning.

En av mina assistenter:
”alla vet ju att man alltid kan söka jobb som personlig assistent. Det behövs ingen utbildning. Mina vänner eller bekanta får ett konstigt uttryck när jag svarar att jag jobbar som personlig assistent. Det är sällan jag får någon följd fråga om hur det är eller om jag trivs? Men om jag berättar vad jag gör, vad jobbet går ut på och hur viktigt jobbet är så får de en helt annan inställning och säger att de hade dom inte tänkt på. Bland unga så tror jag att yrket har samma status som typ städare. Alla har hört talas om personlig assistans men väldigt få vet vad det innebär. För att höja statusen tror jag att det måste till någonslags utbildning för personliga assistenter.”

I dagens JAG-ismiska samhälle
För egen del tror jag att mycket av det min assistent säger stämmer. Samhället har blivit alltmer egocentriskt och JAG-ismen härskar mer och mer och ger ungdomarnas en skev bild på sig själva. Det är vårt, (de vuxnas), eget fel att det har blivit allt viktigare vad andra tycker och säger om en samtidigt som ytligheter spelar allt större roll. Hur ska man då kunna passa i ett yrke som mer eller mindre går ut på att man sätter sig själv i andra rummet. Det går ju inte ihop med samhällets budskap idag.

Folkvett och medmänsklighet
Det här är något som också speglar sig i en annan yrkesgrupp. Jag tänker på dom som jobbar med personer som har både funktionsnedsättningar och begåvningshandikapp. Detta är en yrkesgrupp som verkligen är i stort behov av utbildning. I alla fall när det gäller vanligt hederligt folkvett och hur man behandlar sina medmänniskor. Jag har ingen aning om hur det är med utbildningar inom denna yrkesgrupp men med det som jag bevittnar dagligen så saknar väldigt många av dem medmänsklighet och empati. Speciellt här i Älvsjö.

Behandlas som paket!
Nästan varje dag ser jag hur s.k. assistenter/personal är ute med sina brukare. De pratar nästan aldrig med varandra utan assistenten/personalen pratar istället ljudligt med någon väninna i mobiltelefon och skiter fullständigt i om brukaren vill något. Jag har också sett hur en manlig assistent/personal lämnade sin brukare för att flörta/hjälpa en förbigående kvinna. Jo, han kom tillbaka ganska snabbt för att fortsätta putta sitt paket på hjul framåt. Men det värsta var nog när två unga kvinnor var ute med en brukare som fick lyssna på hur äckligt deras kompisar hade tyckt det var när en av tjejerna hade berättat om en speciell arbetsuppgift. Dom skrattade, gestikulerade med armarna och hade för sig en massa läten medan man riktigt kunde känna hur jobbigt han tyckte det var och hur olycklig och ensam han kände sig. Han fanns inte för dom.

Det behövs en attitydförändring
I början tycker dom flesta assistenter att de har ett roligt, ansvarsfullt, viktigt, och utvecklande jobb. Jag får ofta höra det. Men sedan efter ett tag händer något, som jag skrev ovan. Det har fått mig att fundera på om det handlar om dåligt arbetsledarskap eller om att vissa inte har förmågan att sätta andra framför sig själv? Jag har förr varit mot en utbildning av personliga assistenter just på grund av att de är personliga och jag vill gärna utbilda mina assistenter till att passa mig och mina behov. Fast jag har ändrat åsikt här. (Det är fan inte ofta jag gör det..!) Idag är jag beredd att hålla med om att det kunde vara bra om det fanns en ”vettig” utbildning av personliga assistenter som lär ut själva basen och tänket. Jag vet att det finns utbildningar men jag skulle gärna se att eventuellt blivande assistenter skulle utbildas av lursledare/lärare med egna funktionsnedsättningar och erfarenhet av personlig assistans.

Note: Mina assistenter som ni kan se på bilderna här i inlägget har inget med texten att göra, de är självklart helt fantastiska och vi har ett gott samarbete. Bara så ni vet.

Nä, nu skall det lagas middag. Om det är något du undrar över gällande inlägget? Tveka inte att höra av dig, antingen via en kommentar eller vi e-post: blogg@bjornthoren.se

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3 4