Tag Archives: dödshjälp

Taskigt självförtroende

1990 den första juli anställde jag min första personliga assistent. Kort därefter anställde jag en till. Tidigare var jag beroende av boendeservice och deras personal, något som var förnedrande och omänskligt. Livet jag då levde var i ett töcken av tacksamhet så ni kan säkert föreställa er att självförtroendet inte var på topp. Inte på långa vägar.

På den tiden, innan 1990, visste jag inte vad felet var eller varför jag mådde som jag gjorde? Jag mådde inte bra och var ordentligt destruktiv. Jag minns att jag till och med tyckte att boendeservice var toppen. Med åtta timmar assistans beviljade per dag hade jag till en början svårt att se vad jag kunde göra och hur jag på bästa sätt kunde använda mina assistenter. Vi människor har en förmåga att klä oss i vanans makt och vi har så lätt att nöja oss med det vi har. Speciellt om vi befinner oss i en beroendeställning och känner tacksamhet.

Till en början kände jag mig vilsen, lite som Bambi på hal is, allt var nytt och jag började göra saker jag tidigare inte hade kunnat göra på egen hand. Minnet efter min första barrunda och fönstershopping är förknippat med starka känslor. Visst hade jag varit på krogen tidigare men aldrig utan att behöva passa färdtjänst tider eller att jag kunde gå från krog till krog och vara ute en hel dag till sena kvällen. Självkänslan stärktes allteftersom. Jag började tro på mig själv för första gången som vuxen. Det dröjde inte länge innan jag hade ett jobb, skaffat familj och tagit körkort och köpt bil. Livet började le.

Jag började bli sämre. Mycket sämre med svår smärta och allt stelare kropp. Men trots det lekte livet och för första gången någonsin försvann mina tankar på min funktionsnedsättning och jag kände också en annorlunda syn från samhället. Av någon underlig anledning såg de mig först och funktionsnedsättningen sedan. Det reumatiska fanns fortfarande där men allt det som tidigare hade handikappat mig märkte jag inte av lika ofta tackvare min personliga assistans. Fast mellan åren 1990 och 1994 fanns en stark oro över att detta försöksprojekt med personlig assistans skulle upphöra och att allt skulle återgå till det vanliga igen. Då hade livet tagit slut för väldigt många. Fast å andra sidan så kanske Aftonbladet eller annan media hade rubricerat ”Politikernas bidrag till nya värdiga vägar att lämna in” med tanke på nutidens debatt om dödshjälp/självmordshjälp.

Men så kom 1994 och en enig riksdag klubbade igenom rättighetslagen LSS/LASS och många i vårt land var överlyckliga och kunde nu se ljust på framtiden. Trodde vi..!

Sedan den dagen har man praktiskt taget varje år utrett lagen och framför allt dess kostnader vilket har lett till försämringar på försämringar och nu är det så illa att personer som har personlig assistans med ett assistansbehov på 60 – 100 timmar i veckan blir av med sin personlig assistans. Mig veterligen har det inte varit ekonomisk kris sedan 1990 plus att det finns en stor utredning som påvisar att det är BETYDLIGT billigare med personlig assistans än den tidigare lösningen. Om detta hände mig skulle antagligen jag med inte vilja leva längre. Ah, dödshjälp, nu fattar jag!

Allt kan man inte mäta i pengar men även om politikerna nu gör det så finns det svart på vitt att personlig assistans är billigare och att både arbetsledarna/brukarna och assistenterna mår bättre av LASS än den tidigare ”omsorgen” där vi blev omyndigförklara och fråntagna vår stolthet och självförtroende. Men vadå, ge apan en banan så blir han glader.

Ta hand om er!
Nalle (är lite pisstoff, bara..!)

Share Button

Vad är ett värdigt liv?

"Läkare utan gränser" kommer det få en ny innebörd nu..?

