Det var egentligen inte förrän i övre tonåren som jag på riktigt förstog att mitt liv inte skulle bli likadant som alla andras. Jag hade ramlat över 18 års gränsen när jag fattade att jag var en sådan där – en invalid!

Hur är det möjligt, undrar säkert en del av er? Jag fick ju min reumatiska sjukdom redan vid sex års ålder. En anledning beror säkert på att sjukdomen kommer smygande, jag vaknade inte en dag och var för all framtid rullstolsburen. De flesta människor har en bild av sig, hur man uppfattar sig tillsammans med andra och i sin ensamhet. Och det faktum att jag aldrig har sett mig själv som annorlunda eller som funktionsnedsatt har säkert spelat en stor roll. Jag var inte handikappad – jag var om möjligt reumatiker!

Men när jag skulle börja plugga på gymnasiet och fick flytta till ett elevhem där alla elever hade olika slags funktionshinder började identifieringen. På gott och ont. Först mycket ont sedan mycket gott.

Minnet från den tiden är ganska suddigt eftersom jag började leva ett destruktivt liv med rätt mycket droger. Men jag kommer ihåg att jag tyckte synd om vissa av mina grannar på elevhemmet. Fast efter något år hade jag också blivit identifierad och illa behandlad och konstigt bemött av samhället runt oss så många gånger att jag insåg att jag inte bara var en reumatiker utan att jag också var en invalid. Det skulle dröja flera år innan jag klarade av att skaka bort den negativa stämpeln, dvs att jag såg mig själv som en invalid.

Först blev det värre innan det blev bättre
Under hela min tid i gymnasiet hände så mycket med mig, både inombords och fysiskt eftersom jag samtidigt blev sämre. Allt det gemensamt plus min destruktiva flykt är anledningen till att jag aldrig klarade av att ta studenten. Strax innan jag fyllde tjugo flyttade jag ut från elevhemmet till en egen lägenhet och där gick det fort utför innan jag klarade av att ta tag i både mig och mina demoner och mitt leverne. Jag tog kontakt med en kurator som gav mig ett telefonnummer och efter att ha ringt började jag min terapeutiska resa som tog åtta år.

Ljuset i tunneln syntes knappt
Det var med stor skeptisk inställning jag började min terapi. Men så är det nog för alla som inte anser att deras liv är värda något. På den tiden såg jag ju mig själv som en invalid och en sådan var inte speciellt mycket värd, om något alls. Den attityden hade format mig i ganska många år och den kom ifrån de vänner jag umgicks med men också ifrån samhällets inställning som alltid var nedlåtande eller gav mig en kladdig känsla av att ”tycka synd om mentalitet”. Det tog ganska många år innan jag började förstå att jag hade ett värde som människa. Men att förstå och att känna är inte samma sak.

Till sist började livet leva
Efter att ha flyttat ifrån min första lägenhet och bott två år i min andra lägenhet satt hon där en kväll på sängen mitt i mot min. Hon jobbade på boendeservicen där jag bodde. Jag har alltid haft lätt för att prata med kvinnor, och med män med för den delen, men nu var något på tok. Torr mun, tunghäfta och jag kunde bara tänka på att hon inte alls var den sortens kvinna jag brukade titta på eller efter. Hennes ögon var som kattguld, intensiva och varmt leende. Jag blev varm i hela bröstet. Det tog nästan en vecka innan vi sågs igen. Mest för att jag bar på ett skadat självförtroende – men så en kväll ringde hon på dörren och sen flög tiden förbi med ljusets hastighet. Allt gick vansinnigt fort och vi flyttade ihop efter bara två månader. Förvisso var förälskelsen ganska kort och ojämn men vi fick nästan elva år tillsammans som man och fästmö och som familj. Jag började jobba och tog körkort och två år senare fick vi barn, en underbar son som idag är vuxen.

Värd att älskas och att älska
Jag insåg efter ett tag att en människas värde att älska eller att bli älskad inte sitter i det yttre även om vårt utseende spelar viss roll. Men fast jag satt i rullstol, hade krokiga leder, händer och fingrar, fanns det en kvinna som älskade mig. Som älskade med mig. Åren gick och kärleken tog slut från hennes sida. Våra år tillsammans var helande för oss båda. Så därför kan jag inte låta bli att undra varför jag återigen börjar känna liknande känslor som förr?

Jag har levt som singel i tio år snart, de första fem var ensamheten frivillig, mer eller mindre, där jag var tvungen att slicka såren och fundera och tänka på hur jag skulle gå vidare med tanke på att jag nu var ensamstående pappa med hela ansvaret själv, samtidigt som jag började bli sämre. Men de senaste fem åren har jag försökt på olika vis utan att hitta den rätta. Ja, jag har inte ens hittat en kvinna att ha en trevlig stund med. Okej, jag har inte sprungit ut på danshak eller andra ställen heller men det gjorde jag inte speciellt ofta innan heller.

Ja, ja, skit den som ger sig. Jag hoppas i alla fall fortfarande att det skall finnas två kvinnor här i världen som kan se förbi det yttre och bli lite ”knock out” av mitt fantastiska inre. I mitt hoppandes, så hoppas jag också att mina känslor från förr inte hinner ikapp förnuftet mitt.

Ta hand om er!
Nalle