Tag Archives: Ensamhet

Varje morgon, att leva. Igen!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Det har pågått under så lång tid nu, att min fysik och själ slåss om rätten att bejaka sina egna intressen och behov. Och i mitten finns jag, pappan, med sitt subjektiva väsen. Att slåss med sig själv av skäl som att få finnas till är säkert legitimt men är också ett stort slöseri med energi när all kraft behövs till att besegra besvärligheten till att vilja existera. Varje morgon.

Oj, vad det här inlägget verkar bli mörkt och tungt. Men ge dig lite tid. Efter något stycke kommer mungiporna att glida upp mot öronen och innan du vet ordet av ler du.

De flesta, som är föräldrar, förstår när jag säger att jag skulle göra och ge precis allt för min son och hans välbefinnande. (Detta påstående gäller förstås inte föräldrar som i denna stund håller på att formulera en annons på Blocket med följande text: ”Illbattingar säljes billigt.”). Att jag älskar min son över allt annat här i världen är inget påstående som får ögonbryn att höjas direkt. Inte heller att kärleken till sina barn är en mycket effektiv livsmotor och en av våra starkaste känslor. Faktum är att i många år var det allt jag behövde för att ge smärtan en pung spark och orka komma upp om morgnarna.

Fast åren går. Kärleken till min son fyller tjugo år i sommar och navel strängen är så lång den kan bli. Den har börja brista på sina ställen och det är precis så det ska vara.

Jag har funderat på lämplig present till min tjugoåring? Hade jag en massa kulor, (kulor är stockholmska och betyder i detta avseende pengar), vore allt mycket enkelt. Då hade han fått en flådig bil och en grundplåt till körkortet. Men som fattig svenne vad köper man då? En resväska och ett SL-kort, eller? (Jaha, där åkte mungiporna upp en bit, eller?)

Eftersom det bara har varit han och jag här hemma har vi blivit extra tajta. Inget konstigt med det. Även om det inte är hans jobb som son så tror jag nog att han kommer oroa sig lite för hur det kommer att gå för farsan den dagen då han flyttar hemifrån. Min oro har typ redan börja men så är det ju också mitt kneg som farsa.

Som jag nämner i början händer det allt oftare att faderskärleken inte är tillräckligt för att få igång viljans startmotor att komma upp och igång på morgnarna. Speciellt de dagar jag med enkelhet skulle kunna svälja ett apotek bara för att orka stiga upp. Dessa dagar kan man ge sig fan på att moment 22 knackar en i bakhuvudet och att eftermiddagen hittar en golvad och utslagen. Summan av kardemumman: ”Ibland är spontant leverne inget att hurra för.”

De gånger jag inte hittar någon anledning till att fortsätta är utmaningen extra stor att komma upp på morgonen. I det tysta ligger jag gömd under täcket och försöker ljuga ihop anledningar till varför just denna ”härliga” dag kommer bli speciell och värd att besöka. Förr räckte det med att höra Johannes. I och för sig förvånas jag över hur lättlurad och förbannat nyfiken människan är, och tur är väl det för hur skulle jag annars klara av att lura mig själv att fortsätta narras varje morgon, där jag ligger under täcket, att bara du kommer upp så ska du se att något fantastiskt kommer hända. (Ja, jag vet. Men jag har aldrig sagt att jag är smart).

Okej, det är inte speciellt upplyftande att skriva om det här. Det kanske inte är så kul att läsa heller. Men jag tror att det kanske kan hjälpa någon där ute i etern att förstå att livet inte är värre eller mer än vad man själv gör det till. Okej, om smärtan hånler och triumferat visar dig den enkla vägen till flykt och galenskap ska du vara på din vakt. Det finns inget negativt eller fel att be om hjälp. Jag lovar. Jag har gjort det många gånger.

Nej, det är inte alltid så enkelt, även om det är betydligt roligare, att skriva om de dagar när jag spottar på den enkla vägen och visar fingret åt galenskap. De gånger går jag segrande hela vägen hem. Värken har jag lagt i en påse som jag har slängt över axeln bak på ryggen, och där i leker kärleken till livet och morgondagen ler starkare än solens strålar. När jag så önskar låter jag erotiken hälsa på och tillsammans dansar vi på sommaräng, med löfte om evig vänskap vi älskar och ger varandra det vackraste vi har.

