Tag Archives: attityder

Ett yrke i behov av attitydsförändring

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

IMG_2_0066_200pxAtt leva med personlig assistans känns ibland lite som rysk roulett. Med en fungerande assistans rullar livet på precis som det ska göra och de gånger den inte fungerar vill man bara skjuta huvudet av sig. Skillnaden kan vara enorm fast man har samma assistenter. Med nitton år erfarenhet av personlig assistans kan jag verkligen påstå att man ska ha en jävla tur att få tag på bra personliga assistenter. Gångerna är många då jag har undrat hur det kan bli en sådan stor skillnad.

Redan vid anställningsintervjun har jag ett utarbetat formulär som jag kör efter och från dag ett, när en assistent har blivit anställd, får de en likadan inskolning i cirka två veckor. Sedan har vi ett MAS, medarbetarsamtal, under lediga former som också är lika för alla men där jag får helt olika resultat, varför?

Okej, jag skulle kunna göra det enkelt för mig och säga att det handlar om att alla är och fungerar olika. Men jag tror inte att det är så enkelt. Jag har haft flera assistenter som fungerar lika bra oavsett vad, hur eller när. För dessa assistenter spelar det ingen roll om jag är sjuk, har en dålig dag eller om jag är på topp och är en aktivt deltagande arbetsledare. De gör alltid en bra och proffessionell arbetsinsats. Till och med de dagar då dom själva inte är på topp.

De allra flesta assistenter fungerat bra, till en början
Men efter ett tag händer något och MAS samtalen avlöser varandra utan att ge någon större positiv effekt. Det slutar med att många av dessa assistenter inte längre klarar av den minsta förändring vilket är oacceptabelt om jag ska kunna leva mitt liv. Det borde väl alla förstå att även om en person är beroende av assistans så förändras vardagar och livet precis som som det gör för andra. Ibland går det så långt att en del assistenter börjar bete sig illa. Det kan handla om att de börjar ifrågasätta arbetsuppgifter, varför jag vill göra si eller så och varför jag måste göra det nu när jag annars brukar göra det senare. Det kan också hända att de sjukskriver sig och jobbar svart på annat håll eller att de till och med frågar om de kan få jobba svart hos mig. (I dessa fall har man inte blivit kvar speciellt länge). En annan sak som också brukar hända med vissa assistenter är att de fejkar sjukskrivning för att göra annat eller så skiter dom i att dyka upp, fast dom vet att det drabbar både mig och deras arbetskamrater på ett mycket obehagligt sätt. I dessa fall går dom inte att nå varken på telefon eller mobil.

IMG_0201_JK200px

Samma status som städare
Hur kommer det sig att en del alltid gör ett bra jobb och att andra inte gör det? Det kanske har med inställningen till yrket att göra? Under mina 19 år som assistansanvändare har jag diskuterat det här med många assistenter, både i egenskap av arbetsledare för mina assistenter och som privatperson. Det finns ett par saker som ständigt återkommer i diskussionen och det är att många, (här är ungdomar överrepresenterade), ser yrket som ett skitjobb eller ett ”i väntan på jobb”. Det finns också personliga assistenter som har sagt att de skäms för att svara på frågan vad de jobbar med, (här är också ungdomar överrepresenterade), och en del skäms till och med inför familj och släktingar på grund av att det inte behövs någon speciell utbildning.

En av mina assistenter:
”alla vet ju att man alltid kan söka jobb som personlig assistent. Det behövs ingen utbildning. Mina vänner eller bekanta får ett konstigt uttryck när jag svarar att jag jobbar som personlig assistent. Det är sällan jag får någon följd fråga om hur det är eller om jag trivs? Men om jag berättar vad jag gör, vad jobbet går ut på och hur viktigt jobbet är så får de en helt annan inställning och säger att de hade dom inte tänkt på. Bland unga så tror jag att yrket har samma status som typ städare. Alla har hört talas om personlig assistans men väldigt få vet vad det innebär. För att höja statusen tror jag att det måste till någonslags utbildning för personliga assistenter.”

