Tag Archives: fördomar

Mobbning inom politiken

Posted on by
1

Ibland förvånas jag över att det går så bra för Sverige som det ändå gör med tanke på den inkompetens som tycks bli allt vanligare bland våra politiker i både kommun och landsting, dessvärre. Jag säger inte att det är så i detta ”enskilda fall” vilket vi naturligtvis inte kan uttala oss om, av politiska skäl, men ibland kommer funderingar om det ligger någon sanning bakom påståenden som, att många av våra politiker som saknar socialkompetens och förmågan att känna empati samtidigt har andra områden de behärskar utomordentligt såsom ekonomi eller att spela piano?

Delar av texten nedan är från en kommentar jag skrev till inlägget, ”Om att vara döv och bli mobbad på facebook”, på bloggen Fulldelaktighet.nu

Paul Lindquist, moderat kommunalråd på Lidingö, bildade sig en snabb åsikt om kommunpolitiker kollega Anna Stenson, MP, är fullmäktigeledamot i Lidingö kommun. Paul visar ett klassiskt exempel på hur okunskap lätt föder förutfattade meningar och borde för alla och envar ge lärdom om att det alltid är bättre att hålla käft tills man vet vad man uttalar sig om.

Paul Lindquist visar dessvärre också, som så många andra politiker idag, bristande omdöme när han inte (än så länge) anser sig behöva be om ursäkt fast han har trampat i klaveret genom sitt juvenila behov av att göra sig lustig på andras bekostnad.

I Aftonbladet försökte han be om ursäkt men säger egentligen bara att det hela är ett missförstånd och att han SKA be Anna Stenson om ursäkt och att han är väldigt ledsen att hon har tagit illa vid sig vilket inte var hans mening. Paul Lindqvist ville beskriva en händelse och gjorde bara en uppdatering av dagens upplevelser. Sedan kan man ju ifrågasätta varför han plockade bort henne från sin facebook och samtidigt tillsammans med andra kollegor får henne att framstå som en fuskare som inte alls är hörselskadad eller döv?

Det verkar nästan som Alliansen har blivit smittade av ett konstigt plastic padding- eller Hollywood virus och blivit smått imperialistiska så fort de syns eller hörs i media ett visst antal gånger. När jag hörde talas om att Anna Stenson blev uthängd som fejk-döv gick mina tankar till Alliansens fantastiska drev om det enorma fusket inom försäkringskassan och sjukförsäkringen. Men också om USA, president George W. Bush och fusket kring en felaktig information om att Irak hade massförstörelsevapen vilket resulterade i ett krig.

Jag vet inte hur det är för er men jag undrar ofta när våra folkvalda politiker blev så kallade professionella yrkes politiker istället för vanliga ”svenssons” som brann för vissa politiska frågor och ville göra det bättre för sina medmänniskor. Idag verkar de mest finnas till för sin egen skull och för att tjäna pengar, mycket pengar, och för att chockera på alla möjliga och omöjliga sätt enkom för att få synas i massmedia. (Ingen PR är dålig PR – heter det ju!?)

Hur som helst så har, denna gång, Paul Lindqvist, moderat kommunalråd på Lidingö, visat vad Alliansen och Moderaterna står för och kan leverera. Ett kyligt samhälle där man gärna hånar och är sarkastiska mot minoriteter i vårt fantastiska land. Det är sorgligt att Paul Lindqvist inte ens förstår att han har trampat i klaveret och ännu sorgligare är det att han är vald av folket på Lidingö. Eller har han ärvt sitt politiska uppdrag?

Ta hand om er!
Nalle

Ps. Reumatiker som ibland kan gå två meter – bara så ni vet. Ds.

Share

Ute i den stora världen

Posted on by
Reply

Jag sitter här och tänker:

Utanför mitt fönster, där ute i den stora världen har det börja skymma nu, människor irrar planlöst omkring till synes utan mål – och jag känner en viss tillhörighet. Andra irrar omkring som om de vore i grupp till synes ock mot klara mål. Så långt ifrån de andra i grupp jag är här där jag sitter och stirrar ut genom mitt fönster.

