Trevlig kväll hos syster avbröts abrupt av färdtjänst

Mina syskonbarn, Molly och Malte, har blivit så stora. Det var ett bra tag sedan vi sågs. Men idag hade två upptagna familjer lyckats hitta tid där vi hann träffas och umgås över en bit mat och efterrätt och lek.

Efter någon timme eller två hade den värsta rädslan och konstigheterna över funktionshinder och rullstolen gått över. Det blir lättare för dem varje gång vi ses. Idag hann vi också leka lite, Molly och jag. Barn är så härliga i sin nyfikenhet och ärligheten slår aldrig fel. Efter ett tag, i leken, kommer frågorna om varför min fingrar ser ut som de gör och de jämförs med de egna fingrarna. Och det finns aldrig något konstigt svar att ge ett barn som undrar varför jag ser ut som jag gör eller varför jag sitter i rullstol.

- Kan inte du göra så här? Frågan ställs samtidigt som hon sträcker ut och spretar med fingrarna åt alla håll.
- Nä, jag kan inte det. Mina fingrar har blivit så här bara.
- Jaha.
- Konstigt va?
- ja, lite. Och så börjar vi skratta båda två medan leken fortsatte. Efter en stund var det dags för nästa fråga.

- Björn, jag kan gå!
- Ja, det kan jag också men…
- Ja, men bara så här lite avbröt hon mig och visade mig med sprattlande ben.
- Ja, jag kan bara gå en liten bit. Konstigt va?
- Mmm, lite. Efter en stund kände jag Mollys hand på min och hon såg grubblande ut.

- Björn..? Jag har naglar.
- Ja, men det har ju jag också.
- Ja, det har du ju. Och så var leken igång igen.

Det var så kul att få umgås och känna hur flera hinder revs omkull. Denna gång träffades vi så länge att rullstol och funktionshindret och nästan all blyghet försvann. En underbar känsla när man bara vill omfamna gullungen. Barn är helt klart ballast och bäst när det gäller att riva hinder och fördomar.

Tiden sprang iväg och en mycket trevlig eftermiddag och kväll med en skön kompott av lek och vuxensnack avbröts av en förtidig färdtjänst som ringde på min mobil och undrade OM jag skulle åka färdtjänst idag..? Det var bara att ge sig iväg men jag kunde inte låta bli att lite demonstrativt dra ut på tiden.

Om barn är bäst så är färdtjänsten sämst. Så är det bara!

Ta hand om er!
Nalle

Man ska vara tacksam!

Jagansikte_200pxJaha, då har jag överlämnat registreringsbeviset till mamma och Göran. (Snyft, snyft..!) Nu kommer det aldrig mer bli att köra bil för Nallemannen. (Buhu, buhu..!) Fast vadå, jag får ju åka färdtjänst och det är ju inte illa. Härliga, mysiga och omtänksamma färdtjänsten. Hmm, jag är sååå tacksam för att jag får åka färdtjänst. Ja, så tacksam så..!

Det enda jag behöver göra, förutom att betala SL kortet, är att planera allt in i minsta detalj. Och har jag tur får jag åka samma dag. Efter att ha beställt bussen, och kanske fått den tid jag vill åka, så kommer bussen i tid. Jaha, den är alltid i tid för färdtjänsten kan nämligen ändra tiden efter behov. Om jag har beställt en resa klockan 12:00 och bussen kommer 12:15 så står det på körningsorden som busschauffören har att jag skall hämtas klockan 12:15. Det tycker jag är så fiffigt..!

Men ibland kommer bussen kl. 11:50 och då står dom så snällt utanför och väntar tills telefonen ringer och en person säger att ”det är färdtjänsten – vi är här nu, kommer du ut..?”. Och då spriiinger jag ut på engång med en lycklig klump i halsen över att jag ska få åka färdtjänst. Ja, jag är sååå tacksam att jag får åka med.

