Tag Archives: fördomar

Personlig assistans och sex – fungerar det?

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

..en kväll för längesedan!

Efter att en kvinna föll för min otroliga charm och mitt fantastiska ”funkisionella” utseende, ”ironi”, låg jag nu vaken på morgonkvisten och oroade mig för kommande stund. Jag mindes inte om jag hade berättat för henne att det skulle dyka upp en personlig assistent på morgonen? Hur skulle min nya vän och sängkamrat reagera när min assistent klev in genom dörren – skulle hon bli förbannad och dra eller skulle hon ta det med ro?

Hon låg bredvid mig på magen och jag låg på rygg. Hon snusade tungt. Hennes arm låg över mitt bröst och hon hade sitt ena ben böjt över mina ben. Det var varmt. Det var underbart skönt och väldigt längesedan jag hade fått njuta av en kvinnas närhet och fullständiga uppmärksamhet. Innan pinsamhetens helvete brakade loss låg jag i sängen, och jag minns att jag kände mig manlig, något som det var längesedan jag hade fått känna. Fem minuter senare klev årets pinsamhet genom dörren.

Klockan tickade mot 07:00
Jag visste att min assistent snart skulle komma, klockan var snart sju, så jag försökte väcka min nya vän. (Jag hoppades på att vi skulle bli kk vänner.) Nu hör det till storyn att assistenten som var på ingående hade en förmåga att bete sig som om det var hon som bodde i lägenheten. Fastän jag hade pratat med henne vid ett flertal tillfällen hörde det tyvärr till vanligheten att hon inte respekterade stängda dörrar, eller uttalade arbetsuppgifter som till exempel hur hon skulle bete sig, eller vad hon skulle göra, vid speciella situationer. Och mycket riktigt, efter att ha öppnat ytterdörren och tjohoat ”Godmorgon Björn” med en hög och myndig institutionsröst som mycket väl kunde ha väckt döva, kom hon så intravandes in i mitt sovrum som om hon ägde stället.

Det är underligt men en del assistenter brukar efter ett tag vänja sig så pass mycket vid rutiner att de blir helt tagna på sängen, (ursäkta uttrycket..!), om något nytt eller annorlunda inträffar. Lika vanligt är att de tror att de har något att säga till om när det handlar om hur jag ska leva mitt liv eller hur jag vill ha det.

Ack, du pinsamma pinsamhet
I samma stund som ”Godmorgon” hördes från hallen satte hon sig upp på sängkanten och drog täcket över sig, min vän var sömndrucken och än så länge ovetande om vad som höll på att hända. Utan någon förvarning öppnades sovrumsdörren och jag hör hur min assistent säger: ”Jaha, vad har vi här då..? Nä, men Björn..!” Hon ger mig ett finurligt leende och fortsätter, ”Jaha, jag går ut i köket och gör frukost. Du kan ju ropa när ni är klara och du vill ha hjälp att komma upp..!” Min vän for upp med en rasande fart och började leta efter sina kläder. Vi båda mindes att kläderna låg utspridda i soffan i vardagsrummet.

”Åh, fy fan! Åh, fyy faaaan vad pinsamt! Vem var det?” Frågade hon skamset som om hon trodde att det var min fru som hade kommit hem och avslöjat oss. ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min opolerade assistent”, svarade jag. ”Fan vad pinsamt. Jag trodde jag sa något igår? Vill du att jag ska be henne att gå och komma tillbaka om ett tag? Så du kan göra dig i ordning. Hon tittar på mig som om jag var dum i huvudet och säger kort, ”Nä, jag vill åka hem”. Jag såg på henne och log lite generat och uppgivet för att inse att hon i tanken redan var långt borta. Jag gjorde ett sista försök och frågade henne om hon ville ha frukost när jag såg att sovrumsdörren hade öppnats. En röst på andra sidan dörren sa irriterat, ”Björn, ska jag sätta på kaffe eller te? Om din flickvän vill ha frukost får hon göra det själv. Jag tänker inte göra det!”

Lägenhetsdörren slog igen med ett brak medan jag fortfarande satt på sängkanten och min assistent klädde på mig under tystnad. Jag tänkte, ett pip ifrån dig och du får sparken. Jag såg henne aldrig igen. Konstigt va?