Jag slås av att dom är många de förnedrande förslagen som försämrar och omänskliggör mig som har en funktionsnedsättning inför andra medborgare, och att dessa förslag och beslut kommer ifrån våra politiker. Jag slås också av att vår egen försäkringskassa, en försäkran vi alla är med och betalar för att kunna leva ett anständigt liv om något skulle hända som att man blir sjuk eller får en funktionsnedsättning, hellre jagar fuskare än att stötta och hjälpa oss att få behålla ett värdigt liv. I livets svåraste stunder anser tydligen regeringen och försäkringskassan att det är mer lämpligt att ta det säkra före det osäkra och trampa på den som ligger ner – den försäkrade kan ju vara en fuskare. Jag har tidigare varnat för vart ett sådant tänk kan leda till.

Hur lätt skulle det inte kunna vara för våra politiker idag att sudda bort okunskapen och alla konstiga attityder gentemot funktionsnedsatta personer. Hur lätt skulle det inte vara att sålla bort alla fuskare genom att använda lite sunt förnuft och lyssna på och göra det som läkare, docenter och andra doktorer anser behövs för patienten och dennes tillfrisknande. Men istället för att lyssna på läkarna, eller som i detta fall, på referensgruppen till LSS utredningen gällande den extremt kränkande behovsbedömningen för att få eller behålla sin personliga assistans – ett 91 sidor långt kränkande bedömningsinstrument – så struntar man i vad de har att säga och gör hellre på sitt sätt.

Vi skulle alla behöva stanna upp då och då och fråga oss själva vart vi är på väg? Är det rätt väg? Hittar jag dit? Och kanske viktigast av allt – vilka ska jag lyssna på?

Det är inte utan att det går att förstå politikerförakt. Tyvärr, tyvärr.

Ta hand om er!
Nalle

Share

Personlig assistans och sex – fungerar det?

Posted on by
4

..en kväll för längesedan!

Efter att en kvinna föll för min otroliga charm och mitt fantastiska ”funkisionella” utseende, ”ironi”, låg jag nu vaken på morgonkvisten och oroade mig för kommande stund. Jag mindes inte om jag hade berättat för henne att det skulle dyka upp en personlig assistent på morgonen? Hur skulle min nya vän och sängkamrat reagera när min assistent klev in genom dörren – skulle hon bli förbannad och dra eller skulle hon ta det med ro?

Hon låg bredvid mig på magen och jag låg på rygg. Hon snusade tungt. Hennes arm låg över mitt bröst och hon hade sitt ena ben böjt över mina ben. Det var varmt. Det var underbart skönt och väldigt längesedan jag hade fått njuta av en kvinnas närhet och fullständiga uppmärksamhet. Innan pinsamhetens helvete brakade loss låg jag i sängen, och jag minns att jag kände mig manlig, något som det var längesedan jag hade fått känna. Fem minuter senare klev årets pinsamhet genom dörren.

Klockan tickade mot 07:00
Jag visste att min assistent snart skulle komma, klockan var snart sju, så jag försökte väcka min nya vän. (Jag hoppades på att vi skulle bli kk vänner.) Nu hör det till storyn att assistenten som var på ingående hade en förmåga att bete sig som om det var hon som bodde i lägenheten. Fastän jag hade pratat med henne vid ett flertal tillfällen hörde det tyvärr till vanligheten att hon inte respekterade stängda dörrar, eller uttalade arbetsuppgifter som till exempel hur hon skulle bete sig, eller vad hon skulle göra, vid speciella situationer. Och mycket riktigt, efter att ha öppnat ytterdörren och tjohoat ”Godmorgon Björn” med en hög och myndig institutionsröst som mycket väl kunde ha väckt döva, kom hon så intravandes in i mitt sovrum som om hon ägde stället.

