Tag Archives: föräldraskap

Tron (på sig själv) kan förflytta berg

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Tron kan förflytta berg. I alla fall för en del av oss. Vi människor är unika på alla sätt och vis, men också på olika sätt o vis. Vi besitter oanade krafter och/eller förmågor, vilket några av oss kommer få erfara någon gång i livet. Om vi har tur. Jag gissar att många känner igen historien om mamman, barnet och bilen. I den version jag har hört var det en mamma som ser sitt barn vara på väg att krossas ihjäl under en bil, som genom ett mirakel klarar hon av att på egen hand lyfta bilen så pass mycket att förbipasserande kunde hjälpa till och rädda barnet. Det finns ganska många liknande historier som vittnar om att vi människor kan så mycket mer, är så mycket mer, än vad vi själva och andra tror.

Men vad hade hänt om mamman hade haft ett funktionshinder och sitter i elrullstol? Hade hon varit dömd till att misslyckas då? Eller sätts en slags överlevnads instinkt på vid fara, olyckor eller kriser i våra liv, en så kallad autopilot som gör att vi kan prestera mycket mer än vad som normalt är möjligt?

När jag tänker på mamman och barnet kan jag fortfarande bli alldeles matt av bilderna jag får upp. Bilder där jag är med om samma sak fast med en helt annan och betydligt obehagligare utgång. Ändå fram till att Johannes fyllde fem år hade jag då och då mycket hemska och bisarra mardrömmar. Oftast handlade de om att Johannes behövde min akuta hjälp för att inte krossas eller drunkna, eller dö på något annat otäckt sätt, allt medan jag satt i rullstolen och inte kunde göra något åt det hela. I drömmarna kunde jag aldrig rädda honom utan jag kunde bara se på medans han drunknade eller sakta krossades ihjäl. Och visst stämmer det att jag aldrig skulle kunna göra något av det som mamman gjorde i verkligheten. Tack o lov så är inte verkligheten svart eller vit utan den innehåller massor av olika nyanser. För att jag aldrig skulle behöva uppleva liknande hemskheter brukade jag alltid se till att jag låg minst ett steg före Johannes. Jag försökte alltid förutse olika saker och förbereda mig på dessa vilket för det mesta gick hur bra som helst.

JagJT_JUL250px

Det är mysigt med jul… godis!

Jag minns första gången när Johannes gjorde illa sig, han hade inte fyllt ett år ännu, och satt på golvet och grät jätteledsna krokodiltårar och om vart annat stortjöt han. Jag var ensam, utan assistans. Det jobbigaste var att jag hade inte en aning om varför han grät eller hur jag skulle få upp honom. Paniken spred sig illa kvickt när han började ändra färg i ansiktet och jag såg hur han blödde bak i huvudet. Där satt han och grät med uppsträckta armar och jag kunde inte ta upp min son från golvet och trösta honom. En hemsk, hemsk, känsla jag aldrig önskar någon att behöva känna. Skulle jag ringa ambulansen?

Fast ibland tyckte jag inte alls om att fotograferas. SŒ det sŒ!

Fast ibland är det svårt.

Skulle jag vänta 30 minuter på att min assistent kom till jobbet? Han såg så förtvivlat på mig och så började han plötsligt gunga fram och tillbaka vilket gav mig en idé. Jag visste att det var viktigt att behålla lugnet, när jag nu var tvungen att höja rösten ordentligt så att han skulle lyssna på mig. Jag vet inte om jag tog i för hårt men min höga stämma fick ungen att tystna tvärt. Jag gjorde allt för att behålla ett lugnt tonläge. Han lyssna på mig medan jag körde rullstolen tätt intill honom så mina fotplattor nuddade honom, då började han klättra febrilt upp på mina ben för att ställa sig upp. Jag kan ju berätta att jag nu hade fullt sjå med att se för tårarna rann kraftigt ner för mina kinder. Jag stortjöt och Johannes tittade med stora ögon på mig som om jag var dum i huvudet. Så fort han stod upp körde jag fötterna in mellan hans ben och lyfte benen så han tappade fotfästet. Då började han att dra sig upp medan jag lyfte mina ben allt högre och högre, (galet jobbigt för magmusklerna), medan jag körde rullstolen mot soffan för säkerhet skull. Till sist nådde jag Johannes och kunde hjälpa honom den sista biten upp till mitt knä där han sedan satt i flera timmar och sökte tröst. Han hade ramlat på sidan och slagit i huvudet lite när han försökte ställa sig upp längsmed soffbordet, så det var ju ingen fara men innan jag visste det. Puh, pust och pina..! . Senare lärde jag honom att klättra upp i soffan och därifrån gick han upp i mitt knä för att få tröst, nappflaskan till natten eller bara för att mysa en stund.

Vad vill jag berätta med det här? Att leva livet är inte alltid så enkelt som man kan tycka att det borde vara. Att livet från en dag till en annan kan leka lite väl häftigt och hårt med oss känner säkert många av oss igen. Likaså att livet ibland kan uppfattas, på olika sätt, som svårt och mycket orättvist. Men det mesta fungerar bara man ger sig sjutton på att det ska funka. Jag vill mena att vi kan prestera mer när olyckan är framme.Det kanske inte blir perfekt men vem behöver det? Inte jag i alla fall.

