Tag Archives: Ensamhet

Vem vill inte vara ensam en stund?

Ensamheten kan vara någonting underbart som ger själen ro och samtidigt vara uppiggande. Den kan ladda upp både kropp och själ. Men ensamheten kan också vara svår, och kännas som ett hån, dag ut och dag in, vid iakttagelser av personer som ilar omkring kors och tvärs på samhällets enorma väv och som i stort sett aldrig hinner känner sig ensam. Ibland är avund ett faktum.

Sedan har vi ensamheten, den frivilliga, som sker på bekostnad av utebliven assistans. Den är både söt och sur samtidigt som den ändå, med viss tvekan, laddar upp batterierna. Om inte annat så på ett akut och jobbigt sätt.

Jag menar, vem vill inte vara ensam en stund för att samla tankarna, men utan sina armar och ben är det kanske inte lika kul att vara ensam? Nu sitter jag här och ska försöka njuta av en stunds ensamhet, påtvingad i och för sig, men ändå infinner sig lugnet och harmonin gör sina försök utan att lyckas riktigt fullt ut. Men än så länge är allt lugnt och trevligt. Rent ut sagt skönt! Men då får ingenting oförutsett inträffa som till exempel att jag behöver gå på muggen, eller att jag börjar må dåligt, eller att jag spiller kaffet, etc. Då blir ensamheten någonting helt annat! Någonting helt annat!!

Ta hand om er.

Många kramar!
Nalle

Share Button

Ensamhet och idioti

Jag vet att jag har skrivit om ensamhet förut men jag kan inte låta bli att förvånas över vår egen idioti, eller i alla fall min egen idioti, så därför blir det ytterligare ett inlägg om ENSAMHET och IDIOTI!


 

En skäggig man i Permobil med rutig blå skjorta sitter i en park på gräsmattan..

En skön dag i parken fast solen inte ville visa sig.

När man har levt ett singelliv lika länge som jag har händer det något underligt? Man blir o konsekvent och dum i huvudet vad gäller ens bästa och vad man själv vill, vill ha och inte vill eller vill ha. (Hängde du med?)

Ibland sent om kvällarna smyger ensamheten på, och då menar jag den slags ensamhet som inte är trevlig eller lugn och skön utan mest fylld med ångest och ledsamhet. Jag ligger i sängen och fantiserar om hur det vore att återigen ha en livskamrat liggandes bredvid mig. Innan jag vet ordet av kan ensamheten och känslan av att vara övergiven komma så starkt att tårarna börjar rinna. Jag svär och tänder en cigarett och ber en bön där jag lovar det ena och det andra, bara jag finge träffa någon i morgon att bli förälskad och kär i, och som tvärtom, blir förälskad och kär i mig. Efter några timmar med dålig teve och ett gäng cigaretter kommer så John Blund på besök. Jag somnar.

Morgonen är alltid värst vad gäller min reumatism. Jag är stel och skör och lika geggig som en drejad dildo på tork, eller nått. När jag har kommit upp och ätit frukost och smärtan börjar ordentligt göra sig påmind så är nattens ångest över ensamheten borta. En ny dag har påbörjats. Jag går igenom dagen med samma göromål för det mesta. Men det händer ibland att jag beger mig ut eller får besök av trevligt sällskap och kvinnlig fägring så vad är då problemet? Ett av dem är bekvämligheten som rider mig som en galning och bara tanken på att träffa någon känns lika främmande som gårdagskvällens ångest över ensamheten. Ironin uteblir sällan. Ett par timmar senare sliter jag mitt hår och förbannar mig och mitt krångliga idioti till själsliv som ser till att jag fortsätter trampa i ensamhetens fotspår. Att det ska vara så svårt?

Jag har alltid haft lätt att prata eller att umgås med kvinnor. Jag har fler kvinnliga vänner än manliga och om sanningen ska fram så trivs jag oftast bättre tillsammans med kvinnor – och har så alltid gjort. Jag misstänker att männens machostil aldrig har tilltalat mig även om det kan vara givande att..? Nä, det vette fan förresten. Givande, Nej! Men det kan vara trevligt att umgås med ett gäng killar/män när jag är på det humöret. Men att sitta och diskutera och samtala gör jag helst tillsammans med kvinnor. Jag vet inte varför men det brukar ge mig mer än att snacka med män. Kanske beror det på att kvinnor har närmare till sitt känsloliv än män eller så trivs jag bara allmänt bättre när jag umgås med kvinnor. När det gäller killar så klarade jag aldrig av deras fysiska sätt – det gjorde för ont helt enkelt att boxas eller brottas eller få en smäll på armen etc. därför vände jag mig till de som var lite lugnare, fysiskt sätt lugnare.

När jag var ung trodde jag de flesta kvinnor led av någon slags själsliga splittring för jag hann aldrig med i vändningarna. Ni vet den tiden i livet då allt är så himla viktigt. På förmiddagen skulle man tycka om och prata gott om Kalle medans några timmar senare så var alla som pratade gott om Kalle en idiot – så det gällde att hålla tungan rätt i mun. 🙂

Nåja, vi får se vad sommaren har med sig för historier att berätta. Kanske träffar jag den stora kärleken, kanske inte? Jag tänker i alla fall bege mig ut betydligt oftare än tidigare somrar, inte enkom för att träffa en kvinna, för jag inbillar mig att det kan vara ett bra sätt att börja må ännu bättre än vad jag gör just idag. Så det gäller att inte glömma ladda batterierna – till Permobilen. 😉

Många kramar!
– ta hand om er.
Nalle

 

 

Share Button
1 2 3 5