En morgon, vilken som helst, så varför inte ta ett exempel från nu i morse då jag väcktes av att min mobiltelefon som tjänar extra som väckarklocka påkallade sin uppmärksamhet. Min riktiga väckarklocka, som skötte sitt jobb ypperligt under många år, är sedan lång tid tillbaka pensionerad och njuter säkerligen av sin ledighet på någon soptipp där hon ger hals varje morgon exakt klockan halv sju.
Det låter konstigt för dem flesta men jag kan ibland sakna hennes förträffliga irritation som alltid fick upp mig i tid bara genom att skrika bep, beep, beeeep, beeeeeep, beeeeeeeeep och så vidare, med en ökande volym. Att jag sedan ”vippade” på gränsen hela förmiddagarna på att slå över till ett nervvrak så fort någon höjde rösten eller ett oljud hördes spelar ingen roll – jag var ju uppe och hon hade återigen gjort sitt jobb..!
Men nu åter till mobilen som spelade passande nog en låt med titeln ”Good morning.” Jag har dessvärre ingen aning om vem som gjort eller framför detta musikstycke som varje morgon är startskottet för ett skådespel som mycket väl skulle få independent filmskapare eller Oscar akademin intresserade. Varje morgon sker en kamp mellan Goliat och David. Jag sitter på sängkanten och assistenten som jobbar för dagen tar på mig kläderna. Något underligt för jag har varit med om denna deja vy tidigare. Efter ett tag hör jag min assistent från dörröppningen till sovrummet, ”ska du upp eller..?”
Nu satt jag inte alls på sängkanten utan det var en önskedröm. Jag piggnade till av hennes irritation i rösten så pass att jag minns hur jag fumlade efter bordet i ett lönlöst försök att stänga av mobilens ”Good morning” samtidigt som jag försökte svara på hennes högt intellektuella fråga. Det var lönlöst. Min hand försöker men alla dessa små knappar är hopplösa. Det känns som om jag försöker trä på en tråd genom ett nålsöga med armbågen och efter ett tag följer en hel hög med svordomar, tyst för mig själv eller högt och irriterat, jag minns faktiskt inte. I detta korta ögonblick av vakenhet minns jag dock hur tankarna for genom huvudet att jag ska vara glad över mina armars och händernas klumpighet för om så ej var fallet hade många mobiler fått pryda väggen vid sängens fotända. Straxt ovanför tv.
Under många år nu har jag haft enormt svårt att komma upp på morgonen, inte av enbart vanlig trötthet, antagligen har min medicin något med saken att göra. Hur som helst så har jag lärt mig att koppla på en slags autopilot på morgonen, enligt mina assistenter, så när dom kommer in genom dörröppningen så skärper jag till mig, (vilket jag inte har en aning om), ser klarvaken ut och säger något i stil med, ”Ja, jag ropar sen när jag är klar”. Ibland låter jag tydligen mycket irriterad. Eller så vifftar jag med handen och får fram ett , ”Äh, lägg ner nu, jag ropar när jag är klar..!” Sedan somnar jag sött om.
Det har också visat sig att om jag inte lurar mina assistenter att jag är vaken bara för att få somna om så skrämmer jag slag på dem genom andningsuppehåll. Fast här tror jag ju inte att jag är så finurlig att jag låtsas eller luras utan jag får nog kolla upp detta. Ja, vad ska jag säga. Det kan inte vara lätt att jobba som personlig assistent hos mig. Jag säger till dem att de ska väcka mig i tid och sedan när morgonen kommer så jagar jag ut dem från sovrummet med ett, ”Äh, lägg ner, jag ropar..!”. Mina assistenter gör ett fantastiskt bra arbete. Så är det bara.
Åh, vad jag saknar min gamla väckerklocka och hennes stegrande beeep.
Var rädd om er!
Nalle