Att bussarna skramlar, skakar och låter så högt att man inte kan prata med chauffören eller med assistenten som brukar följa med mig spelar inte så stor roll – för vad har jag att säga som inte kan vänta till att bussen har kommit fram och stannat. Ibland så skakar bussarna så mycket att det känns i hela kroppen och gör ont i nacken – men det spelar heller inte någon roll för då brukar jag tänka lite positivt och låtsas att jag får massage. Ibland hoppas jag att det ska skaka på helt andra ställen. Det tycker jag också är fiffigt..!

Idag när jag skulle åka till mamma och Göran fick vi stanna på en busshållplats för att titta efter vad det var som skramla och lät så mycket. Men chauffören hittade inget fel, det skulle vara så och så fortsatte vi att skaka ända till Norrtälje där mamma och Göran bor. Det blev en hääärlig resa med mycket massage. Och då blev jag alldeles varm inombords av all tacksamhet att han orkade kolla efter vad som lät. Jag tror att han hade fått kolla många gånger åt flera resenärer denna dag för han luktade svett och verkade alldeles trött.

En annan gång när jag var ute på äventyr med färdtjänsten började resan med att jag satt längst bak i bussen men plötsligt när chauffören svängde och stannade häftigt, man måste svänga och stanna ibland när man är chaufför, så satt inte jag längre längst bak utan jag fick hastigt hälsa på chauffören innan jag hamnade längst bak igen. Då blev han alldeles arg och röd i ansiktet. Han sa till och med ”men va fan” och då började jag att skratta. Han sa att det var färdtjänstens fel att jag hälsade på honom och försvann bak igen för han visste att han hade spännt fast mig ordentligt. Hmm, han var helt övertygad om det och det tror jag på för han sa ju så. Den gången blev jag också alldeles varm inombords att få ha en så trevlig och blyg chaufför som inte vågade säga att han ville ha lite sällskap. Det finns så mycket att vara tacksam för. Och det tycker jag är så himla fiffigt..!

En gång fick jag ett pressmeddelande av färdtjänsten med rubriken att de hade 98% nöjda kunder – och det tror jag också på för några år senare skickade dom ut ett till pressmeddelande där det också stog att de hade 98% nöjda kunder – och då trodde jag på dom igen för skickar man ut ett likadant pressmeddelande två gånger då måste det ju vara sant, eller hur? Jag säger bara OM inte DET är fiffigt att använda samma pressmeddelande två gånger - ja då vet inte jag vad fiffigt är..?

Nu ska jag och min två timmars masserade kropp gå och lägga oss. Tänk vad fint om jag för drömma om nästa gång jag ska ut och åka färdtjänst. Jag längtar verkligen. Sov gott alla färdtjänst lovers..! ;-)

Ta hand om er!
- en tacksam sönderskakad och lomhörd färdtjänst resenär..!
Nalle

Imorgon skrotas friheten

154842För några dagar sedan skrev jag mitt första adjö-inlägg till Bettan genom att berätta för er om ett gemensamt äventyr. Imorgon överlämnar jag registreringsbeviset och med det ägandeskapet till Göran, (min mammas gube), som ställer upp på att ta henne till skroten. Bettan alltså, inte mamma..! ;-) Okej, om jag puttar skämten åt sidan så är det med blandade känslor jag överger Bettan eftersom hon har symboliserat friheten för mig. Men faktum är att jag inte längre har råd att äga en bil ännu mindre att köra runt i den.

Egentligen undrar jag hur föräskringskassan och ansvariga politiker tänker när de betalar ut så låga sjukpensioner att man knappt kan leva ett normalt och anständigt liv än mindre ha råd med bil, efter att först ha betalat 88 000 kr i bilbidrag och drygt 500 000 kr i anpassning av bilen? Bilen kostade 254 000 kr och jag fick ta lån på cirka 160 000 eftersom jag fick bilbidrag med 88 000 kr. Jag menar bara att om man satsar så mycket pengar på någonting borde man inte då se till att detta någonting kommer till användning under så lång tid som möjligt? Ja, ja, skitsamma. Det är nu gammal skåpmat och hör till historien.