I dagens JAG-ismiska samhälle
För egen del tror jag att mycket av det min assistent säger stämmer. Samhället har blivit alltmer egocentriskt och JAG-ismen härskar mer och mer och ger ungdomarnas en skev bild på sig själva. Det är vårt, (de vuxnas), eget fel att det har blivit allt viktigare vad andra tycker och säger om en samtidigt som ytligheter spelar allt större roll. Hur ska man då kunna passa i ett yrke som mer eller mindre går ut på att man sätter sig själv i andra rummet. Det går ju inte ihop med samhällets budskap idag.

Folkvett och medmänsklighet
Det här är något som också speglar sig i en annan yrkesgrupp. Jag tänker på dom som jobbar med personer som har både funktionsnedsättningar och begåvningshandikapp. Detta är en yrkesgrupp som verkligen är i stort behov av utbildning. I alla fall när det gäller vanligt hederligt folkvett och hur man behandlar sina medmänniskor. Jag har ingen aning om hur det är med utbildningar inom denna yrkesgrupp men med det som jag bevittnar dagligen så saknar väldigt många av dem medmänsklighet och empati. Speciellt här i Älvsjö.

Behandlas som paket!
Nästan varje dag ser jag hur s.k. assistenter/personal är ute med sina brukare. De pratar nästan aldrig med varandra utan assistenten/personalen pratar istället ljudligt med någon väninna i mobiltelefon och skiter fullständigt i om brukaren vill något. Jag har också sett hur en manlig assistent/personal lämnade sin brukare för att flörta/hjälpa en förbigående kvinna. Jo, han kom tillbaka ganska snabbt för att fortsätta putta sitt paket på hjul framåt. Men det värsta var nog när två unga kvinnor var ute med en brukare som fick lyssna på hur äckligt deras kompisar hade tyckt det var när en av tjejerna hade berättat om en speciell arbetsuppgift. Dom skrattade, gestikulerade med armarna och hade för sig en massa läten medan man riktigt kunde känna hur jobbigt han tyckte det var och hur olycklig och ensam han kände sig. Han fanns inte för dom.

Det behövs en attitydförändring
I början tycker dom flesta assistenter att de har ett roligt, ansvarsfullt, viktigt, och utvecklande jobb. Jag får ofta höra det. Men sedan efter ett tag händer något, som jag skrev ovan. Det har fått mig att fundera på om det handlar om dåligt arbetsledarskap eller om att vissa inte har förmågan att sätta andra framför sig själv? Jag har förr varit mot en utbildning av personliga assistenter just på grund av att de är personliga och jag vill gärna utbilda mina assistenter till att passa mig och mina behov. Fast jag har ändrat åsikt här. (Det är fan inte ofta jag gör det..!) Idag är jag beredd att hålla med om att det kunde vara bra om det fanns en ”vettig” utbildning av personliga assistenter som lär ut själva basen och tänket. Jag vet att det finns utbildningar men jag skulle gärna se att eventuellt blivande assistenter skulle utbildas av lursledare/lärare med egna funktionsnedsättningar och erfarenhet av personlig assistans.

Note: Mina assistenter som ni kan se på bilderna här i inlägget har inget med texten att göra, de är självklart helt fantastiska och vi har ett gott samarbete. Bara så ni vet.

Nä, nu skall det lagas middag. Om det är något du undrar över gällande inlägget? Tveka inte att höra av dig, antingen via en kommentar eller vi e-post: blogg@bjornthoren.se

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Attityder och luddiga fördomar

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Jag är novis när det gäller bloggar så jag vet inte riktigt under vilken kategori denna blogg ska hamna? jag skriver inte för någon tidning eller förening utan vill endast dela med mig utav mina erfarenheter som medborgare, ensamstående pappa, funktionshindrad och rullstolsanvändare. Därför skulle kategorin ”personligt svammel” inte heller vara fel men jag har dock valt ”Nalles tangentbordsyra”. Anledningen är att det finns många som inte har en susning om hur det är att leva med ett funktionshinder och/eller använda rullstol i Sverige idag. Speciellt inte dem som borde veta, dvs våra politiker och beslutsfattare.