Jag vet inte hur det är med er men jag brukar ganska ofta höra att livet nu för tiden är betydligt tuffare än när jag växte upp, likaså att vi människor mår psykiskt sämre idag än förr. Men om det stämmer har jag ingen aning om? Däremot vet jag att vi blir allt fler som söker och behöver professionell hjälp. Det märks inte minst genom att utskrivning av mediciner mot depression och ångest har ökat markant. Men varför eller hur det är i en jämförelse mot när jag var liten har jag som sagt var ingen aning om.

En av mina äldsta vänner, vi firar 30 år i år, som jag fortfarande umgås med är helt övertygad om att han är otursförföljd. Han menar att det i stort sett inte har hänt något positivt, i någon större mening, sedan vi två träffades. Okej, han har råkat ut för både det ena och det andra och har enligt min mening fått mer än sin beskärda del av livets törnar. Men det har jag med och många andra av mina vänner. Jag vet dessutom att en hel del positiva saker har hänt i hans liv, men det verkar han ha svårt att se eller att ta till sig. Varför? Hur kommer det sig att det är lättare för en del att till sig det negativa och jobbiga som händer än det positiva? Om jag jämför honom med en annan vän, en före detta personlig assistent åt mig, så är hon raka motsatsen. Hon är en person som för det mesta är positiv, glad och skrattig och man kan verkligen känna att hennes energier är äkta. Trots att hon har haft ett litet helvete i sin uppväxt och i unga år. Varför är det så? Nej, nu ska jag gå och ta min medicin så jag orkar med att leva i morgon. (Ironi) 😉

Till nästa gång – var rädda om varandra!

Många kramar!
Nalle

 

Share Button

Ni kommer aldrig kunna knäcka mig!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Lördagen har vaknat, okej då klockan är redan 12, men efter att ha somnat så sent som vid 04:00 tiden anser jag mig ha rätten att sova ut lite. På grund av min reumatiska sjukdom och all medicin som jag tar har jag haft svårt att somna under åtminstone 20 år men de senaste åtta åren har det varit för jävligt. Förutom att smärtan och medicinen håller mig vaken så slår oron klorna i mig och jag börjar tänka och fundera. ”Vilken räkning ska jag inte betala denna månad? Vilka ytterligare kostnader kan jag avvara? Kommer maten att räcka? När kommer jag kunna köpa kläder? Den här månaden SKA jag INTE unna mig något kaffebröd eller glass alls! Det blir ingen semester den här sommaren heller!”

När jag väl somnar
När jag har lyckats skingra mina tankar från smärtan och den ekonomiska oron brukar ögonen klippa och jag känner hur sömnen närmar sig och precis innan jag somnar gör jag det nästan alltid till tanken ”Undra hur länge till jag kommer klara av att ha det såhär?” eller ”Hoppas nästa månad blir bättre!”. När jag väl somnar är jag däckad och drömmarna blir allt oftare min andra verklighet och känns för varje år som går som ett bättre alternativ där jag hellre vill vara.

En ny dag
Sedan kommer morgonen, eller förmiddagen, och det är dags att vakna och gå upp. Även om jag skulle ha en normal inkomst skulle det kräva stor ansträngning att övervinna smärtan och stelheten för att gå upp så då kanske ni förstår hur svårt det är idag att hitta anledning till att vilja gå upp. Okej, jag vill inte göra detta inlägg allt för svart för trots allt finns det glädje i livet. Jag tänker då förstås på min son som är min inspirationskälla och står för det mesta av det jag har gjort bra eller gott.

Letandet efter andlighet och positivitet
Det finns självklart också andra positiva saker i mitt liv. Även om staten och kommunen gör allt för att sänka detta skepp så kommer de aldrig att lyckas. Jag har lärt mig att flyta genom att vända siktet inåt och ta lärdom av all den energi vi alla besitter. Jag har hittat mitt egna universum där jag kan vara den jag vill, när jag vill och där är det jag som väljer om det ska bli en bra dag, en lycklig dag eller om jag ska släppa fram sorg och ilska. Skulle jag inte ha denna meditativa kurort hade galenskapen hittat mig för längesedan. Men det har tagit sin tid att leta och hitta sin andlighet och finna vägar att ta fram det positiva i vårt fantastiska liv.

Utan assistans stannar dock livet
Det finns ytterligare en källa till glädje och styrka i mitt liv och det är mina personliga assistenter, eller i alla fall en del av dem som har under årens lopp spelat en stor roll i mitt välbefinnande och till min livskvalité. En del har till och med varit kvar i 10 till 20 år så det är klart att vi har blivit viktiga för varandra. Det är också tackvare personlig assistansen som jag har kunnat bibehålla min livskvalité och livsvilja fast jag har och blir allt sämre med åren. Därför är det inte svårt att förstå den panik dagens politiker och beslutsfattare ger oss assistansbrukare i och med att de hela tiden sedan lagen kom till försämrar lagen om assistans.

Livet kallar på uppmärksamhet
Okej, nu har jag gett er en liten blick in i mitt liv men nu kallar Johannes, min son, på mig eftersom han har fixat kaffe så vi ska fika. Det känns inte speciellt manligt eller att man är en bra förälder när man inte ens har råd att bjuda honom på fika. Den dagen han flyttar hemifrån är mitt uppdrag som pappa nästan slut. Han är så stor och duktig och jag är så glad för att det går bra för honom. Min underbaraste bland underbara – min stolthet. Jag älskar dig.

Ps. Ni politiker! Ni kommer aldrig kunna knäcka mig! Ds.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button