Tag Archives: Föräldrarskap

Vart är vi på väg?

Ikväll blev jag vittne till hur två ungdomar ”pangade” en stor ruta mitt i mot där jag bor utan att någon av förbipasserande ingrep. Innan jag hann öppna min altandörr och åka ut med rullstolen hade de lunkat därifrån utan större brådska. När jag kom ut hörde jag, (såg ej), hur en vuxen man sa till ungdomarna på skarpen. ”Vad håller ni på med? Så där gör man inte!” Till svar fick han höra saker som ingen ska behöva höra.

Cirka femtio minuter senare kom polisen och efter dryga tio minuter gick de ur bilen för att kolla rutan. Det vill säga då mannen som blev hotad knackade på polisbilens ruta. Polisen klev ur och prata med honom och frågade mig om jag hade sett något. Jag sa att jag såg två ungdomar men att jag inte kunde identifiera dom men att en hade en grå mjukis jacka med luva. Den killen ”såg jag bakifrån och från sidan” ta upp någonting tungt, såg ut som ett rör av något slag men det kan också ha varit en gatsten, från marken och slänga mot fönstret. Jag vet inte om det var han i mjukis jackan som slängde båda gångerna men han var mycket noga med att fönstret skulle gå sönder. Ungdomarna hade varken bråttom med sitt illdåd eller brydde sig speciellt mycket om att de blev sedda. Jag skulle inte bli förvånad om en av dom var påverkad av något..?

Det är inte konstigt att de har svårt att hyra ut lokalerna här omkring eftersom slöddret sabbar så fort de får chansen och fönsterrutorna har byts ut eller väggarna målas om för att få bort klotter och olika tags. Jag kan fatta att ungdomar inte har något att göra och att det är jobbigt nu på sommaren, jag kan även komma ihåg känslan av frustration och behovet av att agera utåt. Men mycket av det som många ungdomar, (långt ifrån alla ungdomar då de flesta är bra killar och tjejer), gör idag var otänkbart när jag var i deras ålder. Om vi sabbade eller revolterade så kanske vi också sabbade en ruta som dessa ungdomar gjorde idag, eller slog sönder en parkbänk eller klottrade men vi hotade inte småbarn och äldre och vi snodde inte så dyra saker som mobil telefoner o.dyl. och vi misshandlade inte barn eller äldre. Nu för tiden blir man mörkrädd för vad som kan hända och händer i samhället och riktigt rädd för dessa utåt agerande galningar vars handlingar vi alla kan läsa om i tidningar och höra på nyheterna.

Jag har haft personlig assistans sedan 1990 och på den tiden var det ingen av mina anställda assistenter som inte vågade gå till Älvsjö station för att ta bussen eller pendeltåget. De senare åren om det är onsdag, fredag eller lördag vågar de inte gå själva från mig till stationen efter klockan 22:00 eftersom de är så lite folk där senare än kl 22:00. De jobbar till kl. 23.00, ibland senare än så. Och i ärlighetens namn så tycker jag det inte är roligt att släppa iväg dem efter klockan 22:00, speciellt på vintern men även nu på sommaren eftersom det ofta är olika gäng, fem – tio ungdomar, så står strategiskt utplacerade så de kan verbalt trakassera, (i bästa fall), förbigående kvinnor. Tack o lov har mina assistenter ”bara” fått glåpord efter sig. Om man nu kan säga bara?

Det konstiga är att många av de ungdomar som slänger ur sig glåpord som ”öh, horan!” eller ”kolla snygg häck på horan!” och som är svenskar med föräldrar från andra länder eller invandrare som kom hit i unga år, är snälla som små lamm när man träffar de ensamma eller tillsammans med deras föräldrar, speciellt mamman eller en äldre syster. Då är de artiga som få med ett fånigt skamset ansiktsuttryck. Svenska ungdomar med svenska föräldrar är precis likadana så det är ingen större skillnad. Det är min erfarenhet i alla fall. Jag säger inte att det är så utan att jag har den erfarenheten. Hur som helst så tror jag inte att någon av dem, födda i Sverige eller inte, skulle tycka det var speciellt roligt om någon ropade efter deras mamma eller syster lika skamliga kommentarer som dom själva gör, eller?

Det är inte utan att man blir rädd för vart vi är på väg moraliskt sett och ur ett medmänskligt perspektiv. Vi föräldrar måste ta vårt ansvar och sätta tydliga gränser på vad som är okej och inte och det måste ske tidigt. Vi måste ställa krav på att våra barn sköter sig och behandlar andra med respekt. Skulle jag höra min son när han var liten eller tonåring svära, visa finger, vråla glåpord efter någon på gatan eller hota någon så hade han inte haft det roligt efter det. Vi föräldrar måste visa i handling och agerande hur man uppför och beter sig eftersom barn inte alltid gör som vi säger – men du kan vara säker på att de tar efter våra beteenden och gör som vi gör.