Det är underligt men en del assistenter brukar efter ett tag vänja sig så pass mycket vid rutiner att de blir helt tagna på sängen, (ursäkta uttrycket..!), om något nytt eller annorlunda inträffar. Lika vanligt är att de tror att de har något att säga till om när det handlar om hur jag ska leva mitt liv eller hur jag vill ha det.

Ack, du pinsamma pinsamhet
I samma stund som ”Godmorgon” hördes från hallen satte hon sig upp på sängkanten och drog täcket över sig, min vän var sömndrucken och än så länge ovetande om vad som höll på att hända. Utan någon förvarning öppnades sovrumsdörren och jag hör hur min assistent säger: ”Jaha, vad har vi här då..? Nä, men Björn..!” Hon ger mig ett finurligt leende och fortsätter, ”Jaha, jag går ut i köket och gör frukost. Du kan ju ropa när ni är klara och du vill ha hjälp att komma upp..!” Min vän for upp med en rasande fart och började leta efter sina kläder. Vi båda mindes att kläderna låg utspridda i soffan i vardagsrummet.

”Åh, fy fan! Åh, fyy faaaan vad pinsamt! Vem var det?” Frågade hon skamset som om hon trodde att det var min fru som hade kommit hem och avslöjat oss. ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min opolerade assistent”, svarade jag. ”Fan vad pinsamt. Jag trodde jag sa något igår? Vill du att jag ska be henne att gå och komma tillbaka om ett tag? Så du kan göra dig i ordning. Hon tittar på mig som om jag var dum i huvudet och säger kort, ”Nä, jag vill åka hem”. Jag såg på henne och log lite generat och uppgivet för att inse att hon i tanken redan var långt borta. Jag gjorde ett sista försök och frågade henne om hon ville ha frukost när jag såg att sovrumsdörren hade öppnats. En röst på andra sidan dörren sa irriterat, ”Björn, ska jag sätta på kaffe eller te? Om din flickvän vill ha frukost får hon göra det själv. Jag tänker inte göra det!”

Lägenhetsdörren slog igen med ett brak medan jag fortfarande satt på sängkanten och min assistent klädde på mig under tystnad. Jag tänkte, ett pip ifrån dig och du får sparken. Jag såg henne aldrig igen. Konstigt va?

Ett aktivt sexliv och personlig assistans?
Fungerar det att ha ett aktivt sexliv när man är beroende av personlig assistans? Visst fungerar det. Oftast i alla fall. Om vi tar assistenten ifråga så visste hon mycket väl hur hon skulle agera om hon kom till jobbet en dag som denna och en kvinna låg bredvid mig. Vi hade också pratat om hur jag ville ha det ifall jag hade andra gäster som sov över – men hon struntade i det och agerade efter vad hon ansåg rätt. Det finns tyvärr assistenter som anser att funktionsnedsatta inte ska hålla på med sex och att de inte ska behöva råka ut för något sådant på deras jobb. Om hon nu tyckte det var så fel kunde hon ju ha slutat istället för att förstöra för mig och min vän. Bara för att det ibland är lättare och svårare att få jobb innebär inte det att jag ska offra mitt liv och mitt välbefinnande bara för att jag har en funktionsnedsättning och är i behov av assistans och hon är i behov av jobb.

Ett klargörande dock. Att assistera en person med funktionsnedsättning som ska ha sex eller som ska tillfredsställa sig själv är INTE samma sak som att ha sex eller att onanera åt personen ifråga.

Utnyttjande av ställning
Det kan handla om att byta lakan, att ställa fram en toarulle eller lägga dit en handduk och att sedan slänga det i tvätten eller i soporna, sätta på en p-rulle eller liknande. Det är sorgligt när något som är så naturligt och vackert förfulas och görs till något skamligt. Att det sedan finns brukare som vill ha sex med sina assistenter eller som vill ha assistans med onani handlar nog oftast om ensamhet, dåligt självförtroende och rädslor. Jag har inget över för de arbetsledare som utnyttjar sin ställning och hotar med avsked om assistenten inte har sex eller ger en hjälpande hand. Det är precis lika fel som de assistenter som utnyttjar sin arbetsledare genom extremt utmanande klädsel, beröringar och tänder falska förhoppningar bara för att de vill ha flera timmar eller mer OB-tid, eller liknande.

