Telefonen ringde. Stelheten i lederna såg till att jag inte hann svara. Efter ett tag ringde Johannes mobil och han stoppade ut huvudet från sitt rum och hojta, ”De kommer kl 12:30 istället – de är försenade!”

Det är så typiskt att jag inte kunde somna igår när syrran och hennes goa muppar, the family Jacobsson, ska komma förbi en stund innan de fortsätter hem till Skåne. Jag hade försovit mig. Men nu hade jag fått extra tid tackvare att de var sena. Så kom de äntligen. Pappa Jacobsson var arg som ett bi, (han var hungrig stackarn), syrran gick omkring och gestikulera för sig själv samtidigt som hon försökte visa för sitt bi avstånden mellan bilarna så att han skulle kunna fickparkera. Det gick alldeles utmärkt.

Väl parkerad väller tre stycken mycket bekanta barn ut ur bilden. Jag känner igen dem och visst hade jag rätt. Det var mina underbara syskonbarn, Melker, Vera och Valter. Jösses, säger jag bara. Alla tre måste stå på någon konstig diet med extra järntillskott och de måste äta minst en låååångfranska om dagen för jösses amalia så stora de hade blivit. Efter tre goa och välbehövliga kramar, (det var tre kramar som jag hade längtat efter så länge), gick vi så in och började med lunchen.

Sedan försvann tiden väldigt fort. Vi berättade storys, skrattade, myste, åt mat och glass och hade det allmänt trevligt. Sedan blev Valter getingstyngen i en tå, och roligare kan man ju ha det. Trots det tror jag vi alla hade ett par underbara timmar tillsammans med mycket familylove. Jag hoppas resan ner till Skåne gick bra.

Ta hand om er!
Nalle