Tag Archives: Föräldrarskap

När våra barn och ögonstenar växer upp

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

jt_smile_bebis200px

Våra barn är våra ögonstenar och helt klart den största anledningen till att vi, föräldrar, plötsligt kan börja bete oss högst besynnerligt. Vi oroar oss för saker och ting som annars skulle flyga förbi obemärkt. Vi kan utan förvarning tappa förståndet och talförmågan och börjar kommunicera med ett gurglande ljud och skulle den lille börja skratta åt galningen infinner sig en slags extas av stolthet. Det här tillståndet slutar alltid med ett VM i fåneri.

Våra ögonstenar bär också ansvaret för att vi kan bli larvigt upprymda och glädjas över de mest förunderliga framsteg som dessa energiknippen så generöst bjuder på de första åren. (Läs cp-mammans blogg och vad som kom i blöjan) Våra barn är våra ögonstenar men vad är vi för våra barn? 😉

Jag har haft tur eftersom mitt barn, min underbara son Johannes, har sedan hans första andetag nästan bara stått för glädje och humor och ett fantastiskt givande och tagande av villkorslös kärlek. Och ja, jag har också hängt över hans barnvagn och kommunicerat med stor inlevelse och tagit VM guld i fåneri många gånger. Det är mycket som förändras när man bjuds in i föräldrarrollen. Man förändras helt enkelt eftersom ens barn är det största i livet. Allt ifrån den största glädjen till den största sorgen. Det skulle visa sig att hans föräldrar bar på anlag som tillsammans skulle resultera i en stor portion envishet och en glänsande förmåga att diplomatiskt få igenom det som för stunden är viktigt. Men så är han också min kommunikatör.

jt2modell200pxJohannes fyller 19 år i sommar och navelsträngen går inte att göra mycket längre hur än jag försöker. I och för sig har han en bit kvar innan jag lugnt och harmoniskt kan klippa navelsträngen helt och låta honom flytta ut från sitt trygga näste. Fast är man myndig så bestämmer man ju själv, men om han är smart bor han kvar till han är färdig utbildad eller har gått ett eller två år på (förhoppningsvis) KTH.

Fast det kan ju hända att han börjar plugga i en annan stad och då är det bara att gilla läget och slita upp saxen och klippa. När än hans flytt kommer så är jag övertygad om att jag kommer tycka att flytten är alldeles för snart. Om jag nu ska gå på min känsla – och det ska man ju göra. Eller hur Maria?

När han var liten, efter det att hans mamma och jag separerade, hade jag några år där jag var livrädd för att jag skulle bli så pass dålig att jag blev oförmögen att finnas till för honom. Det var minst sagt jobbiga år där jag gjorde allt jag kunde för att hålla Johannes utanför min oro. All min kraft gick till att allt skulle vara som vanligt. Min oro gjorde mig sämre och eftersom jag blev sämre stegrades min oro. Ett litet moment 22. Fast till slut red vi ut stormen tillsammans och från den stunden har allt fungerat splendito.

Det lustiga är att jag har aldrig oroat mig på riktigt över att Johannes ska halka snett i livet utan de gånger jag har legat vaken och varit orolig har det oftast handlat om situationer som han själv inte kan styra över.

Åren sprang iväg och nu är min lille son en vuxen ung man som inte behöver sin pappa längre. Jo, kanske lite men inte på samma sätt som förr. Idag är jag glad om vi kan äta middag tillsammans. Min son har blivit den ”Flygande Holländaren” och är nog mer borta än hemma.

img_0198_jt200pxJohannes tar studenten nu i sommar och nu till helgen ska vi, alla elever och respektive familjer, käka middag på Viper. Efter middagen blir vi utslängda och vännerna dyker upp istället. Då ska det tydligen bli parteyy. Hm, vad ska man tycka om det? Nä, då. Det är självklart precis som det ska vara. Den 9 juni är det utspring, om jag har fattat det hela rätt, och då ska det vara bjudning här hemma. Men hur och när får vi återkomma med för det är inte bestämt än, tydligen.

Jag har så jäv… svårt att fatta vart dessa 19 år har tagit vägen. Jag vet att det är uttjatat men känslan är faktiskt att det känns som om det var förra månaden jag blev pappa och som en vecka sedan han började i skolan. Och nu ska han sluta gymnasiet. Sjukt..! Även om jag kan sakna den tiden, barnaåren, så vill jag inte ha tillbaka dem för ju äldre Johannes har blivit dessto enklare har föräldrarrollen blivit, tycker jag. Fast det fanns en tid runt 13-15 år då inte allt gick på räls.

Jo, jag vet att jag har haft det väldigt enkelt. Johannes har alltid varit så omtänksam, givmild och generös att jag förr nästan kunde bli orolig. Idag är jag bara glad och förbaskat stolt över min underbara son. Fast hur man än vänder och vrider på det så spelar det ingen roll hur gammal ens barn blir för de kommer alltid att vara ens barn och oron, glädjen och stoltheten kommer också alltid att finnas där. Åtminstone hos den här pappan.

Nä, nu kallar nattens demoner eller söta drömmar.