Ett aktivt sexliv och personlig assistans?
Fungerar det att ha ett aktivt sexliv när man är beroende av personlig assistans? Visst fungerar det. Oftast i alla fall. Om vi tar assistenten ifråga så visste hon mycket väl hur hon skulle agera om hon kom till jobbet en dag som denna och en kvinna låg bredvid mig. Vi hade också pratat om hur jag ville ha det ifall jag hade andra gäster som sov över – men hon struntade i det och agerade efter vad hon ansåg rätt. Det finns tyvärr assistenter som anser att funktionsnedsatta inte ska hålla på med sex och att de inte ska behöva råka ut för något sådant på deras jobb. Om hon nu tyckte det var så fel kunde hon ju ha slutat istället för att förstöra för mig och min vän. Bara för att det ibland är lättare och svårare att få jobb innebär inte det att jag ska offra mitt liv och mitt välbefinnande bara för att jag har en funktionsnedsättning och är i behov av assistans och hon är i behov av jobb.

Ett klargörande dock. Att assistera en person med funktionsnedsättning som ska ha sex eller som ska tillfredsställa sig själv är INTE samma sak som att ha sex eller att onanera åt personen ifråga.

Utnyttjande av ställning
Det kan handla om att byta lakan, att ställa fram en toarulle eller lägga dit en handduk och att sedan slänga det i tvätten eller i soporna, sätta på en p-rulle eller liknande. Det är sorgligt när något som är så naturligt och vackert förfulas och görs till något skamligt. Att det sedan finns brukare som vill ha sex med sina assistenter eller som vill ha assistans med onani handlar nog oftast om ensamhet, dåligt självförtroende och rädslor. Jag har inget över för de arbetsledare som utnyttjar sin ställning och hotar med avsked om assistenten inte har sex eller ger en hjälpande hand. Det är precis lika fel som de assistenter som utnyttjar sin arbetsledare genom extremt utmanande klädsel, beröringar och tänder falska förhoppningar bara för att de vill ha flera timmar eller mer OB-tid, eller liknande.

Kommer varandra nära
Jag vet inte om alla arbetsledare/brukare känner igen sig men mina assistenter och jag brukar komma varandra väldigt nära. Det kanske inte är så konstigt eftersom de är med mig praktiskt taget 24/7. Det händer ganska ofta att jag kan känna mig väldigt naken och utsatt på grund av det för om de skulle vilja så kan de göra mig väldigt illa. Även om jag försöker att alltid ha en viss distans så kan det ibland vara svårt att hålla distansen alla gånger. Det beror ju lite på hur jag mår och vart jag befinner mig i livet. Och samma sak gäller för mina assistenter.

Ingen trevlig person
Efter ett långt möte om denna hemska och ”pinsamma” händelse kröp det fram att hon aldrig hade trott att jag skulle göra något sådant, att utsätta henne för något liknande. För henne var jag näst intill könslös. Hon hoppades faktiskt att jag skulle hitta en partner men bara en som också satt i rullstol. Jag försökta förklara för henne att det inte spelar någon roll om min ”partner” sitter i rullstol eller är gående, är brun, vit eller gul så länge jag blir attraherad av henne. Men jag var bara otrevlig, tyckte hon.

Detta hände för ganska många år sedan och den assistenten jobbar inte kvar längre. Tack o lov. Självklart ska det fungera att ha ett aktivt sexliv även om man har personlig assistans. Det råd jag kan ge, med den erfarenhet som jag har, är att prata med sina assistenter och berätta vad du förväntar dig av dem, hur dina assistenters arbetsuppgifter ser ut. Tänk på att både du och dina assistenter förändras med tiden och därför händer det ganska ofta att också arbetsuppgifterna behöver förändras. Något att ta upp och prata igenom om.

Fast när det gäller fördomar och attityder gentemot personer med funktionsnedsättningar och ett aktivt sexliv finns det fortfarande mycket kvar att göra. Och det finns fortfarande personer som tror och/eller tycker att personer med funktionsnedsättning inte gör sådant. Men det har helt klart, enligt mina erfarenheter, blivit mycket bättre.

Något jag kanske berättar om en vacker dag? Tills dess…

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Med kontrakt på livet och facit i hand

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

JagMamma200pxDet var egentligen inte förrän i övre tonåren som jag på riktigt förstog att mitt liv inte skulle bli likadant som alla andras. Jag hade ramlat över 18 års gränsen när jag fattade att jag var en sådan där – en invalid!

Hur är det möjligt, undrar säkert en del av er? Jag fick ju min reumatiska sjukdom redan vid sex års ålder. En anledning beror säkert på att sjukdomen kommer smygande, jag vaknade inte en dag och var för all framtid rullstolsburen. De flesta människor har en bild av sig, hur man uppfattar sig tillsammans med andra och i sin ensamhet. Och det faktum att jag aldrig har sett mig själv som annorlunda eller som funktionsnedsatt har säkert spelat en stor roll. Jag var inte handikappad – jag var om möjligt reumatiker!

