"Vi är så olika att det inte är konstigt att statsministern och hans gäng glömmer bort medborgare som mig."
Ni underbara besökare som har orkat läsa min blogg fastän den har gått i moll och varit negativ och tagit upp jobbiga ämnen under så lång tid betyder så mycket för mig. Jag har gång på gång återkommit till berättelser om hur svårt livet kan vara om man har en funktionsnedsättning där framtiden kommer bjuda på en ännu sämre fysik. Men svårigheterna och min rubrik till detta inlägg handlar inte om att min reumatiska sjukdom och medföljande rörelsehinder har knäckt mig, även om den biten kan vara nog så påfrestande både fysiskt o psykiskt. Nej, med rubriken ifrågasätter jag om det är någon idé att fortsätta kämpa mot sjukdom, funktionsnedsättning och stadiga försämringar när jag bor i ett land där regeringen, stat, kommun och landsting och vårt lands politiker klart och tydligt har tagit ställning i en för mig avgörande fråga. Är du funkis och inte kan arbeta – skyll dig själv!
Ja, jag vet att jag är tjatig. De senaste åren har jag haft oerhört svårt att finna något positivt att berätta om. Det är därför jag ifrågasätter fortsättandet av denna blogg. Vårt lands politik har satt mig, och många i liknande situationer, i en omöjlig sits där det inte går att överleva utan att arbeta oavsett vad anledningen är till att du inte kan jobba. Eftersom jag inte har samma förutsättningar som medborgare utan funktionsnedsättningar kan jag inte ta vilket jobb som helst och i skrivande stund kan jag inte ens jobba med de jobb jag tidigare kunde och älskade att arbeta med. Jag jobbade under elva år mellan 50 – 75% men som sagt var har jag blivit sämre och det är en försämring som pågår och har så gjort sedan år 2000.
På grund av min sjukdom och funktionsnedsättning har jag vissa behov för att klara av att leva ett normalt liv. Många av dem blir tillgodosedda såsom personlig assistans och genom olika hjälpmedel. Jag kan med personlig assistans göra de flesta av alla de dagliga sysslor som du läsare också gör. Jag kan komma upp på morgonen, få kläder på kroppen och sköta min hygien, städa, handla, laga mat, tvätta, byta glödlampor, storhandla, klia mig i huvudet, plocka upp saker jag så ofta tappar och mycket annat. Och med min elrulle kan jag röra mig. Precis som vem som helst under förutsättning att omgivningen är tillgänglig. Men det finns behov som inte tillgodoses eftersom dagens politik inte längre anser dessa behov vara en mänsklig rättighet. Det är lite krångligt att förklara men jag ska försöka.
I och med dom behov och hjälpmedel, en del av dem är ganska stora och tar sin plats, jag nämner ovan plus personliga assistansen, vilket innebär att en person alltid är med mig mellan klockan 7 – 23, behöver jag en stor lägenhet. För att tillgodose sådana behov har kommuner landet runt byggt ett antal lägenheter som är anpassade. Dessa lägenheter är stora och kräver sina kvadratmeter. Jag bor i en 3:a på 100 kvm.
Tidigare kunde medborgare, som jag, som inte klarar av att arbeta på grund av sitt funktionshinder leva ett någorlunda drägligt liv genom att få sjukpension, handikappersättning – som skall täcka merkostnader man har på grund av sitt funktionshinder, (vilket jag kan tala om är mycket sällan att den gör), och bostadstillägg. Om man hade behov av dessa anpassade lägenheter brukade merparten av hyran betalas av bostadstillägget eftersom all annan försörjning från försäkringskassan är anpassad efter vad en person ska klara sig på när det gäller mat och vanliga räkningar såsom el, hemförsäkring, tv-licens, etc. På den tiden var det svårt att få pengarna att räcka till kläder och semester.
Idag har jag precis som förr min inkomst ifrån försäkringskassan. Sjukpension, handikappersättning och bostadstillägg. Efter att hyran och elen (9007 kr) är betald har jag 1900 kronor kvar till allt det andra. Man behöver inte vara en ekonom för att räkna ut att det är en omöjlighet att klara sig på 1900 kronor. Jag har varit tvungen att skrota min bil, (som kostade skattebetalarna över en halv miljon att anpassa så jag kunde köra bilen, plus att det kostar skitmycket för kommunen att hålla mig med färdtjänst och/eller rullstolstaxi. Kommunen skulle kunna ge mig en bil gratis var 7:e år plus betala skatten och bensinpengar och ändå gå med vinst genom att jag inte använder färdtjänst när jag har egen bil. Men att få dom att fatta det – bah..!), att säga upp hemtelefon, tv-licensen, morgontidningen, medlemskap i olika handikappföreningar och snart måste jag säga upp min hemförsäkring.
Förr ansåg politikerna att bara för att man hade en funktionsnedsättning och inte kunde arbeta så skulle man ändå ha rätt till ett drägligt liv. Så är det INTE idag. Inte på långa vägar. Här är en länk till.
Så min fråga är om det är någon idé att fortsätta? Livet? Bloggen? För ni ska veta att motståndaren är större än David och Gohliat, mäktigare än djävulen själv och drivs av en enda sak – vinstmarginaler!
Ta hand om er!
Nalle
Mellan åren 1993 och 2005 väntade friheten varje dag tålmodigt utanför min dörr. Väl ute veck man runt hörnet och där vilade hon ”Bettan” och var alltid redo för nya äventyr. Hon var storväxt, hårdhudad och grå och väldigt snabb för sin storlek. Ibland spann hon som en katt men kunde utan problem vråla som en V8 . Hon var min frihet i tolv undebara år och vi har många härliga minnen tillsammans. Men nu ska Bettan skrotas.
Det fungerade. Alla blev tysta, knäpptysta. Vapnen sänktes och polisen närmast mig såg för första gången att jag satt i elrullstol som jag sitter i när jag kör min bil. Sedan blev vi behandlade som kungar. De fraktade oss till en verkstad där vi fick middag och trots att det var fredag och eftermiddag fixa ägaren till verkstaden ”Bettan”, min bil. Vi fick till och med kaffebröd med oss på resan.
”Det var med viss oro som jag åkte till Hjälpmedelscentralen Syd i början av augusti, som ligger i Långbro, eftersom sist jag var där fick jag hota med att gå till Aftonbladet för att få de hjälpmedel jag behövde.”