God natt o sov gott!
Nalle

Share Button

Ingen kan begära mer

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

jag150px_155137

Idag fick jag en kommentar från en mamma till en cool dotter på 2 år med cp. Mamman som heter Towe kommenterade mitt inlägg http://bjornthoren.wordpress.com/2009/03/09/vagar-fan-aka-in-akut-langre/ Det här blogginlägget som jag skrev för ett tag sedan var ett av några inlägg som handlade om dödshjälp och vad som anses vara ett värdigt liv. Towe sa bland annat följande; ”Även jag blev livrädd för denna debatt och hans uttalnde. Skrev litegrann om det också. Har en dotter med CP som lever ett oerhört värdigt liv. Föddes lite hopplöst så visst gör det ofattbart ont hur vissa männsikor värderar sina åsikter.”

Tyvärr kan jag inte säga att det tillhör vanligheterna att mina besökare, (varken till denna blogg om personlig assistans med cirka 130 st unika träffar i veckan eller till ”Nalles tankar från roten” som har cirka 100 träffar i veckan), skickar kommentarer liknande Towes. Möjligtvis bortsett från min kära mamma. Men det fanns något i Towes kommentar som fick mig att reagera och besöka hennes egen blogg. Jag länkade hennes blogg till och med. Jag tror det var en ton av ärlighet och humor. Om ni vill läsa om Towe och hennes coola 2 åring så heter bloggen ”cpmamman” och du kommer dit genom att klicka på länken här.

I det senaste inlägget tar Towe upp en mycket intressant sak, motståndskraft. Hur mycket motstånd ska man ge eller kan man ge ett barn med funktionsnedsättning? Det beror säkert på individen själv. Men borde inte mellanrummen mellan gränsernas ytterligheter, ”överbeskydda” eller ”inga armar ingen kaka”, vara tillräckligt stort. Ja, jag vet inte själv. I min familj var jag ensam med funktionsnedsättning även om min pappa också var reumatiker. Fast han kunde klara sig själv. För egen del blev jag uppfostrad mer åt ”inga armar ingen kaka” hållet än åt andra hållet. Jag skulle på alla sätt och vis vara en normal kille. På gott och ont. Jag minns första gången jag började umgås med andra ungdomar med funktionsnedsättningar, enligt vad jag minns var det på ett läger i Lysekil och jag var 12 år, tror jag, och fick frågan vad jag hade för handikapp. Jag svarade, ”Nej, jag är inte handikappad. Jag är reumatiker..!”

Under hela högstadiet var morgonrutinerna mellan mamma och mig hemska. Jag vaknade med värk och stelhet och mamma, som gjorde så gott hon kunde, tog bokstavligen upp mig och hjälpte mig på med kläder, etc. På väg till skoltaxin svor jag och var skitsne på mamma. När jag kom hem på eftermiddagen hade jag ju blivit mindre stel och hade mindre ont och mamma och jag brukade ofta fika då. Även om vi inte pratade så ofta om det var denna fikastund vårt sätt att förlåta och gå vidare.

Som vuxen kan jag tycka att mamma skulle ha låtit mig få vara liten och hemma lite oftare. Kanske också ha blivit sedd och accepterad även med min sjukdom och som funktionshindrad. Men i början av 70-talet när jag blev sjuk var allt annorlunda och som ”invalid eller handikappad” som det hette på den tiden skulle man bli omhändertagen. Att jag gick i vanlig skola beror dels på att jag inte behövde rullstol förrän jag var tolv eller tretton plus att mamma vägrade att se mig som handikappad. När jag tänker på att mamma fick mig som 17 åring och att hon bara var 19 år när jag först blev sjuk har hon gjort ett enastående jobb.

Skulle inte mamma ha givit mig det motstånd och den envishet och verktygen som jag ändå fick av hennes agerande vette tusan vad som hade hänt när det var dags att växa upp. Nu låter det som om min underbara mamma skulle ha varit hemsk under min uppväxt, men det var hon inte. Sedan jag blev förälder själv, 1990, förstog jag att mamma gjorde så gott hon kunde. Och eftersom jag blev en sådan supertrevlig och fantastisk man med hjärtat på rätt ställe så måste ju morsan ha gjort något bra i alla fall. 😉 Eller hur, mamsen?

Men hur ska man som förälder till ett barn med funktionsnedsättning veta vart gränserna går så man inte daltar eller överbeskyddar sitt barn bara för att det har andra förutsättningar än andra barn? Ja, det finns ju ingen manual att följa direkt. Det här är ett vanligt problem och jag har tyvärr mött alldeles för många unga vuxna som med personlig assistans mycket väl skulle kunna bo själv och ta hand om sig själv. Men på grund av överbeskyddande föräldrar, i all välmening, har lilla Totte 28 år inte en chans att lära sig hur man gör för att bli vuxen och ansvara för sitt eget liv. Som styrelseledamot i STIL – Originalmodellen för personlig assistans, är denna långa navelsträng ett för vanligt problem.

Har du funderingar om detta så är det bara att höra av dig. Min e-post är: blogg@bjornthoren.se

Var rädda om er.

Kram
Nalle

Share Button
1 2 3