Tag Archives: bemötande

Ett yrke i behov av attitydsförändring

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

IMG_2_0066_200pxAtt leva med personlig assistans känns ibland lite som rysk roulett. Med en fungerande assistans rullar livet på precis som det ska göra och de gånger den inte fungerar vill man bara skjuta huvudet av sig. Skillnaden kan vara enorm fast man har samma assistenter. Med nitton år erfarenhet av personlig assistans kan jag verkligen påstå att man ska ha en jävla tur att få tag på bra personliga assistenter. Gångerna är många då jag har undrat hur det kan bli en sådan stor skillnad.

Redan vid anställningsintervjun har jag ett utarbetat formulär som jag kör efter och från dag ett, när en assistent har blivit anställd, får de en likadan inskolning i cirka två veckor. Sedan har vi ett MAS, medarbetarsamtal, under lediga former som också är lika för alla men där jag får helt olika resultat, varför?

Okej, jag skulle kunna göra det enkelt för mig och säga att det handlar om att alla är och fungerar olika. Men jag tror inte att det är så enkelt. Jag har haft flera assistenter som fungerar lika bra oavsett vad, hur eller när. För dessa assistenter spelar det ingen roll om jag är sjuk, har en dålig dag eller om jag är på topp och är en aktivt deltagande arbetsledare. De gör alltid en bra och proffessionell arbetsinsats. Till och med de dagar då dom själva inte är på topp.

De allra flesta assistenter fungerat bra, till en början
Men efter ett tag händer något och MAS samtalen avlöser varandra utan att ge någon större positiv effekt. Det slutar med att många av dessa assistenter inte längre klarar av den minsta förändring vilket är oacceptabelt om jag ska kunna leva mitt liv. Det borde väl alla förstå att även om en person är beroende av assistans så förändras vardagar och livet precis som som det gör för andra. Ibland går det så långt att en del assistenter börjar bete sig illa. Det kan handla om att de börjar ifrågasätta arbetsuppgifter, varför jag vill göra si eller så och varför jag måste göra det nu när jag annars brukar göra det senare. Det kan också hända att de sjukskriver sig och jobbar svart på annat håll eller att de till och med frågar om de kan få jobba svart hos mig. (I dessa fall har man inte blivit kvar speciellt länge). En annan sak som också brukar hända med vissa assistenter är att de fejkar sjukskrivning för att göra annat eller så skiter dom i att dyka upp, fast dom vet att det drabbar både mig och deras arbetskamrater på ett mycket obehagligt sätt. I dessa fall går dom inte att nå varken på telefon eller mobil.

IMG_0201_JK200px

Samma status som städare
Hur kommer det sig att en del alltid gör ett bra jobb och att andra inte gör det? Det kanske har med inställningen till yrket att göra? Under mina 19 år som assistansanvändare har jag diskuterat det här med många assistenter, både i egenskap av arbetsledare för mina assistenter och som privatperson. Det finns ett par saker som ständigt återkommer i diskussionen och det är att många, (här är ungdomar överrepresenterade), ser yrket som ett skitjobb eller ett ”i väntan på jobb”. Det finns också personliga assistenter som har sagt att de skäms för att svara på frågan vad de jobbar med, (här är också ungdomar överrepresenterade), och en del skäms till och med inför familj och släktingar på grund av att det inte behövs någon speciell utbildning.

En av mina assistenter:
”alla vet ju att man alltid kan söka jobb som personlig assistent. Det behövs ingen utbildning. Mina vänner eller bekanta får ett konstigt uttryck när jag svarar att jag jobbar som personlig assistent. Det är sällan jag får någon följd fråga om hur det är eller om jag trivs? Men om jag berättar vad jag gör, vad jobbet går ut på och hur viktigt jobbet är så får de en helt annan inställning och säger att de hade dom inte tänkt på. Bland unga så tror jag att yrket har samma status som typ städare. Alla har hört talas om personlig assistans men väldigt få vet vad det innebär. För att höja statusen tror jag att det måste till någonslags utbildning för personliga assistenter.”

I dagens JAG-ismiska samhälle
För egen del tror jag att mycket av det min assistent säger stämmer. Samhället har blivit alltmer egocentriskt och JAG-ismen härskar mer och mer och ger ungdomarnas en skev bild på sig själva. Det är vårt, (de vuxnas), eget fel att det har blivit allt viktigare vad andra tycker och säger om en samtidigt som ytligheter spelar allt större roll. Hur ska man då kunna passa i ett yrke som mer eller mindre går ut på att man sätter sig själv i andra rummet. Det går ju inte ihop med samhällets budskap idag.

