Jag såg på teve. Det var igår kväll. Jag såg det goda livet. För en kort stund. Det var ett program från England som handlande om en familj som flyttade in i sitt stora dröm hus. Ett stort, härligt timmerhus. Mannen som byggde huset gjorde det från grunden och han visste exakt hur han ville ha det. Han byggde huset med hjälp av ett par vänner som också var sådär äckligt händiga och efter tio till tolv månader var drömmen färdigställd.
Nu är det faktiskt som så att jag har inga problem alls att glädjas åt andra personers lycka och framgång – men var de tvungna att bygga ett sådant hus? Mitt hus? Okej, jag var väl lite avis da! Men jag kan inte rå för att avundsjukan flinade mig rakt i ansiktet. Det är bara det att jag också skulle vilja bygga mitt dröm hus som också är ett timmerhus. Men om man har tummen mitt i handen och matar mal säsongsvis, (duvorna kommer så småningom), kommer det att behövas att en big Lotto vinst eller en våldsamt rik kvinna kommer min väg. För om jag ska spara ihop till mitt dröm hus, på en sjukpension, skulle det ta typ fem liv, eller 250 år. Fast vadå, med många bäckar små…
Jag menar om jag sparar 400 kr i månaden så blir det 4800 kronor per år och håller jag på i femtio år har jag fått ihop 240 000 kronor. Rise up din dönick! Leva låta dö fem gånger så har jag sparat ihop hela 1 200 000 buck. Jösses Amalia. Nu är det dags att kalla på byggare Bob.
Ta hand om er!
Nalle
Kvällen är här. Natten smyger sig på och börjar så sakteliga göra anspråk på sin entré. Min assistent som inget hellre vill än att få åka hem och sova tassar omkring med förhoppning om att få sluta lite tidigare. Jag kan inte låta bli att känna en viss avundsjuka. Vad skulle jag inte ge för att lägga mer ner i sängen och blunda mig fram till sömnens vila och drömmar. Det var längesedan jag somnade utan kemisk hjälp och där drömmarna söta, eller blöta, avlöste varandra.
Det är med viss tvekan som jag börjar leka med tangenterna igen. Fastän jag inte har haft inspiration så har jag saknat bloggandet så efter att ha gått runt hela dagen idag och små puttrat av ilska tog jag modet till mig och här är jag igen. Anledningen till denna torka är att de senaste veckorna har varit jävligt jobbiga för både kropp och själ. Det är så lätt att glömma bort hur mycket tid och energi som behövs för att återhämta sig när man har åkt på några av livets vardagliga törnar, speciellt när det handlar om personer som man tycker om och som gör en besviken. Men det är en annan story.