Lördagen har vaknat, okej då klockan är redan 12, men efter att ha somnat så sent som vid 04:00 tiden anser jag mig ha rätten att sova ut lite. På grund av min reumatiska sjukdom och all medicin som jag tar har jag haft svårt att somna under åtminstone 20 år men de senaste åtta åren har det varit för jävligt. Förutom att smärtan och medicinen håller mig vaken så slår oron klorna i mig och jag börjar tänka och fundera. ”Vilken räkning ska jag inte betala denna månad? Vilka ytterligare kostnader kan jag avvara? Kommer maten att räcka? När kommer jag kunna köpa kläder? Den här månaden SKA jag INTE unna mig något kaffebröd eller glass alls! Det blir ingen semester den här sommaren heller!”

När jag väl somnar
När jag har lyckats skingra mina tankar från smärtan och den ekonomiska oron brukar ögonen klippa och jag känner hur sömnen närmar sig och precis innan jag somnar gör jag det nästan alltid till tanken ”Undra hur länge till jag kommer klara av att ha det såhär?” eller ”Hoppas nästa månad blir bättre!”. När jag väl somnar är jag däckad och drömmarna blir allt oftare min andra verklighet och känns för varje år som går som ett bättre alternativ där jag hellre vill vara.

En ny dag
Sedan kommer morgonen, eller förmiddagen, och det är dags att vakna och gå upp. Även om jag skulle ha en normal inkomst skulle det kräva stor ansträngning att övervinna smärtan och stelheten för att gå upp så då kanske ni förstår hur svårt det är idag att hitta anledning till att vilja gå upp. Okej, jag vill inte göra detta inlägg allt för svart för trots allt finns det glädje i livet. Jag tänker då förstås på min son som är min inspirationskälla och står för det mesta av det jag har gjort bra eller gott.

Letandet efter andlighet och positivitet
Det finns självklart också andra positiva saker i mitt liv. Även om staten och kommunen gör allt för att sänka detta skepp så kommer de aldrig att lyckas. Jag har lärt mig att flyta genom att vända siktet inåt och ta lärdom av all den energi vi alla besitter. Jag har hittat mitt egna universum där jag kan vara den jag vill, när jag vill och där är det jag som väljer om det ska bli en bra dag, en lycklig dag eller om jag ska släppa fram sorg och ilska. Skulle jag inte ha denna meditativa kurort hade galenskapen hittat mig för längesedan. Men det har tagit sin tid att leta och hitta sin andlighet och finna vägar att ta fram det positiva i vårt fantastiska liv.

Utan assistans stannar dock livet
Det finns ytterligare en källa till glädje och styrka i mitt liv och det är mina personliga assistenter, eller i alla fall en del av dem som har under årens lopp spelat en stor roll i mitt välbefinnande och till min livskvalité. En del har till och med varit kvar i 10 till 20 år så det är klart att vi har blivit viktiga för varandra. Det är också tackvare personlig assistansen som jag har kunnat bibehålla min livskvalité och livsvilja fast jag har och blir allt sämre med åren. Därför är det inte svårt att förstå den panik dagens politiker och beslutsfattare ger oss assistansbrukare i och med att de hela tiden sedan lagen kom till försämrar lagen om assistans.

Livet kallar på uppmärksamhet
Okej, nu har jag gett er en liten blick in i mitt liv men nu kallar Johannes, min son, på mig eftersom han har fixat kaffe så vi ska fika. Det känns inte speciellt manligt eller att man är en bra förälder när man inte ens har råd att bjuda honom på fika. Den dagen han flyttar hemifrån är mitt uppdrag som pappa nästan slut. Han är så stor och duktig och jag är så glad för att det går bra för honom. Min underbaraste bland underbara – min stolthet. Jag älskar dig.

Ps. Ni politiker! Ni kommer aldrig kunna knäcka mig! Ds.

Ta hand om er!
Nalle