Kommer varandra nära
Jag vet inte om alla arbetsledare/brukare känner igen sig men mina assistenter och jag brukar komma varandra väldigt nära. Det kanske inte är så konstigt eftersom de är med mig praktiskt taget 24/7. Det händer ganska ofta att jag kan känna mig väldigt naken och utsatt på grund av det för om de skulle vilja så kan de göra mig väldigt illa. Även om jag försöker att alltid ha en viss distans så kan det ibland vara svårt att hålla distansen alla gånger. Det beror ju lite på hur jag mår och vart jag befinner mig i livet. Och samma sak gäller för mina assistenter.

Ingen trevlig person
Efter ett långt möte om denna hemska och ”pinsamma” händelse kröp det fram att hon aldrig hade trott att jag skulle göra något sådant, att utsätta henne för något liknande. För henne var jag näst intill könslös. Hon hoppades faktiskt att jag skulle hitta en partner men bara en som också satt i rullstol. Jag försökta förklara för henne att det inte spelar någon roll om min ”partner” sitter i rullstol eller är gående, är brun, vit eller gul så länge jag blir attraherad av henne. Men jag var bara otrevlig, tyckte hon.

Detta hände för ganska många år sedan och den assistenten jobbar inte kvar längre. Tack o lov. Självklart ska det fungera att ha ett aktivt sexliv även om man har personlig assistans. Det råd jag kan ge, med den erfarenhet som jag har, är att prata med sina assistenter och berätta vad du förväntar dig av dem, hur dina assistenters arbetsuppgifter ser ut. Tänk på att både du och dina assistenter förändras med tiden och därför händer det ganska ofta att också arbetsuppgifterna behöver förändras. Något att ta upp och prata igenom om.

Fast när det gäller fördomar och attityder gentemot personer med funktionsnedsättningar och ett aktivt sexliv finns det fortfarande mycket kvar att göra. Och det finns fortfarande personer som tror och/eller tycker att personer med funktionsnedsättning inte gör sådant. Men det har helt klart, enligt mina erfarenheter, blivit mycket bättre.

Något jag kanske berättar om en vacker dag? Tills dess…

Ta hand om er!
Nalle

Share

Med kontrakt på livet och facit i hand

Posted on by
1

JagMamma200pxDet var egentligen inte förrän i övre tonåren som jag på riktigt förstog att mitt liv inte skulle bli likadant som alla andras. Jag hade ramlat över 18 års gränsen när jag fattade att jag var en sådan där – en invalid!

Hur är det möjligt, undrar säkert en del av er? Jag fick ju min reumatiska sjukdom redan vid sex års ålder. En anledning beror säkert på att sjukdomen kommer smygande, jag vaknade inte en dag och var för all framtid rullstolsburen. De flesta människor har en bild av sig, hur man uppfattar sig tillsammans med andra och i sin ensamhet. Och det faktum att jag aldrig har sett mig själv som annorlunda eller som funktionsnedsatt har säkert spelat en stor roll. Jag var inte handikappad – jag var om möjligt reumatiker!

Men när jag skulle börja plugga på gymnasiet och fick flytta till ett elevhem där alla elever hade olika slags funktionshinder började identifieringen. På gott och ont. Först mycket ont sedan mycket gott.

Minnet från den tiden är ganska suddigt eftersom jag började leva ett destruktivt liv med rätt mycket droger. Men jag kommer ihåg att jag tyckte synd om vissa av mina grannar på elevhemmet. Fast efter något år hade jag också blivit identifierad och illa behandlad och konstigt bemött av samhället runt oss så många gånger att jag insåg att jag inte bara var en reumatiker utan att jag också var en invalid. Det skulle dröja flera år innan jag klarade av att skaka bort den negativa stämpeln, dvs att jag såg mig själv som en invalid.

