Tag Archives: diskriminering

Så jävla bökigt allt är ibland

Det är cirka en och en halv månad kvar tills försäkringskassan ska göra ett hembesök för att avgöra hur mycket personlig assistans jag behöver. Jag vet själv precis hur mycket assistans jag behöver. Jag har förberett mig så gott jag kan och jag känner mig fortfarande ganska säker på att jag ska träffa handläggaren på egen hand. Fast efter den senaste veckans debatter, nyheter och twitter uttalanden om assistansen har väntan börja kännas väldigt lång. Och osäker.

När jag läser Åsa Regnér (S) debattartikel där hon hävdar att det inte alls förekommer någon nedskärning av assistansen blir jag lite snurrig och Tomas Di Levas hit, ”vem ska man tro på, tro på, tro på när – tro på när allt är så här..”, susar mellan öronen. För hon säger också att knappt 1% har blivit av med sin assistans. 2012 och 2013 var det 280 personer per år och 2015 var det 150 personer som blev av med sin assistans. Hur har det gått för dom? Har alla dom fått sina liv förstörda precis som alla dom som media har lyft fram den senaste tiden? Oavsett om det är alla eller inte så är det tillräckligt många som har fått sina liv sabbade. Det måste vara betryggande och rent av skönt att slippa bry sig om medborgarna på individnivå när man jobbar som minister. De brukar ju säga det att de inte kan gå in på den enskilda individen. Det måste kännas skönt att slippa ansvaret för den enskilde när det är den enskilde som hela tiden råkar illa ut och som syns i media. Fiffigt värre!

Vad innebär det här för mig och mitt kommande möte med försäkringskassan? På ena sidan har vi ministern Åsa Regnér (S), som inte behöver bry sig om alla dessa som har blivit av med sin assistans och som säger att det inte förekommer nedskärningar men som också säger att försäkringskassans hårdare krav beror på att de vill komma åt fuskare, och på andra sidan har vi snart 1000 stycken (om vi räknar med år 2014 och årets indrag av assistans) som blivit av med sin assistans. Hur nu det ska leda till att vi får tag på fuskare vet jag inte. Det är personer som tidigare har ansetts ha omfattande funktionshinder men som vid en omprövning inte alls hade omfattande funktionshinder eller ett hjälpbehov på över 20 timmar i veckan. När jag väger dessa två vågskålar blir jag alldeles kallsvettig.

Jag vill verkligen träffa handläggaren ensam så jag i lugn och ro kan beskriva hur en dag eller en vecka ser ut och på så sätt vet både hon (Jag vet att det är en hon som kommer.) 😉 och jag hur många timmar jag behöver. Att vara överens är kanske ett juvenilt sätt att se på det hela? Framför allt med tanke på alla artiklar och reportage som berättar helt horribla historier och med tanke på ministerns påstående om att det inte är kris i den personliga assistansen. Nu är jag inte lika säker längre. Även om jag vill träffa henne ensam. Så jävla bökigt allt är ibland.

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button

Det gäller att aldrig tappa glöden

…publicering av text från mina anteckningar på facebook.

Nej, jag pratar om livets glöd. Att orka med att leva, vara glad, trevlig, skratta, tro, ge och ta emot trots det helvetiska motstånd många av oss råkar ut för. Jag pratar inte enbart nu om funktionsnedsatta personers liv utan om ditt liv för dig som känner igen sig. Om livet, för oss som känner igen sig, enbart skulle gå ut på att leva, att utbilda sig och förhoppningsvis få ett arbete, bli förälskad och skaffa familj och få barn och fortsätta med allt det som kallas leva livet – så skulle nog vi anse att livet lekte. Att vår tillvaro var kantad med livets guld.

Många, och då menar jag verkligen många, av oss har inte den lyxen att bara kunna få leva livet utan vi måste, (om vi har en funktionsnedsättning och/eller tillhör dem som behöver olika sorters stöd för att klara av att leva), söka tillstånd, läkarintyg och bedyra att vi visst är värda att leva våra liv. Och det är inte ett läkarintyg eller tillstånd som behövs utan det är många och de flesta av dessa skall också sökas på nytt, om igen, gång på gång, på gång..!

Vårt land är avlångt och består av kommuner och landsting och så staten så det gäller att veta vem du ska smöra kråset på för smöra och ställa in dig kommer du att behöva göra många gånger. Inte hos alla handläggare eller andra kommun/landstings ansvariga för det finns de som är bra, fast de brukar aldrig få stanna speciellt länge innan de byts ut. Det är till och med så att även om du har lagen på din sida händer alldeles för ofta att du kommer behöva smöra och klappa personen medhårs som står mellan dig och beslutet du behöver för att kunna leva ett drägligt liv.

Efter att ha hållit på så här i drygt trettio år är det inte utan att det börjar ta emot. Det börjar bli allt lättare att se det hemska och dåliga i vårt samhälle. Jag vet inte om det beror på att det har blivit sämre, vilket jag tror är anledningen, eller om det beror på att jag bara är så jävla trött på att hela tiden behöva förnedras, diskrimineras, utestängas och förlöjligas genom att jämt och ständigt behöva bli ifrågasatt och få svara på samma frågor.

Ja, jag sitter i elrullstol, nej, jag kan inte gå på toa själv! Hur lång tid ett toalett besök tar? Jo, det beror på men jag skulle gissa..? Hur många gånger jag går på toan per dag..? Nja, det beror på men jag skulle gissa..? Om jag kan äta själv..? Laga maten, skära maten, hälla upp mjölk eller dryck? Städa, handla, vattna blommor – om jag skulle kunna tänka mig ha plastblommor..? Kan du klä på/av dig själv..? Nej, det kan jag inte alls..! Om jag tror att jag kommer bli bättre..? NEJ DET KOMMER JAG INTE BLI UTAN JAG BLIR BARA SÄMRE OCH KOMMER SÅ SMÅNINGOM ATT BLI SÅ DÅLIG ATT JAG..?

Varför jag är arg..? Jo, det beror på att jag har fått svara på typ samma slags frågor sedan jag var 18 år och ni borde ha vetskapen om att jag är kroniker, att jag blir bara sämre och därför borde ni fatta att om jag inte kunde klä på mig eller gå på muggen själv för 25 år sedan så kan jag inte det idag heller. Ni borde ha hyllkilometer med utfrågningar och svar på dessa frågor. Varför ska jag behöva utredas vart annat år när det gäller vissa saker och varje är när det handlar om andra saker? Va fan tror ni jag har genom gått ett 20 tal operationer och sitter i elrullstol för att kunna blåsa staten eller kommunen så jag kan få leva ett liv ”UNDER” existens minimum? Vilken briljant livsplan!!

Okej, nu har jag svalt den sista biten ilska och är tillbaka igen. Livet skulle som sagt var bli enormt mycket enklare utan all denna förnedring som så många av oss måste stå ut med bara för att få våra rättigheter tillgodosedda. Nej, det gäller att inte tappa glöden, att orka fortsätta dansa i denna vansinniga dans.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3 7