Att nästan varje dag få möta folks attityder och ibland jävligt konstiga fördomar kan vara nog så påfrestande. Visst kan jag ha förståelse för om det blir lite nervöst eller osäkert i ett första möte med en funktionshindrad, oavsett funktionshinder. Men det jag INTE klarar av att förstå, det som verkligen sårar och får mig att gå i taket, är alla de gånger när jag har blivit nekad pub- och restaurangbesök eller inte fått komma in i en affär av synnerligen underliga anledningar som till exempel att mina däck skitar ner eller att jag skulle försämra försäljningen. Eller som den gången när jag var i mitten av tonåren och en lunchgäst runt 60 års ålder ville ha sina pengar tillbaka för att hon ansåg att jag var upphov till att hennes lunch blev förstörd. Anledningen var att jag satt några bord ifrån henne och att hon mådde dåligt av att se en sådan som mig. Det vill säga en reumatiker i el-rullstol. (Idag hade jag betalt kärringens lunch och stuckit till henne en hundring med orden, ”Här har tant! Dom har billig hundmat på Åhléns”, eller, ”många bäckar små… har tant funderat på plastkirurgi”). Men, men, det är ju lätt att vara efterklok

Även om jag kan ha en viss förståelse
i att folk kan känna sig osäkra i ett första möte med en funktionshindrad person, så tycker jag ändå att det är förvånande i dagens upplysta samhälle, där information och kunskap går att finna hur lätt som helst, att man finner funktionshindrade personer så annorlunda att fördomar och attityder formas. Eller är vi människor så rädda för varandra, för det som är främmande, att vi bara vågar vara oss själva tillsammans med våra egna, dvs de som ser likadana ut och som pratar som vi själva gör? En hemsk tanke som det tyvärr ligger något i. Skulle Du kunna prata med mig utan att lägga märke till rullstolen, mina krokiga fingrar och söndervärkta kropp – självklart inte. Det är väldigt få som kan det till en början, men efter någon halvtimme eller så brukar samtalet antingen vara slut, eller så pågår ett gott samtal mellan två människor och inte mellan en i rullstol och en ”frisk” person. 

Attityder, fördomar och mod
Nä, det är inte folks attityder eller fördomar i allmänhet som jag finner knäckande eller obehagliga (även om jag kan känna mig kränkt ibland) eftersom det oftast handlar om brist på kunskap och erfarenhet. Något man kan (borde) skaffa. Om jag möter någon som har en fråga försöker jag svara så gott jag kan. Skulle jag inte känna för att svara på så intima frågor just den dagen säger jag det också, i all hövlighet förstås. Tyvärr finns det personer som trots hövligt bemötande ändå blir förnärmad och det kan ibland ge upphov till ett verbalt sandlådetillstånd, allt i ett försök att dölja att han eller hon blev förnärmad. Ja, jag vet att det krävs mod att komma fram och fråga varför jag sitter i rullstol, eller någon liknande fråga, men det krävs också mod av mig att svara och alla kan ju inte vara på topp jämt, tyvärr. Därför bryr jag mig inte speciellt mycket när glåporden haglar eller jag blir kallad oförskämd och ”vem fan tror du att du är”. Ett sådant handlande får stå för var och en.

Fast det som gör mig förbannad och som fortfarande, efter snart 30 år, kränker mig och gör ont ända in i själen är våra politiker och övriga beslutsfattare, och den sjuka bild av funktionshindrade, den tycka synd om och ta hand om mentalitet de fortfarande gjuter in i vårt lands medvetenhets grund som föder en slags patetik för funktionshindrade. En välvilja som har lett till utanförskap. Och fortfarande leder till utanförskap. Dessa politiker och beslutsfattare har hållit på så länge att jag ibland tror de har en egen agenda för att skapa ett varaktigt utanförskap.

