Tag Archives: dödshjälp

Leva, låta dö?

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

En mobiltelefon ringer. En person svarar. Det är ett jobbigt telefonsamtal med förändringar i rösten och med oroliga ord och frågor som smärtar en dotter. På andra sidan samtalet finns en läkare.

Tidigare, innan läkarens telefonsamtal, berättade personen att hennes mamma hade blivit dålig av en blodpropp eller hjärnblödning och att hon inte visste hur långt mamman hade kvar. Hon verkade ha gett upp, sa de. En berättigad fråga här vore väl hur pigg och levnadsglad skulle de själva vara efter något sådant?

Vi fortsatte att prata om hennes mamma och om sjukvården och vilka lagar och regler som gäller. Vi kom också in på livskvalité och den egna viljan, speciellt om den plötsligt hindras av försämrad fysik.

För egen del som har diskuterat frågorna om och runt aktiv och passiv dödshjälp i många år är åsikterna klara. Jag är mot både passiv och aktiv dödshjälp. Men jag kan förstå rädslan och okunskapen hos enskilda men jag kan inte förstå den hos läkare och sjukhus personal. Extra svårt blir det när ekonomiska aspekter blandas in.

Om en person på 40 år vill ta sitt eget liv är det en självklarhet att vi sätter in alla åtgärder som behövs för att få personen frisk igen. Men om en 70 årig person vill ta sitt liv eller om en funktionsnedsatt person vill sluta sitt liv är det inte lika självklart att sätta in alla åtgärder som behövs. Först måste personen visa en vilja att leva, en så kallad livsgnista. Plus att det helst ska finnas en livskvalité att återgå till enligt sjukhus personalen annars görs inte allt som kan göras. Åtminstone ifrågasätts meningen med åtgärderna. Och vem är det då som avgör om personen har ett liv värt att leva? Om personen inte kan tala för sig själv och inte har någon som kan göra det åt honom/henne ligger det på läkarna och övriga sjukhus personalen.

Med det sagt så ringde då läkaren. Han ville veta om hon ansåg att det var någon idé att fortsätta med livsuppehållande behandling såsom dropp och eventuell matning. Hon är i och för sig tagen, frånvarande till viss del och har tappat talförmågan och rörelseförmågan men hon förstår och kan skratta, bli arg och gapa men är långt ifrån sin forna glans. Hur ska man hinna samla sig och återfå något som liknar en vilja till att leva på så kort tid, en vecka efter att benen slogs bort under henne.

Att sammanfatta det här är inte lätt. Har vården i Sverige sjunkit så lågt och blivit så omänsklig att vi inte längre anser att det är ekonomiskt försvarsbart att göra allt som är möjligt för att få en sjuk gammal kvinna bättre? Och när ändrades reglerna till att det är dom anhörigas beslut att ge passiv dödshjälp som utebliven medicinering, dropp och sond matning? Är det inte längre läkarnas plikt att göra allt för att få en patient bättre eller frisk oavsett hur sjuk eller gammal patienten är? Och i de fall där livet är på väg att ta slut trodde jag att läkarna var tvungna att göra allt för att en patient ska få det så bra som möjligt i väntan på evigheten. Eller är det inte längre straffbart att förkorta en människas liv?

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Streck i debatten…

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

doctor-flowersJag har, som många av mina funktionsnedsatta kompisar, haft en klump i bröstet och en olustkänsla den senaste tiden då det har debatterats friskt kring dödshjälp och vad som anses vara ett värdigt liv.

Debatten startade som de flesta idag vet av att en barnläkare blev arresterad för att det finns misstankar om att läkaren har dödat ett förtidigt fött barn. Sedan skrev Hugo Lagarkranz sin debattartikel och sedan dess har snöbollen vuxit alltmer i sin debattfärd.

Jag hakade själv på i debatten den 9 mars med ett kort inlägg ”Vågar fan åka in akut längre”, som ni hittar om ni scrollar ner lite på sidan.

Om det är bra eller dåligt att debattera detta och liknande ämnen kan jag inte uttala mig om? Däremot vet jag, som jag skrev här ovan, att många med mig har haft en olustkänsla och inte har deltagit i denna debatt med lika stor lust och intresse eftersom känslan av att behöva rättfärdiga ens egen existens är verklig och minst sagt obehaglig. Faktum är att likväl som övriga befolkningen, den utan funktionsnedsättning, har vi också perioder i livet där vi inte mår speciellt bra fysiskt eller psykiskt och kanske ifrågasätter meningen med allt. Men att behöva bli utsatt, få dessa existentiella frågor slängda i ansiktet, av läkare som borde veta bättre är en kränkning av omänsklig natur.

Med detta sagt så tycker jag det är dags att dra ett streck i denna debatt och jag vill göra det med en artikel som gjorde min dag till en förhoppningens dag. Jag hittade länken till artikeln på bloggen ”En söderböna på fyra hjul.” Vill ni gå direkt till artikel så klicka på denna länk. DN som publicerades idag, den 21/3 -09.

Jag vill sluta detta inlägg med att salutera dessa läkare som skrev artikeln och jag hoppas att ni sträcker på er idag.

Trevlig helg på er alla!
– och DU, ta det nu lugnt ikväll.
Nalle

Share Button
1 2 3