Folkvett och medmänsklighet
Det här är något som också speglar sig i en annan yrkesgrupp. Jag tänker på dom som jobbar med personer som har både funktionsnedsättningar och begåvningshandikapp. Detta är en yrkesgrupp som verkligen är i stort behov av utbildning. I alla fall när det gäller vanligt hederligt folkvett och hur man behandlar sina medmänniskor. Jag har ingen aning om hur det är med utbildningar inom denna yrkesgrupp men med det som jag bevittnar dagligen så saknar väldigt många av dem medmänsklighet och empati. Speciellt här i Älvsjö.

Behandlas som paket!
Nästan varje dag ser jag hur s.k. assistenter/personal är ute med sina brukare. De pratar nästan aldrig med varandra utan assistenten/personalen pratar istället ljudligt med någon väninna i mobiltelefon och skiter fullständigt i om brukaren vill något. Jag har också sett hur en manlig assistent/personal lämnade sin brukare för att flörta/hjälpa en förbigående kvinna. Jo, han kom tillbaka ganska snabbt för att fortsätta putta sitt paket på hjul framåt. Men det värsta var nog när två unga kvinnor var ute med en brukare som fick lyssna på hur äckligt deras kompisar hade tyckt det var när en av tjejerna hade berättat om en speciell arbetsuppgift. Dom skrattade, gestikulerade med armarna och hade för sig en massa läten medan man riktigt kunde känna hur jobbigt han tyckte det var och hur olycklig och ensam han kände sig. Han fanns inte för dom.

Det behövs en attitydförändring
I början tycker dom flesta assistenter att de har ett roligt, ansvarsfullt, viktigt, och utvecklande jobb. Jag får ofta höra det. Men sedan efter ett tag händer något, som jag skrev ovan. Det har fått mig att fundera på om det handlar om dåligt arbetsledarskap eller om att vissa inte har förmågan att sätta andra framför sig själv? Jag har förr varit mot en utbildning av personliga assistenter just på grund av att de är personliga och jag vill gärna utbilda mina assistenter till att passa mig och mina behov. Fast jag har ändrat åsikt här. (Det är fan inte ofta jag gör det..!) Idag är jag beredd att hålla med om att det kunde vara bra om det fanns en ”vettig” utbildning av personliga assistenter som lär ut själva basen och tänket. Jag vet att det finns utbildningar men jag skulle gärna se att eventuellt blivande assistenter skulle utbildas av lursledare/lärare med egna funktionsnedsättningar och erfarenhet av personlig assistans.

Note: Mina assistenter som ni kan se på bilderna här i inlägget har inget med texten att göra, de är självklart helt fantastiska och vi har ett gott samarbete. Bara så ni vet.

Nä, nu skall det lagas middag. Om det är något du undrar över gällande inlägget? Tveka inte att höra av dig, antingen via en kommentar eller vi e-post: blogg@bjornthoren.se

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Hjälpmedelscentralen – inga nyheter här inte!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Pinnen200px_jag”Det var med viss oro som jag åkte till Hjälpmedelscentralen Syd i början av augusti, som ligger i Långbro, eftersom sist jag var där fick jag hota med att gå till Aftonbladet för att få de hjälpmedel jag behövde.”

Den gången, för cirka två år sedan, blev jag så ledsen och arg för att jag blev nonchalant bemött och kränkt i en utsatt situation där jag känner mig som en tiggare. Jag klarade inte av att vara saklig och argumentera för min sak. (Fast ska man egentligen behöva argumentera för att få det man har rätt till). Innan jag visste ordet av hade hjälpmedelscentralens arbetsterapeut fått mig rasande och att sjunka så lågt att jag hörde mig själv hota med Aftonbladet eller att ringa andra kollegor inom pressen om jag inte fick byta de hjälpmedel jag behövde och som jag använder dagligen.

Nu i juni -08, redan vid första kontakten hemma hos mig, fick jag en känsla av motstånd och en viss uppgivenhet. Jag var liksom tvungen att överbevisa mina behov, att det faktiskt är sant att jag har problem med att köra min elrullstol, att alla gupp och småhinder gör förbannat ont plus att jag inte sitter bra i den. Hennes motstånd kan bero på att hon (som kallas förskrivare) inte avgör om jag kommer att få hjälpmedlet. Hon ska förklara och få sin kollega med på det hon och jag kommer överens om. Det bestäms alltså av en helt annan arbetsterapeut som jag antagligen inte har träffat och som jobbar på hjälpmedelscentralen. Det kan innebära att en helt okänd person avgör vad som är bäst för mig, det vill säga ur ett kostnadsperspektiv och ett brukarperspektiv – under förutsättning att arbetsterapeuten tror på mig. Detta har jag varit med om många gånger.