Tiden har kommit då jag ska börja prioritera mitt liv och välbefinnande. Min son, min eviga stolthet, har börja prova sina vingar. Och jag ska åter lära mig att leva som man. Hur man nu gör det? Jag tror jag vet. Jag tror jag vet det nu!

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Don Juan i rullstol – skrattretande!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Jag_ansikte200pxJag har aldrig varit någon fan av förändringar. Snarare tvärtom. Men när livet stannar upp under långa perioder och likgiltigt blänger på mig med ett slags status que uttryck – ja, då händer någonting inom mig och frustrationen växer sig allt starkare. Först kommer tristessen som en present vackert inslagen i frustrationen alla färger, sedan är det dags för de existentiella frågorna som ett brev på posten. Och sedan blir jag förbannad.

När vardagen tenderar att upprepa sig själv likt de underbara tecknade Disney figurer i Djungelboken, jag tänker givetvis på gamarna och när Mowgli uppgiven vandrar omkring i djungeln och stöter på dessa retsamma gamar, ”hördu, vad ska vi hitt på? Jag vet int? Hitt på nått!, etc.”. Ja, då kommer de trista existentiella frågorna fram och jag börjar fundera över varför just jag föddes i denna tid och i denna kropp som fysiskt inte klarar av nästan någonting av alla de saker som jag har velat göra och vill göra. Att vår skapare inte skulle ha humor är jag ett levande exempel på att så inte är fallet. Vad kan vara mer ironiskt än att skapa en människa med bollkänsla och ett stort intresse för fotboll och sedan sätta honom i rullstol – man kan ju inget annat göra än att skratta åt eländet.

Alltid redo
Sedan har vi don Juan biten i mitt liv. Okej, jag vill inte jämföra mig med världens bästa älskare genom alla tider men det finns en sak där jag mycket väl skulle kunna knäppa honom på näsan och det är min sexuella energi. Om jag säger så här; jag har aldrig varit en scout men jag är född alltid redo! Frågan om varför jag föddes i just denna tid är kanske inte så konstig med tanke på att utseendet spelar så stor roll i vår tid. Med en sexuella energi som skulle kunna avväpna don Juan är frustrationen ett faktum. Att sätta en man som don Juan i rullstol är inte bara skrattretande utan en enorm utmaning. (blink, blink,) Ni skulle bara veta vad man kan hitta på i en rullstol/elrullstol. (he, he, he,)

Allt detta har givetvis färgat mig men ibland är det som om alla dagar, veckor och år flyger förbi utan att göra avtryck på min väg här i livet. Det känns som om jag inte skulle existera. Nu låter det hemskt allvarligt och förvisso finns dagar då jag kan hålla mig för skratt. Speciellt när allt slängs ner i en påse och skakas om. Påsen innehåller då fördomar, otillgänglighet, handläggare från försäkringskassan, arbetsterapeuter och läkare och alla dessa politiker som smiter ifrån sitt ansvar och legaliserar diskrimineringen genom sin bristande handlingsförmåga. Men längst ner i påsen ryter den fotbolls hungrige och den sexuella energin som de senaste åren har slagits mot frustrationens galenskap.

Men livet fungerar okej, inte bra – men okej. Fast när nuet börjar blänga mot framtiden då blir jag obekväm och rädd för hur länge jag ska orka med. Sedan kommer sorgen. Fast när pensionen kommer varje månad på 11,5 lax och hyran på 8 lax skall betalas då upprepas behovet av att se framåt hur jag och min son ska klara oss 3,5 lax. I över sju år har jag slagits med alla dessa problem och jag ser bara en lösning. Det finns bara en sak för mig att göra – Jag får börja som gigolo! ”Im just a gigolo and every where..!”

Nöjd med mitt liv – så här långt!
Även om framtiden känns långt ifrån lockande att tänka på och planera inför så undrar jag om smärtan och ensamheten fortfarande kommer måla min vardag? Nej, jag är inte deppad – livet är ibland bara lite väl överväldigande och jag börjar bli förbannad!

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3 4 5