Skolplikt
Jag kan ta upp några mänskliga rättigheter och lagar som de fortfarande bryter mot och har så gjort under lång tid. Funktionshindrade fick skolplikt först 1962, ca 120 år efter den allmänna skolplikten i Sverige. I drygt 45 år har kommunerna varit enligt lag tvungna att ordna skolgång för rörelsehindrade i den kommun eleven bor. Men fortfarande idag är det mycket vanligt att skicka iväg eleven istället för att anpassa skolan som elevens kompisar går i. Det gäller grundskola till gymnasiet. Detta föder utanförskap och visar övriga elever att det är okej att segregera. Det är billigare så vilket ok:ar kommunens handlande även om de smiter ifrån sitt ansvar för den kommuninvånaren. Bunta ihop invaliderna bara – det blir billigare så.

Kollektivtrafik
Under 1980-talet kom en lag där man skulle göra all kollektivtrafik tillgänglig under en tio års period. Ett nytt millennium har ägt rum men det är inte många funktionshindrade som kan åka buss, tunnelbana, pendeltåg, etc. Och på de ställen där en rullstolsburen ska kunna åka tunnelbana är det mer eller mindre med livet som insats för att våga ta sig ombord på en tunnelbana. (Det har hänt hemska olyckor där personer har fastnat med hjulen mellan tunnelbanan och perrongen där tunnelbanan har kört iväg fast den inte ska kunna det om en dörr är öppen). En anledning till att anpassningen har tagit sådan tid är, enligt SL och SJ och övriga beslutsfattare, att de inte har haft råd att byta ut befintlig busspark eller tågvagnar utan anpassningen skulle ske allt efter som nya vagnar/bussar köptes in. Nu är de inne på 3:e eller 4:e upphandlingen sedan 80-talet. Det finns flera lagar och förordningar som dagligen bryts mot. Men, men, what to do? Inga armar ingen kaka!

Demokrati
Sedan 1923, då kamratföreningen De Vanföras Väl på vanföreanstalten i Göteborg bildades, (1965 bytte man namn till DHR, De Handikappades Riksförbund, vilket man fortfarande heter än idag), har funktionshindrade och rörelsehindrade plus medlemmar utan funktionshinder kämpat för att vi ska få samma rättigheter och skyldigheter och kunna ta del av samhällets utbud på lika villkor som övriga medborgare. Oavsett om det gäller ett biobesök, restaurangbesök eller krogbesök eller om man vill läsa en bok som synskadad/blind, etc. Det finns många intressepolitiska föreningar som kräver detta för sina medlemmar och vakar över våra politiker och beslutsfattare så det ska bli bättre och inte sämre. Efter snart 85 år av kämpande har vi kommit en bit på vägen, en bra bit anser många, men faktum kvarstår att det finns MASSOR kvar att göra, speciellt inom tillgänglighetsbiten. Det mest demokratiska vi har i Sverige är våra kommun- och riksdagsval. Därför anser jag att våra politiker diskriminerar och kränker medborgare med funktionsnedsättningar så länge det finns otillgängliga vallokaler, så länge jag inte kommer in i Riksdagshuset genom huvudingången som alla andra, eller så länge det finns offentliga lokaler som är otillgängliga och trottoarer som inte är fasade, etc, etc. Även om lagar och förordningar säger att vi ska ha samma rättigheter och skyldigheter så ger man fan i att se till att vi KAN ta del i samhället. ”Inga armar ingen kaka”. Snacka om demokrati.

Jag måste säga att jag finner det förvånansvärt, rent av förjävligt, att lagar måste till för att jag som har funktionshinder ska få leva i samhället med samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Det vore vara en självklarhet. Om jag ska kunna få ta del av samhällets utbud, dvs för att få det jobb man har utbildat sig till, för att kunna komma in i en affär och handla, för att kunna åka kommunalt, båt, tåg och flyga måste det till ännu fler lagar/lagändringar. Alltså, mitt liv och livskvalité, mitt värde som medborgare och arbetskraft måste regleras i lagar, om jag någongång ska bli likvärdig övriga medborgare. Eller är det så att ”Svensson”, politiker och övriga beslutsfattare anser att vi med funktionsnedsättningar är mindre värda som människa och medborgare, att vi bara är en belastning och inte en resurs som övriga medborgare? Jag bara undrar?

Vänliga hälsningar
Nalle

Share Button
1 2 3 4