Men när jag skulle börja plugga på gymnasiet och fick flytta till ett elevhem där alla elever hade olika slags funktionshinder började identifieringen. På gott och ont. Först mycket ont sedan mycket gott.

Minnet från den tiden är ganska suddigt eftersom jag började leva ett destruktivt liv med rätt mycket droger. Men jag kommer ihåg att jag tyckte synd om vissa av mina grannar på elevhemmet. Fast efter något år hade jag också blivit identifierad och illa behandlad och konstigt bemött av samhället runt oss så många gånger att jag insåg att jag inte bara var en reumatiker utan att jag också var en invalid. Det skulle dröja flera år innan jag klarade av att skaka bort den negativa stämpeln, dvs att jag såg mig själv som en invalid.

Först blev det värre innan det blev bättre
Under hela min tid i gymnasiet hände så mycket med mig, både inombords och fysiskt eftersom jag samtidigt blev sämre. Allt det gemensamt plus min destruktiva flykt är anledningen till att jag aldrig klarade av att ta studenten. Strax innan jag fyllde tjugo flyttade jag ut från elevhemmet till en egen lägenhet och där gick det fort utför innan jag klarade av att ta tag i både mig och mina demoner och mitt leverne. Jag tog kontakt med en kurator som gav mig ett telefonnummer och efter att ha ringt började jag min terapeutiska resa som tog åtta år.

Ljuset i tunneln syntes knappt
Det var med stor skeptisk inställning jag började min terapi. Men så är det nog för alla som inte anser att deras liv är värda något. På den tiden såg jag ju mig själv som en invalid och en sådan var inte speciellt mycket värd, om något alls. Den attityden hade format mig i ganska många år och den kom ifrån de vänner jag umgicks med men också ifrån samhällets inställning som alltid var nedlåtande eller gav mig en kladdig känsla av att ”tycka synd om mentalitet”. Det tog ganska många år innan jag började förstå att jag hade ett värde som människa. Men att förstå och att känna är inte samma sak.

Bild0187Till sist började livet leva
Efter att ha flyttat ifrån min första lägenhet och bott två år i min andra lägenhet satt hon där en kväll på sängen mitt i mot min. Hon jobbade på boendeservicen där jag bodde. Jag har alltid haft lätt för att prata med kvinnor, och med män med för den delen, men nu var något på tok. Torr mun, tunghäfta och jag kunde bara tänka på att hon inte alls var den sortens kvinna jag brukade titta på eller efter. Hennes ögon var som kattguld, intensiva och varmt leende. Jag blev varm i hela bröstet. Det tog nästan en vecka innan vi sågs igen. Mest för att jag bar på ett skadat självförtroende – men så en kväll ringde hon på dörren och sen flög tiden förbi med ljusets hastighet. Allt gick vansinnigt fort och vi flyttade ihop efter bara två månader. Förvisso var förälskelsen ganska kort och ojämn men vi fick nästan elva år tillsammans som man och fästmö och som familj. Jag började jobba och tog körkort och två år senare fick vi barn, en underbar son som idag är vuxen.

Värd att älskas och att älska
Jag insåg efter ett tag att en människas värde att älska eller att bli älskad inte sitter i det yttre även om vårt utseende spelar viss roll. Men fast jag satt i rullstol, hade krokiga leder, händer och fingrar, fanns det en kvinna som älskade mig. Som älskade med mig. Åren gick och kärleken tog slut från hennes sida. Våra år tillsammans var helande för oss båda. Så därför kan jag inte låta bli att undra varför jag återigen börjar känna liknande känslor som förr?

Jag har levt som singel i tio år snart, de första fem var ensamheten frivillig, mer eller mindre, där jag var tvungen att slicka såren och fundera och tänka på hur jag skulle gå vidare med tanke på att jag nu var ensamstående pappa med hela ansvaret själv, samtidigt som jag började bli sämre. Men de senaste fem åren har jag försökt på olika vis utan att hitta den rätta. Ja, jag har inte ens hittat en kvinna att ha en trevlig stund med. Okej, jag har inte sprungit ut på danshak eller andra ställen heller men det gjorde jag inte speciellt ofta innan heller.

Ja, ja, skit den som ger sig. Jag hoppas i alla fall fortfarande att det skall finnas två kvinnor här i världen som kan se förbi det yttre och bli lite ”knock out” av mitt fantastiska inre. I mitt hoppandes, så hoppas jag också att mina känslor från förr inte hinner ikapp förnuftet mitt.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3 4