Först blev det värre innan det blev bättre
Under hela min tid i gymnasiet hände så mycket med mig, både inombords och fysiskt eftersom jag samtidigt blev sämre. Allt det gemensamt plus min destruktiva flykt är anledningen till att jag aldrig klarade av att ta studenten. Strax innan jag fyllde tjugo flyttade jag ut från elevhemmet till en egen lägenhet och där gick det fort utför innan jag klarade av att ta tag i både mig och mina demoner och mitt leverne. Jag tog kontakt med en kurator som gav mig ett telefonnummer och efter att ha ringt började jag min terapeutiska resa som tog åtta år.

Ljuset i tunneln syntes knappt
Det var med stor skeptisk inställning jag började min terapi. Men så är det nog för alla som inte anser att deras liv är värda något. På den tiden såg jag ju mig själv som en invalid och en sådan var inte speciellt mycket värd, om något alls. Den attityden hade format mig i ganska många år och den kom ifrån de vänner jag umgicks med men också ifrån samhällets inställning som alltid var nedlåtande eller gav mig en kladdig känsla av att ”tycka synd om mentalitet”. Det tog ganska många år innan jag började förstå att jag hade ett värde som människa. Men att förstå och att känna är inte samma sak.

Bild0187Till sist började livet leva
Efter att ha flyttat ifrån min första lägenhet och bott två år i min andra lägenhet satt hon där en kväll på sängen mitt i mot min. Hon jobbade på boendeservicen där jag bodde. Jag har alltid haft lätt för att prata med kvinnor, och med män med för den delen, men nu var något på tok. Torr mun, tunghäfta och jag kunde bara tänka på att hon inte alls var den sortens kvinna jag brukade titta på eller efter. Hennes ögon var som kattguld, intensiva och varmt leende. Jag blev varm i hela bröstet. Det tog nästan en vecka innan vi sågs igen. Mest för att jag bar på ett skadat självförtroende – men så en kväll ringde hon på dörren och sen flög tiden förbi med ljusets hastighet. Allt gick vansinnigt fort och vi flyttade ihop efter bara två månader. Förvisso var förälskelsen ganska kort och ojämn men vi fick nästan elva år tillsammans som man och fästmö och som familj. Jag började jobba och tog körkort och två år senare fick vi barn, en underbar son som idag är vuxen.

Värd att älskas och att älska
Jag insåg efter ett tag att en människas värde att älska eller att bli älskad inte sitter i det yttre även om vårt utseende spelar viss roll. Men fast jag satt i rullstol, hade krokiga leder, händer och fingrar, fanns det en kvinna som älskade mig. Som älskade med mig. Åren gick och kärleken tog slut från hennes sida. Våra år tillsammans var helande för oss båda. Så därför kan jag inte låta bli att undra varför jag återigen börjar känna liknande känslor som förr?

Jag har levt som singel i tio år snart, de första fem var ensamheten frivillig, mer eller mindre, där jag var tvungen att slicka såren och fundera och tänka på hur jag skulle gå vidare med tanke på att jag nu var ensamstående pappa med hela ansvaret själv, samtidigt som jag började bli sämre. Men de senaste fem åren har jag försökt på olika vis utan att hitta den rätta. Ja, jag har inte ens hittat en kvinna att ha en trevlig stund med. Okej, jag har inte sprungit ut på danshak eller andra ställen heller men det gjorde jag inte speciellt ofta innan heller.

Ja, ja, skit den som ger sig. Jag hoppas i alla fall fortfarande att det skall finnas två kvinnor här i världen som kan se förbi det yttre och bli lite ”knock out” av mitt fantastiska inre. I mitt hoppandes, så hoppas jag också att mina känslor från förr inte hinner ikapp förnuftet mitt.