På Socialstyrelsens hemsida kan man bland annat läsa följande två citat, ”Det är patienten själv som bestämmer vilken behandling han eller hon tar emot och när den ska avbrytas.” och det andra citatet ”Vi arbetar för social välfärd och värnar om den enskilda människans rätt till god hälsa, vård och omsorg. Vi står på medborgarnas sida.”

Den sista meningen i ingressen får mig att undra för hur jag än vänder och vrider på meningen får jag inte dess innebörd att stämma med socialstyrelsens senaste agerande. Där man har tagit ytterligare ett steg närmare en lagändring för ett godkännande av aktiv dödshjälp genom att besluta att det är okej att en person, med läkares hjälp, får ta livet av sig om man inte vill leva längre av olika anledningar. ”Vi står på medborgarnas sida.” Jo, tjena! Om de nu verkligen stod på medborgarnas sida hur i hela fridens namn kan de då tillåta att en person som har tappat livslusten får fullfölja ett självmord och att läkarna får ansvarsfrihet när de går personen tillmötes..? Läkare ska ju läka oavsett om det är det fysiska eller psykiska som behöver läkas. Eller?

Att värdera våra liv
Det hela blir riktigt absurt när en myndighet kan avgöra vems liv som är värt att leva och innehåller tillräckligt mycket livskvalité att det är värt att satsa på. Jag vet att det låter hemskt och i vissa öron även naivt. Men begrunda då följande; att redan idag finns det närmare en miljon människor i Sverige som har en funktionsnedsättning av något slag och många av dom, hundratusentals, utestängs från ett så kallat normalt samhällsliv. Anledningen till det, att funktionsnedsatta personer, är ekonomiska och på grund av att vi människor har en förmåga att värdera allt i våra liv.

Ekonomin styr värdegrunden
Om inte ekonomiska eller värdegrundande skäl stod i vägen skulle samhällets yttre och inre miljö anpassas och människor med olika slags funktionsnedsättningar skulle på ett naturligt sätt kunna ta del av samhället och vara en bidragande kraft till dess utveckling, i allt från skola till arbete, i familj och fritid, etc. Det skulle bidra inom kort till en helt annan värdegrund och syn på människor med olika möjligheter i livet. Eller som vi idag säger, människor med olika funktionsnedsättningar. Om alla gavs en naturlig möjlighet att bidra till samhället och till det liv vi alla ska leva skulle risken vara ganska liten att vi skulle tycka att vi inte har något att leva för.

Idag väljer istället samhället i form av kommuner, landsting och stat att trycka ner oss när vi inte är på topp och som mest försörjningsskickliga. På det beteendet finns det hur många bevis som helst att tillgå. Det är bara att klicka på länken och läsa.

Vad kommer att hända nästa gång?
Jag törs inte tänka tanken, men om Socialstyrelsen idag kan bestämma att mitt liv inte är värt att leva, vad hade då hänt när jag får tjugo år sedan tiggde och bad om att få dö? Sedan tjugo års ålder har jag slagits mot smärta, stelhet, svullna och varma leder som pulserar av värk, nacke o rygg som bara blir trasigare å trasigare, ångest, depression, kramper, feber, utslag, magsår, tjugotalet operationer, mediciner, beroenden och mot viljan att ge upp och bara dö. Så med andra ord om jag idag tycker att jag har ett för jävligt liv, vilket jag då och då tycker, skulle jag med läkares hjälp få dö idag. Det är ju hur galet som helst. Tänk om mina läkare hade lyssnat på mig de gånger, de perioder i mitt liv, som jag har velat ge upp och dö. Nej, jag anser att man inte är vid sina sinnens fulla bruk om man vill sluta leva. Istället för att ta livet av den personen, av mig nästa gång jag mår lika dåligt som förra gången, hoppas jag vid gud att de tycker att jag har ett tillräckligt stort värde här i livet, att de gör allt för att jag ska må bra igen eller åtminstone bättre. För jag anser på det bestämdaste att jag har ett rikt och värdefullt liv. Fast det kanske kostar för mycket. Vem vet?

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3