Nej, oavsett nationalitet, ålder och kön ta hand om och var rädda om varandra och bemöt människor med samma respekt som du själv vill ha av andra.

Ta hand om er!
Nalle

 

Share Button

Varje morgon, att leva. Igen!

Det har pågått under så lång tid nu, att min fysik och själ slåss om rätten att bejaka sina egna intressen och behov. Och i mitten finns jag, pappan, med sitt subjektiva väsen. Att slåss med sig själv av skäl som att få finnas till är säkert legitimt men är också ett stort slöseri med energi när all kraft behövs till att besegra besvärligheten till att vilja existera. Varje morgon.

Oj, vad det här inlägget verkar bli mörkt och tungt. Men ge dig lite tid. Efter något stycke kommer mungiporna att glida upp mot öronen och innan du vet ordet av ler du.

De flesta, som är föräldrar, förstår när jag säger att jag skulle göra och ge precis allt för min son och hans välbefinnande. (Detta påstående gäller förstås inte föräldrar som i denna stund håller på att formulera en annons på Blocket med följande text: ”Illbattingar säljes billigt.”). Att jag älskar min son över allt annat här i världen är inget påstående som får ögonbryn att höjas direkt. Inte heller att kärleken till sina barn är en mycket effektiv livsmotor och en av våra starkaste känslor. Faktum är att i många år var det allt jag behövde för att ge smärtan en pung spark och orka komma upp om morgnarna.

Fast åren går. Kärleken till min son fyller tjugo år i sommar och navel strängen är så lång den kan bli. Den har börja brista på sina ställen och det är precis så det ska vara.

Jag har funderat på lämplig present till min tjugoåring? Hade jag en massa kulor, (kulor är stockholmska och betyder i detta avseende pengar), vore allt mycket enkelt. Då hade han fått en flådig bil och en grundplåt till körkortet. Men som fattig svenne vad köper man då? En resväska och ett SL-kort, eller? (Jaha, där åkte mungiporna upp en bit, eller?)

Eftersom det bara har varit han och jag här hemma har vi blivit extra tajta. Inget konstigt med det. Även om det inte är hans jobb som son så tror jag nog att han kommer oroa sig lite för hur det kommer att gå för farsan den dagen då han flyttar hemifrån. Min oro har typ redan börja men så är det ju också mitt kneg som farsa.

Som jag nämner i början händer det allt oftare att faderskärleken inte är tillräckligt för att få igång viljans startmotor att komma upp och igång på morgnarna. Speciellt de dagar jag med enkelhet skulle kunna svälja ett apotek bara för att orka stiga upp. Dessa dagar kan man ge sig fan på att moment 22 knackar en i bakhuvudet och att eftermiddagen hittar en golvad och utslagen. Summan av kardemumman: ”Ibland är spontant leverne inget att hurra för.”

De gånger jag inte hittar någon anledning till att fortsätta är utmaningen extra stor att komma upp på morgonen. I det tysta ligger jag gömd under täcket och försöker ljuga ihop anledningar till varför just denna ”härliga” dag kommer bli speciell och värd att besöka. Förr räckte det med att höra Johannes. I och för sig förvånas jag över hur lättlurad och förbannat nyfiken människan är, och tur är väl det för hur skulle jag annars klara av att lura mig själv att fortsätta narras varje morgon, där jag ligger under täcket, att bara du kommer upp så ska du se att något fantastiskt kommer hända. (Ja, jag vet. Men jag har aldrig sagt att jag är smart).

Okej, det är inte speciellt upplyftande att skriva om det här. Det kanske inte är så kul att läsa heller. Men jag tror att det kanske kan hjälpa någon där ute i etern att förstå att livet inte är värre eller mer än vad man själv gör det till. Okej, om smärtan hånler och triumferat visar dig den enkla vägen till flykt och galenskap ska du vara på din vakt. Det finns inget negativt eller fel att be om hjälp. Jag lovar. Jag har gjort det många gånger.

Nej, det är inte alltid så enkelt, även om det är betydligt roligare, att skriva om de dagar när jag spottar på den enkla vägen och visar fingret åt galenskap. De gånger går jag segrande hela vägen hem. Värken har jag lagt i en påse som jag har slängt över axeln bak på ryggen, och där i leker kärleken till livet och morgondagen ler starkare än solens strålar. När jag så önskar låter jag erotiken hälsa på och tillsammans dansar vi på sommaräng, med löfte om evig vänskap vi älskar och ger varandra det vackraste vi har.

Tiden har kommit då jag ska börja prioritera mitt liv och välbefinnande. Min son, min eviga stolthet, har börja prova sina vingar. Och jag ska åter lära mig att leva som man. Hur man nu gör det? Jag tror jag vet. Jag tror jag vet det nu!

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3