Ta hand om er!
Nalle

Share

Don Juan i rullstol – skrattretande!

Posted on by
Reply

Jag_ansikte200pxJag har aldrig varit någon fan av förändringar. Snarare tvärtom. Men när livet stannar upp under långa perioder och likgiltigt blänger på mig med ett slags status que uttryck – ja, då händer någonting inom mig och frustrationen växer sig allt starkare. Först kommer tristessen som en present vackert inslagen i frustrationen alla färger, sedan är det dags för de existentiella frågorna som ett brev på posten. Och sedan blir jag förbannad.

När vardagen tenderar att upprepa sig själv likt de underbara tecknade Disney figurer i Djungelboken, jag tänker givetvis på gamarna och när Mowgli uppgiven vandrar omkring i djungeln och stöter på dessa retsamma gamar, ”hördu, vad ska vi hitt på? Jag vet int? Hitt på nått!, etc.”. Ja, då kommer de trista existentiella frågorna fram och jag börjar fundera över varför just jag föddes i denna tid och i denna kropp som fysiskt inte klarar av nästan någonting av alla de saker som jag har velat göra och vill göra. Att vår skapare inte skulle ha humor är jag ett levande exempel på att så inte är fallet. Vad kan vara mer ironiskt än att skapa en människa med bollkänsla och ett stort intresse för fotboll och sedan sätta honom i rullstol – man kan ju inget annat göra än att skratta åt eländet.

Alltid redo
Sedan har vi don Juan biten i mitt liv. Okej, jag vill inte jämföra mig med världens bästa älskare genom alla tider men det finns en sak där jag mycket väl skulle kunna knäppa honom på näsan och det är min sexuella energi. Om jag säger så här; jag har aldrig varit en scout men jag är född alltid redo! Frågan om varför jag föddes i just denna tid är kanske inte så konstig med tanke på att utseendet spelar så stor roll i vår tid. Med en sexuella energi som skulle kunna avväpna don Juan är frustrationen ett faktum. Att sätta en man som don Juan i rullstol är inte bara skrattretande utan en enorm utmaning. (blink, blink,) Ni skulle bara veta vad man kan hitta på i en rullstol/elrullstol. (he, he, he,)

Allt detta har givetvis färgat mig men ibland är det som om alla dagar, veckor och år flyger förbi utan att göra avtryck på min väg här i livet. Det känns som om jag inte skulle existera. Nu låter det hemskt allvarligt och förvisso finns dagar då jag kan hålla mig för skratt. Speciellt när allt slängs ner i en påse och skakas om. Påsen innehåller då fördomar, otillgänglighet, handläggare från försäkringskassan, arbetsterapeuter och läkare och alla dessa politiker som smiter ifrån sitt ansvar och legaliserar diskrimineringen genom sin bristande handlingsförmåga. Men längst ner i påsen ryter den fotbolls hungrige och den sexuella energin som de senaste åren har slagits mot frustrationens galenskap.

Men livet fungerar okej, inte bra – men okej. Fast när nuet börjar blänga mot framtiden då blir jag obekväm och rädd för hur länge jag ska orka med. Sedan kommer sorgen. Fast när pensionen kommer varje månad på 11,5 lax och hyran på 8 lax skall betalas då upprepas behovet av att se framåt hur jag och min son ska klara oss 3,5 lax. I över sju år har jag slagits med alla dessa problem och jag ser bara en lösning. Det finns bara en sak för mig att göra – Jag får börja som gigolo! ”Im just a gigolo and every where..!”

Nöjd med mitt liv – så här långt!
Även om framtiden känns långt ifrån lockande att tänka på och planera inför så undrar jag om smärtan och ensamheten fortfarande kommer måla min vardag? Nej, jag är inte deppad – livet är ibland bara lite väl överväldigande och jag börjar bli förbannad!

Ta hand om er!
Nalle

Share