Tack för hjälpen, Monica!
De senaste åren har Bettan fått stå avregistrerad hemma hos min kära kusin, Monica. Och för den tjänsten är jag högst tacksam. Det har handlat om hopp och inte om slöhet att jag inte har låtit skrota Bettan. Jag har hoppats på att jag skulle bli bättre en vacker dag och med det orka jobba igen vilket skulle innebära att jag hade råd med bil igen. Hoppet att försäkringskassan skulle ta sitt förnuft till fånga har också funnits. Men icke sa nicke. Nu är det kört och det smärtar en del att inse att Bettan och jag aldrig mer kommer få uppleva ett nytt äventyr. Och när jag tänker på ett fortsatt liv beroende av färdtjänst - ja, då smärtar det änmer..!

Det är med mixade känslor, som jag skrev ovan, för samtidigt kommer det att kännas skönt att inte behöva ha ett dåligt samvete gentemot Monica som tålmodigt har låtit Bettan stå parkerad hemma hos henne på landet. Jag vet att hon inte har haft något mot det för då skulle hon ha sagt till. Men det kommer ändå kännas rätt skönt att slippa oroa sig, slippa hoppas på att få ge sig ut på vägarna igen. Om jag nu mot förmodan skulle bli bättre igen och orka med ett jobb på halv eller heltid så får jag väl söka nytt bilbidrag och anpassningsbidrag.

Ta hand om er!
”tut, tut, tuuut på er alla..!”
Nalle

Färdtjänst och utanförskap

Som skolelev fick jag ofta höra att det var minsann ballt att ha en egen taxi som hämtade och lämnade mig till och från skolan. Och lyssnade jag riktigt noga kunde jag till och med höra en viss avundsjuka ibland. När jag blev lite äldre, under högstadietiden, fortsatte avundsjukan fast lite annorlunda formulerat. Det kunde låta något liknande ”Fan, va ballt! Så jävla slött. Jag skulle också vilja åka taxi istället för buss eller tuben. Avis jag blir!”.

Från barndomen fram till början av tonåren kunde jag spela med i deras avundsjuka och få det att låta som om det var något jag själv ville och hade valt. Ganska ofta förvandlade jag skoltaxin i fantasin till min alldeles egna limousine med chaufför. Att denna limousine stod för ensamhet från årskurs sex och under hela högstadiet var det ingen som förstod.

Från att jag var sjutton år och fram till den dagen då jag höll på att slå ihjäl mig på väg ut ur en tunnelbana gjorde jag mina försök med att åka kommunalt. Jag ville vara precis som alla andra och jag kämpade hårt för att vara vem som helst. Jag kunde inte längre ljuga, varken för mig själv eller för andra, om att jag tyckte det var ballt och en lyx att åka taxi eller färdtjänstbuss. Jag hatade skoltaxi sedan jag var liten och jag hatade färdtjänstbussarna när de kom in i mitt liv som ett alternativ för kollektivtrafiken. Och jag hatar färdtjänsten även idag.

För mig står färdtjänsten för utanförskap. Inget annat! Ett utanförskap som ibland känns lika mycket som om vänner eller familj väljer en restaurang eller uteställe med trappor som jag inte kan komma in på. Bara det att alla vet om att jag inte kan åka pendel och buss gör mig illa till mods. Som om jag stod mitt i stan naken och alla ser på, alla vet att jag inte kan åka pendel och buss, alla vet att jag inte passar in i samhället. Ett tyst medhåll från allmänheten legitimerarutanförskap.

Och jag som blev uppfostrad med värderingen att alla är lika mycket värda.

Inga armar ingen öl..!
Äh, vadå? Ge grabben ett sugrör..!

Var rädda om er!
Nalle