Hursomhelst! Vi kom överens om att jag skulle få träffa två personer (kollegor till henne) på Hjälpmedelscentralen i Långbro, en som skulle hjälpa mig med elrullstolen, en annan som var en kommunikationsexpert somskulle hjälpa mig med mina problem att kommunicera i telefon, speciellt mobiltelefon. Jag såg verkligen fram emot att träffa en expert på kommunikation och en gång för alla få detta problem löst.

I mina fantasier så var lösningen på mitt kommunikationsproblem rätt så avancerat, men inte alls omöjligt. I fantasin såg jag hur nackstödet hade två små högtalare på varsin sida och hur mobiltelefonen var integrerad i andra armstödet – och när det ringde var det ett litet genomskinligt lock ovanför mobiltelefonen som öppnades med ett ballt slimat ljud – och så svarade jag med en knapptryckning samtidigt som det kom en liten mikrofon utfällandes från nackstödet fram till munnen. Som sagt var såg jag fram emot detta besök som nu var bokat i början av augusti.

Dagen D och framme på hjälpmedelscentralen
Äntligen var det dags att träffa en kommunikationsexpert och en ung man som var tekniker, vackert tänkte jag och antog att den unga mannen stog för nytänkande. So far so good..! Vi gick in i ett rum och det första som mötte mitt öga var en massa gamla saker uppställda på ett hörnbord. Där fanns knapptelefoner, ett par trådlösa lite äldre modeller och en mobiltelefon samt några andra hjälpmedel till kommunikation. Vad ballt att ha gårdagens saker framställda istället för undangömda, tänkte jag för mig själv. Den tanken höll inte länge. Efter presentation och framställandet av mina problem och mina önskemål fick jag en råsopa serverad på silverfat.

This is it, hörde jag experten säga och pekade mot utställningen av gårdagens kommunikation. Jag började skratta..! Sedan fick jag prova kommunikationshjälpmedel, de flesta hade jag redan testat för typ 20 år sedan. Den natten sov jag ingenting! Kanske över chocken att jag kom hem med en jävla pinne (ca 45 cm) med karborrband fastklistrad på pinnen OCH min mobil..? High-tech..! Jo jag tackar..! Jag låg och stirra i taket och undrade varför hjälpmedelscentraler så sällan får ta del av dagens teknik, design och dess utveckling?

Vad är då hjälpmedelscentralens uppgift? Jo, enligt deras egen hemsida är det att:

  • snabbt och kostnadseffektivt tillhandahålla de hjälpmedel som förskrivare beställt.
  • genom rådgivning hjälpa förskrivare att hitta rätt hjälpmedel till rätt kostnad, för de behov som presenteras.
  • genom konsultation och specialanpassningar tillsammans med förskrivare och brukare, hitta de bästa lösningarna till rimliga kostnader.
  • erbjuda förskrivare utbildning och information om hjälpmedel (användningsområde och funktion), samt i regelverk och ansvar.
  • erbjuda service/reparationer till brukare.

Så fem punkter varav tre är uppbyggda på ekonomiska ramar, det kan väl vara okej, men att kalla det kostnadseffektivt – det vette gudarna? Jag sitter fortfarande dåligt i min drygt 2 år gamla elrulle, den enda jag har kvar efter att Hjälpmedelcentralen tog mina två andra elrullstolar. Det innebär att det är extra viktigt att jag sitter bekvämt eftersom jag inte kan byta elrullstol. Det innebär att jag använder en elrullstol som är till för både ute och inomhus bruk, vilket gör rullstolen hårdare och mer stötig, vilket gör ont, vilket gör att jag sitter dåligt, vilket gör att jag blir sämre i nacke och rygg – vilket KOSTAR PENGAR..!

Nä, gott folk! Vi hörs en annan gång när jag har svalt chocken och lärt mig att inte garva läppen av mig när mobiltelefonen ringer och karborrbandet knastrar när jag svarar. Var fan ska jag lägga pinnen medans jag inte använder den?

Ps. I slutet av augusti är det dags igen att bli överkörd, den gången gäller det rullstolen. Håll tummarna!

Kram på er!
Nalle

Share Button
1 2